December 2006

Den 20 december 2006:

Tystnadskultur

Tystnadskulturen finns inte bara inom de fyra borgerliga partierna. Den kortsiktiga röstmaximeringspolitiken sätter sin prägel också på SAP och socialdemokraterna.

På SR:s webbsida den 15/12 -06 skriver Björn Elmbrant:
 
"...det mest uppseendeväckande är egentligen det sätt som kommissionen valt att beskriva hur folkpartiet styrs. Människor har 'inte alltid känt sig sedda och deras kompetens inte respekterats till fullo', skriver man. Under senare år har det växt fram en oro för att yttra sig mot ledningens uppfattning. Kommissionen talar om att det både bland tjänstemän och förtroendevalda funnits en 'tystnadskultur'.

'Det taktiska tänkandet i jakten på väljare har ofta underordnats ideologiska överväganden', skriver kommissionen."

Björn Elmbrant känner igen det där med "tystnadskultur". En ledare i tidskriften "Arena" har manat socialdemokraterna "att bryta med 'tystnadens och rädslans kultur'”.

Elmbrant tycker sig se "att den inre partikulturen i de svenska partierna radikalt har förändrats, partierna har blivit amerikaniserade kampanjpartier från att ha varit folkrörelsepartier och idépartier."

"Om Lars Leijonborg visserligen inte har samma kroppshydda som Göran Persson och inte är riktigt lika stöddig, men om tystnadens och rädslans kultur råder i båda partierna, om taktiken är viktigare än idéerna, om det är ungefär samma sorts ledarskap - hur ska då maktskiftet i Rosenbad bli en verklig förändring?" 

Parallellt med denna kampanjutveckling blir - med EU som plog - arvodena för politiska uppdrag allt högre. Ledamotskap i riksdagen förvandlas till ett yrke, snarare än ett tillfälligt förtroendeuppdrag.

Om "anställningstrygghet" och ekonomiska ersättningar spelar allt större roll för dem som kan påverka, då blir det logiskt att den överordnade bedömningen blir vad som kan ge flest röster - inte vad som ligger i linje med de värderingar som partiet en gång bildades för att befrämja.

Utan röster inga mandat, utan mandat inga pengar.
 

Den 19 december 2006:

Center-panik

Även Centerpartiet har ju visat prov på panikbeteende för att skapa rättning i leden och göra sig oförargerliga. Allt för att vara massmedia till lags.

Det skedde redan i slutet av 1980-talet, efter det mediadrev som kanske överträffar alla andra drev i intensitet. Det som riktade sig mot Sven-Olle Olsson, lantbrukare och kommunordförande i Sjöbo. Orsak: han hade låtit kommuninvånarna i en folkomröstning avgöra frågan om s.k. flyktingmottagning.

Sven-Olle Olsson var inte bara en föredömlig demokrat, i invandringsfrågan representerade han ett sunt bondförnuft i bästa bemärkelse. Han såg varthän den förda politiken skulle leda, och han sade ifrån. Därmed kom han att visa prov på en ärlighet och ett civilkurage utöver det vanliga.

För detta blev han utesluten ur Centerpartiet!

Tänk om Centerpartiet inte hade gjort så, utan tvärtom tagit till sig Sven-Olles demokratiska hållning och politiska klarsyn!

Centern skulle ha blivit det största borgerliga. Övriga partier skulle ha tvingats ändra inriktning beträffande invandringen. Sverige skulle idag ha varit ett annat, och betydligt bättre land, att leva i.

 

Den 18 december 2006:

Parti-panik

Paniken som arbetsmetod. Det verkar vara vad som gäller inom många svenska partier.

Reinfeldt gav ju prov på detta för Moderaternas räkning, i sin reaktion på vad en m-politiker sagt om "lintottar".

Brandkårsutryckning! Släck brasan, innan det hinner bli en skandal och massmediadrevar igång!

Nu har framkommit fakta också om klimatet inom Folkpartiet. Totat fokusering på att manövrera rätt för att få bra uppmärksamhet i media och därigenom förbättra resultaten inför nästa opinionsmätning.

På så vis kan både partidemokrati och politikens innehåll blir lidande. Man får en strömlinjeformning och ett klickvälde. Åsiktsavvikare uppfattas som farliga, blir de uppmärsammade i media kan det ju ställa till problem för partistrategerna. Logiken i detta leder, om inte till direkta uteslutningar, i varje fall till utfrysningar. En tystnadskultur breder ut sig, med krav på lojalitet med ledningen.

