Makedonien 3:

Kjell Magnusson, Balkankännare, skriver i Aftonbladet den 21/8 -01:

"På mycket kort tid blev det land som fram till gerillaoffensiven varit ett föredöme för etniska relationer och demokrati en stat som diskriminerade sina invånare, och därmed utgjorde den egentliga orsaken till problemen. Denna helomvändning bekräftar endast att politikernas - och många journalisters - verklighetsbild inte byggde på någon djupare analys, vare sig nu eller tidigare."

Den kosovoalbanska gerillan gjordes av USA till en förhandlingspartner i Makedonien, och man enades med den makedonska regeringen om en "plattform" som skulle göra Makedonien till en "binationell" stat. UCK blev

"... i realiteten en förhandlingspart och den märkliga situationen uppstod att de tidigare "banditerna", tillsammans med albanska medlemmar av Makedoniens regering, förhandlade med makedoniska medlemmar av samma regering."

"Albanernas opinionsmässiga övertag spelades bort när UCK öppet visade sitt förakt för ingångna överenskommelser och under pågående förhandlingar fortsatte fördrivningen av cirka 50 000 makedonier från Tetovo, Kumanovo och delar av Skopje. Det stod klart att den militanta falangen bland albanerna hade felbedömt den amerikanska hållningen och flera tecken tyder på att USA tagit visst intryck av europeisk kritik. I varje fall visar en granskning av
Ohridavtalet att texten, vid sidan av viktiga symboliska markeringar, i hög grad bygger på existerande lagstiftning eller planerade förändringar. Med andra ord: avtalets utformning visar tydligt att diskriminering och förtryck inte kan förklara eller ursäkta våldet i Makedonien."

"Till stor del bottnar omvärldens misslyckande i oförmågan att hantera krisen som tre distinkta problem: a) UCK:s militära offensiv, b) Makedoniens konstitution och kraven på en binationell stat, samt c) frågan om eventuell diskriminering av den albanska befolkningen. Även om de hör samman sociologiskt, är det i folkrättslig och politisk mening fråga om skilda storheter som bör hållas isär.

Ett avgörande misstag var oviljan att ingripa medan det ännu fanns tid. Det borde ha varit möjligt att stänga gränsen mot Makedonien, förstöra baser och träningsläger i Kosovo, konfiskera vapen, förnödenheter och pengar, samt om så krävdes genomföra begränsade aktioner i Makedonien, ett land som ingår i Partnerskap för fred. En klar markering av att man helt enkelt inte tolererar våld och verkligen slår vakt om Makedoniens territoriella integritet hade kunnat
vända utvecklingen..."

"Genom sin undfallenhet mot gerillan och oförmåga att diskutera situationen i principiella termer har omvärlden endast förlängt konflikten och försvårat en fredlig lösning.

Det finns skäl att vara pessimistisk, eftersom ett slut på kriget i Makedonien förutsätter en drastisk förändring av situationen i Kosovo. Om inte UCK tillåtits spela sin destruktiva roll hade det som nu sker i Makedonien aldrig inträffat. Det råder inga tvivel om att UCK-gerillan, omvandlad till Kosovos skyddskår (KPC), varit direkt inblandad i Makedonien. Officerare och en stor del av manskapet kommer från KPC/UCK och operationerna har letts av
general Cekus närmaste män. Att personal avlönad av FN angriper ett grannland medan omvärlden förblir passiv är bortom allt förnuft.

Det enda rimliga vore att upplösa KPC och arrestera dess ledare. Om USA inte förmår detta och Europa fortsätter att tiga, riskerar vi att bli medansvariga till en humanitär och moralisk katastrof."