Margareta Norlin i Arbetet-Nyheterna den 11/4 -99

"Socialdemokratin sviker folkrätten. Regeringens stöd till Nato bryter med en tradition av strävan efter fred. Snart går vi in på den tredje veckan av de Nato-bombningar av Serbien som inletts helt i strid mot internationell folkrätt.

Nu har de amerikanska generalerna omdefinierat även civila mål till att bli militära, och på så vis kan även Belgrads fjärrvärmeverk bombas, och vattenledningarna som försörjer civilbefolkningen med vatten. Det är alltså genom att plåga det serbiska folket som Nato ska tvinga despoten Milosevic att kapitulera. Och en svensk socialdemokratisk regering accepterar utan protester denna kränkning av allt som FN och världssamfundets överenskommelser står för. Jag sitter med en liten bok framför mig: Olof Palmes tal i FN 1970-1985. Den heter "FN måste stärkas" och är utgiven av Ungdomens och Studenternas FN-förbund i Sverige. Jag läser de glödande talen om och om igen, och försöker förstå hur svensk socialdemokrati har kunnat överge dessa ståndpunkter för att bli krigsaktivister och Natoanhängare. Låt vara med det föregivet humanitära syftet att rädda Kosovos albanska folk.

"Det finns inga alternativ" upprepar idag många socialdemokratiska röster i ständigt gällare tonlägen. Har vi alltså även på det internationella planet hamnat i "Den Enda Vägens" tyranni?

Självfallet kan man efter ett decenniums internationell passivitet och acceptans av att FN förödmjukas och försvagas ekonomiskt till slut hamna med näsan mot väggen. Men varför har vi hamnat där? Och varför har det EU som proklamerades som "fredsprojekt" varit så ohyggligt passivt, och handfallet, och inte kunnat hitta på några andra lösningar än krigsaktivistiska? Det är ett misslyckande av så gigantiskt format, att det kan sänka hela Europatanken, för att inte tala om pjollret om fredsprojekt.

Och Sverige då. Detta Sverige med sina långa traditioner på folkrättens område. Minns någon ännu Brantings insatser för folkrätten? Minns någon Östen Undén, socialdemokratisk folkrättsprofessor, som personifierade svensk utrikespolitik i två decennier efter andra världskriget? Hans böcker om konfliktlösning - via förhandlingar och baserade på internationell rätt - översattes och användes som standard vid utländska universitet. Det är i hans anda som socialdemokratiska gestalter som Ulla Lindström, Alva Myrdal och Inga Thorsson vuxit fram.

Alla dessa är numera namn som knappast nämns inom dagens socialdemokrati. Det är troligtvis ingen slump. Vill man fullständigt bryta med sin tidigare ståndpunkt och övergå till den motsatta ståndpunkten så smidigt som möjligt, gäller det naturligtvis att få alla att glömma bort alla de gamla kunskaperna och argumenten. Och då blir det också en fördel om så många som möjligt glömmer sin historia. För när det gäller folkrätten är det sannerligen fråga om en helomvändning."

"Visst har FN varit förlamat under de senaste åren, men det innebär absolut inte att vi bör överge FN. Jag citerar ur Olof Palmes tal i FN (11/11-75): 'I FN har ibland tagits beslut som vi anser vara olyckliga och oöverlagda. Detta ger oss inte anledning att vända oss mot organisationen eller förvägra den vårt samarbete. Jag anser det vara djupt olyckligt om vid sådana tillfällen organisationen klandras och motåtgärder övervägs. Man ska inte klandra organisationen, man ska stärka den.'"

"I själva verket är FN och den internationella folkrätten det yttersta värnet mot den råa maktens herravälde. Genom att inte protestera mot Natos kränkningar av denna rätt, har Sverige kraftigt försvagat FN:s ställning, och helt brutit mot den tidigare svenska hållningen, formulerad av Palme i FN:s generalförsamling 1985: 'Artikel 51 i stadgan ger en medlemsstat rätt till självförsvar om den utsätts för väpnat anfall. Beklagligtvis har denna regel många gånger förvrängts för att rättfärdiga allehanda militära aktioner. Om vi skulle fortsätta på denna väg kommer våldsförbudet, som är grundläggande för FN-systemet, att bli en fars och djungelns lag att legitimeras.'."