Ett annat aktuellt exempel gäller Kristdemokraterna. Där har ju anpassligheten drivits så långt, att partiet blivit en meningslöshet. Organisationen, valresultat och mandat har blivit till självändamål.

I Världen Idag den 18/12 -06 kritiserar Carin Stenström KD:
 
"Någon gång i bilens tidigare historia bestämde sig ett stort bilbolag för att göra den optimala bilen, den som skulle tilltala alla. Genom att utnyttja marknadsundersökningar och enkäter skulle man tillverka en bil som alla ville ha och som därför skulle bli en säljsuccé. Men resultatet blev en bil som inte gick att sälja."

Hon fortsätter:
 
"Samma sak gäller partipolitiken. Det är lätt att tro att det viktiga är att lyssna på opinionsmätningar och partiundersökningar och låta dessa styra partiets linje och agerande. Men resultatet blir likartat: ett sådant parti vill ingen rösta på.
 
Varför startar en grupp människor ett politiskt parti? Därför att de anser sig stå för värderingar och åsikter som är omistliga för samhället. Åsikterna är det primära, inte hur många som vill stödja dem.
 
Partipolitik handlar om att övertyga så många som möjligt om att det man tror på är rätt, inte att anpassa sin politik så att partiet får fler väljare."

Carin Stenströms resonemang är principiella - de kan gälla för varje parti.
 
 

Den 17 december 2006:

Barbariskt

Ibland kan det vara svårt att bemöta en meningsmotståndares argument eller med kraft angripa vederbörandes ståndpunkter. Då finns det ett knep: man formulerar själv dessa argument, fabulerar ståndpunkter. Sedan bemöter man.

Denna metod tillämpades av Fredrik Reinfeldt - denna ursvenske barbar - vid ett besök i Landskrona i början av månaden. Vid besök i ett gymnasium gällde en fråga varför Sverigedemokraterna fått så många röster i valet.

Sydsvenskan den 12/12 -06:

"Det finns en kärna av personer i Sverige som tycker illa om invandrare, säger Fredrik Reinfeldt."

"Det faktum att så många svenskar röstat på partiet gör det inte mer rumsrent i Reinfeldts ögon.

- Ingen ska göra sig några illusioner. Deras enda affärsidé är ovilja mot invandrare."

Sant är att SD har en fråga som huvudfråga, nämligen invandrings- och integrationspolitiken. Men det är verkligen inget att be om ursäkt för - inte i en situation där samtliga sju riksdagspartier vill fortsätta den hittills förda politiken, trots att den får så uppenbart katastrofala konsekvenser.

Osant är däremot att denna politik baseras på en allmän ovilja mot invandrare. Allmänt erkänns ju att integrationspolitiken har misslyckats. Vad beror detta på, om inte att invandringen varit alltför omfattande och felaktig till sin sammansättning?! Samt slapp och kravlös.

Sant är också att SD:are tycker illa om de invandrare som begår brott eller på annat sätt beter sig illa i vårt land. Gör inte även Fredrik Reinfeldt det?

Svaret borde vara självklart "ja", men efter hans uttalanden i Ronna kan detta inte tas för givet.

Sydsvenskan fortsätter:

"Fredrik Reinfeldt menar att Sverigedemokraterna göds av myten om att de särbehandlas, att de etablerade partierna har beröringsskräck och inte vill ta i dem med tång."

Vadå "myt"?

Är det inte sant, att det är just precis på det viset?!

För Fredrik Reinfeldt flyter sanning och lögn samman. Han kan inte - eller vill inte - skilja det ena från det andra.

Man skulle kunna tro att m-ledaren gått på samma föreläsningar som s-minister Mona Sahlin.

 

Den 16 december 2006:

DO svarar ej

I början av denna vecka sände jag följande brev till DO Katri Linna:

"På TV4:s webbsida står följande att läsa (söndag den 10/12 -06):

'Efter framgångarna i valet har Sverigedemokraterna för första gången kallat alla sina förtroendevalda till kommunkonferens. Men Nyheternas granskning visar att partiet redan börjat driva motståndet mot invandringen på flera håll i landet.

Enligt ombudsmannen mot etnisk diskriminering strider flera av förslagen mot grundlagen.'

Med anledning av detta har jag en fråga till DO:

Vilka förslag från SD handlar det här om, förslag som inte är förenliga med vår grundlag?"

Det kom ett automatsvar, om att mejlet kommit fram. Men något svar i sak har jag inte fått - och lär heller inte få. Vad skulle DO svara på detta?

Hon har naturligtvis ingen täckning för sitt påstående i massmedia. Hennes utspel bygger helt på att hon själv aldrig möts av några frågor, att hon aldrig utsätts för någon kritisk mediagranskning.

Och skulle det vara så att nödvändiga förändringar i invandrings- eller integrationspolitiken är oförenliga med gällande lagar - då får väl dessa lagar ändras! Lagstiftningsmakten i Sverige är väl ännu inte helt fråntagen riksdagen?

En genomgång av DO:s webbsida är annars en skrämmande läsning. Bara ett exempel:

"Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har stämt Örebro kommun till Arbetsdomstolen för att ha diskriminerat en man som sökt jobb som rektor. Under anställningsintervjun ställdes kränkande frågor om mannens etniska tillhörighet och kvinnosyn. På onsdag 6 december möts parterna i Arbetsdomstolen.

Det var i augusti i fjol som mannen kallades till anställningsintervju hos Örebro kommun. Anställningsintervjun gick så till att tre intervjugrupper med fyra personer i varje grupp intervjuade de utvalda kandidaterna.

Under intervjun med de fackliga representanterna fick mannen bland annat frågan om vad han som muslim, eller som från ett muslimskt land, ansåg om att det var många kvinnor som arbetade på enheten dit han sökt som chef. Mannen förklarade att han ansåg frågan vara kränkande och irrelevant och att han därför vägrade besvara den. Intervjugruppen vidhöll att frågan var relevant och att han borde svara på den.

DO anser att frågorna om mannens bakgrund var kränkande för honom på så sätt att han på grund av sin etniska tillhörighet förutsattes ha en negativ kvinnosyn. Kommunen har därmed missgynnat honom och brutit mot lagen om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning."

Inte behöver en sådan fråga betyda att man förutsätter ett visst svar. Det betyder bara att man inte i förväg vet svaret, inte finner svaret självklart. Om en negativ kvinnosyn förutsattes, då hade överhuvudtaget ingen fråga behövt ställas. Vare sig anställningsintervju eller anställning skulle ha kunnat vara aktuell.

Det säger något om den intellektuella nivån hos DO, att man skriver som man gör om detta! Nog är det anmärkningsvärt att DO inte har en skarpare analysförmåga, ens inom det område som ska vara DO:s eget!

 

Om bakom frågan ligger en misstanke om att mannen, som muslim, kan ha en dålig kvinnosyn så kan detta inte betraktas som orimligt. Det är ju omvittnat vilken hederskultur som råder i muslimska länder.

Sannolikheten för att en muslim har en kvinnosyn som strider mot svenska värderingar är väsentligt större än att en icke-muslim har det.

Men det kan också vara så att varje sökande vid en anställningsintervju för en rektorstjänst får denna typ av frågor.

Med hjälp av diskrimineringslagarna och DO-institutionen har det gjorts lönsamt att känna sig kränkt.

Bara vissa personer kan dock få pengar för att uppleva dessa känslor. Etniska svenskar göre sig ej besvär.

Är inte det kränkande?

Och diskriminerande.

 

Den 13 december 2006:

 

Krökta ryggens politik

På bloggen "Rakryggad" skriver Weine Berg:

"Vad har det tagit åt SD:s partiledning?

Efter valet i september tog Sverigedemokraterna plats i många kommunfullmäktigen. I Oskarshamn var SD:s två ledamöters första bidrag till ett bättre samhälle att rösta för en ökning (!) av invandringen till kommunen.
 
Nyligen visade det sig att två SD-ledamöter i Stockholmsregionen vill neka muslimer medborgarskap eftersom man menar att muslimer inte kan bli svenskar.
 
Nu till dagens tankenöt: Vilka två SD-ledamöter riskerar uteslutning?

Svaret finns i länken nedan..."

Länken går till SvD-artikel den 11/12 -06, med rubriken
 "Sd-avvikare hotas av uteslutning"

"Åsikten att man inte kan vara muslim och svensk medborgare tolereras inte av sverigedemokraternas ledning."
 
"SvD:s rundringning till åtta av de invalda sd-ledamöterna i Stockholms län visade att alla utom en ville gå längre än valmanifestet om kraven för medborgarskap. Två av dem motsatte sig medborgarskap för muslimer."

"Nu får distriktsordföranden Johan Rinderheim i uppgift att kontakta ledamöterna. Håller de fast vid sin uppfattning kan de bli uteslutna.

- De kan inte ha en egen linje i frågor som är viktiga för partiet, säger Johan Rinderheim."

Det här aktualiserar samtidigt två frågor för Sverigedemokraterna:

1. Vilken är, mer exakt, partiets linje?

2. Hur högt till tak ska det vara inom partiet?

Förklaringen till SD-ledningens försiktiga - enligt min mening överdrivet försiktiga - politik ligger i en föreställning att man aldrig kan få komma fram i massmedia med sin syn och politiken därför måste så utformas att den inte kan angripas av media.

Jag menar att en sådan linje leder ohjälpligt utför.

Sant är i och för sig att SD sällan får komma till tals. Man talar om SD, men inte med SD. Vad SD anser förmedlas inte direkt av SD:are, utan av fientligt inställda journalister eller direkta politiska motståndare, som Expo eller företrädare för de sju riksdagspartierna. Genmälesrätt finns inte svenska media, inte för sverigedemokrater.

Men det är ohållbart att låta Expo och massmedia bestämma vad SD ska tycka. Då blir det snart inget kvar av existensberättigande för partiet. Någonstans måste man s.a.s. sätt ned foten och säga att "detta står vi för"!

Just som SD:arna i Kalmar gjorde, när de sade ifrån om "ensamma flyktingbarn".

Vad SD måste koncentrera sig på att är att formulera en genomtänkt politik inom sitt kärnområde - invandrings- och integrationspolitiken. En politik som tar sig an problemen och går att försvara i diskussioner.

I längden kommer det då att gå fram vad Sverigedemokraterna står för. I den mån SD har en politik som svarar mot vad situationen i Sverige nu kräver så kommer stödet för partiet stadigt att växa.

Angående de två frågorna ovan:

1. Vilken är Sverigdemokraternas linje för invandringspolitiken?

Det ligger ingen rimlighet i den slappa invandringspolitik som bedrivits under de senaste decennierna, innefattande en omfattande invandring av muslimer. Denna politik måste förkastas, rakt av!

Det räcker med att hänvisa till Genevekonventionens ursprungliga intentioner, och första-asyllandsprincipen. Asyl skulle beviljas i närmaste grannland, inte i länder på andra sidan jordklotet.

Man kan också hänvisa till att vi nu, och sedan många år, har facit. De problem som denna massinvandring från muslimska länder har medfört är uppenbara. Därför måste en radikal kursomläggning ske, snarast!

Därmed inte nödvändigtvis sagt att muslimer som redan kommit till Sverige ska förhindras att bli svenska medborgare. Inte så att det införs någon generell regel om detta.

Däremot måste krav ställas på den som ska få svenskt medborgarskap. Förutom språkkunskaper och vandelsprövning bör ingå att vederbörande ansluter sig till demokratiska grundvärderingar. Redan för att få PUT bör detta senare vara ett villkor.

2. Hur mycket får en medlem avvika från partilinjen?

Alla inom ett parti kan inte tycka lika. Inte ens den enskilde medlemmen kan tycka helt lika igår, idag och imorgon. Som individ utvecklas man - det måste gälla även för ett parti. För att ett parti ska kunna utvecklas måste det finnas utrymme för diskussion och utbyte av olika åsikter.

Samtidigt finns det naturligtvis en gräns för hur mycket man kan avvika från den officiella partilinjen. Framförallt om man går ut med sina åsikter i media eller låter de få genomslag vid omröstningar i kommunala församlingar.

Grundproblemet för SD ligger här på två plan:

a) oklarhet om vad som är partilinjen

b) bristande politisk grundutbildning och mediaträning av dess invalda företrädare.

Åtminstone det senare kan väl ursäktas med växtvärk och att man inte hunnit med, när så många nya kommit inom under så kort tid.

Men själva partilinjen...?

Först undanstoppande av 33-punktsmanifestet, sedan detta ursäktande och svassande för journalisterna.

SD måste räta på ryggen!

 

SD måste representera ett klart motstånd mot vansinnet - som en gång gruppen "Vita Rosen" i Nazi-Tyskland.

 

Den 12 december 2006:

Bindande direktiv

Rälsen är som sagt utlagd.

Exempelvis finns ett antal EU-direktiv som är bindande för Sverige.

Ur tidningen Idag den 12/12 -06:

"Den borgerliga regeringen kommer inte att hindra den tidigare regeringens lagförslag om buggning och lagring av trafikdata.
 
- Den resan har redan varit, säger justitieminister Beatrice Ask (m).
 
Beskedet kom under Institutet för framtidsstudiers debatt om övervakningssamhället. ... När det gäller lagring av trafikdata påpekade justitieministern att EU-direktivet lagen bygger på är bindande.
 
- Vi måste införa direktivet i svensk lag, säger Beatrice Ask."

Den 11 december 2006:

Fackföreningar

För någon vecka sedan kom ytterligare exempel på att en sverigedemokrat blivit utesluten ur ett svenskt fackförbund pga av sina åsikter...

Nej, fel!

Det handlade inte om vederbörandes egna åsikter, utan om åsikter som man felaktigt tillskrivit honom.

Det gällde denna gång Transport, vars ordförande hävdar att sverigedemokraterna inte ställer sig bakom värderingar om "alla människors lika värde". I själva verket har partiet uttryckligen gjort uttalanden om just "alla människors lika värde".

Sant är SD vill ha en bättre kontroll av invandringen till Sverige, men det kan inte vara detta som föranleder Transports ställningstagande. Politiken för reglerad invandring står ju både Transport och andra LO-förbund bakom. Det var t.o.m. LO som drev fram beslutet om reglering i slutet av 60-talet.

Vad det i praktiken handlar om är makt. Sverigedemokraterna tar röster från socialdemokraterna, detta gillas inte av s-märkta makthavare.

Den aktuella uteslutningen gjordes efter att det blivit känt att medlemmen ifråga kandiderat för SD och blivit invald i en kommunfullmäktige. Här kan således noteras hur de invalda SD:arna angrips från samtidigt två håll:

• dels dessa rödgardister och anarkister, som fysiskt försöker hindra SD:are att ta sig till möten för kommunfullmäktige

• dels dessa fackpampar med sina repressalier.

Pamparnas agerande manifesterar samtidigt två moment:

A. Hur de underkänner demokratiska spelregler.

B. Hur de underkänner en av de grundläggande idéerna med fackföreningarna - nämligen att de ska samla alla inom ett område, oavsett politiska eller religiösa åsikter.

Över "gulingar" och "svartfötter" har domen varit hård under arbetarrörelsens historia. Av begripliga skäl. Framgång byggde på solidaritet och allas uppslutning, splittring var vägen till nederlag. En för alla - alla för en! Enade vi stå - söndrade vi falla!

Nu driver man - från högsta ledningen! - en sekteristisk linje med innebörden att medlemmar i facket får vara bara personer med vissa politiska åsikter.

EXTRA ANMÄRKNINGSVÄRT blir dessa uteslutningar på rent politiska grunder, av medlemmar som snarast visat ett exemplariskt samhällsengagemang och ett personligt mod, när facket samtidigt går ut i försvar av medlemmar som grovt missköter sitt arbete.

Den fackliga tidningen Hjulet, hade i nr 4/90 en intervju med Gunnar Thomén, fackordförande, under rubriken "På vems sida":

"Facket ska 'ta tillvara medlemmarnas intressen', heter det. Men vad innebär det konkret?"

"Utgångspunkten är ett konkret 'fall'... föraren som var en mardröm för sin omgivning. Låt oss kalla honom 'förare C'.

Inte mindre än 18 anmälningar fick han på sig från trafikanter! Innan facket till slut 'tog sin hand ifrån honom'."

"...sektionen gick in och försvarade förare C. Gång på gång. Och varje gång 'lyckades' man. Han fick fortsätta köra, kunde på sin väg lägga ständigt nya offer till sin lista."

Både för trafikanternas skull och för övriga fackmedlemmars skull - sådana förare drar ju ned anseendet för hela kåren - borde naturligtvis denne förare ha tvingats att byta arbete, på ett tidigt stadium.

Kontrasten blir skarp, mot hur LO-fack nu försöker göra sig av med skötsamma medlemmar!