Hur
hamnade Island i sin svåra ekonomiska kris i början av
2000-talet?
Hur
lyckades man ta sig ur krisen?
Det
började på 1980-talet, med den globalisering och de nyliberala
vindar som då svepte över världen. Som globaliseringen
utvecklades blev innebörden dubbel:
•
man klättrade s.a.s. allt längre ut på grenen, gjorde
samhällena mer sårbara genom skuldsättningar som ingen
hade grepp om.
•
olika länders ekonomier sammanflätades, så att störningar
i ett land snart kunde fortplantas till många andra.
Margaret
Thatcher hade 1979 tillträtt som brittisk premiärminister,
Ronald Reagan 1981 som USA-president. Den amerikanske ekonomen
Milton Friedman, 1976 nobelprisad
av Sveriges Riksbank, företrädde en extrem marknadsideologi:
om varje aktör på marknaden bara ser till sina intressen
så blir det till det bästa för samhället som
helhet. Nyckelordet var frihet - inga restriktioner skulle gälla.
Marknaden fungerade helande - eventuella obalanser skulle rättas
till med inre automatik.
1984
var Milton Friedman i Rejkjavik och höll föredrag. En av
hans anhängare i publiken var stadens dåvarande borgmästare,
David Oddsson.
David
Oddsson blev 1991 ordförande i "Självständighetspartiet"
och samtidigt Islands premiärminister. Han bildade regering med
Socialdemokraterna som koalitionspartner.
Oddsson
privatiserade landets tre större banker Landsbanki, Kaupthing
och Glitnir. Detta inträffade i en global ekonomisk
och kulturell miljö, där det gjorts lätt att låna
pengar: låga räntor och små eller inga krav på
kreditvärdighet. Det blev husköp och stigande fastighetspriser.
Med husen som säkerhet underlättades ytterligare lånande.
Det blev en jakt på "snabba pengar", en helt hysterisk
köpfest.
Utomlands
utnyttjade isländska banker sina möjligheter till krediter.
Hög
skuldsättning blev det normala.
Till
den stora tillgången på pengar bidrog isländska bankers
valutamanövrar: man köpte yen i Japan, där räntan
var låg och omvandlade dem till kronor i Island, där räntan
var högre.
Islänningarna
fick uppleva en explosion av ökat välstånd. En tredubbling
av ekonomiska tillgångar på tre år!
"Between
2003 and 2004, the U.S. stock market doubled. Icelandic stocks grew
by a factor of nine; by 2006 the average Icelandic family
was three time richer than in 2003."
Så
kunde det inte fortsätta. Det behövdes bara en vindpust
för att få den så över masterna skuldsatta isländska
skutan att kantra.
I
september 2008 lät USA Lehman Brothers gå omkull.
Det påverkade plötsligt förtroendet och möjligheterna
att låna. I oktober var den isländska krisen helt uppenbar.
David
Oddson var då riksbankschef. Den nya premiärministern,
Geir Haarde, förklarade att Island riskerade statsbankrutt.
Skulden
för varje islänning hade hunnit växa till motsvarande
ca två miljoner SEK.
Isländska
Landsbanki hade 2006 tagit upp stora lån i Storbritannien och
Nederländerna:
Den
utlovade avkastningen var hög, och detta värderades högre
än säkerheten av dem som lånade ut sina pengar:
VARNINGSTECKNEN
hade funnits redan år 2006. Bank of Japan, aviserade höjda
räntor och det brittiska kreditvärderingsföretaget
Fitch hade noterat att den isländska kreditökningen på
30% per år var ohållbar.
Roger
Boyes skriver om sju steg mellan ekonomisk uppgång och fall,
bl.a:
1. lättande på regler om likviditet
2. euforia över prisökningar på tillgångar
5. bubblan, då priser stigit till absurda nivåer.
7. slutsteget, då alla ser att kejsaren är naken.
Det
sista steget hade egentligen nåtts på Island redan under
år 2006, men:
"Only
the sheer force of collective self-delusion allowed Iceland to stay
a player for another eighteen months."
På
Island var det en liten grupp på ett 30-tal personer som styrde.
Eliter inom politik och näringsliv hade smält samman till
en elit. Denna upprätthöll nu en gemensam fasad och de som
försökte varna för krisen tystades ned. Kritik var
inte välkommen!
•
Riksbankchef Oddsson försäkrade 2006: "Det
är absurt att tala om en kris."
•
Socialdemokraternas partiledare försäkrade så sent
som i februari 2008 att "bankarna går
bra, gör bra ifrån sig".
Den 7 oktober 2008 kunde situationen
inte längre förnekas. Då annonserades nationaliseringen
av Glitnir och Landsbanki.
Vad
blev krisens konsekvenser för islänningarna?
•
En var känslan av skam, av slaget mot den egna stoltheten.
•
En annan psykologisk effekt var en allmän känsla av otrygghet.
•
Inflationen och räntorna var redan höga.
•
Arbetslösheten ökade från 2 procent i september 2008
till 10 procent våren 2009.
•
Mer än 50.000 islänningar fick se sina besparingar utplånade.
•
Frälsningsarméns härbärgen hjälpte många
att få tak över huvudet.
Det
som irriterade islänningarna var att inga inom eliten ville ta
på sig ansvaret för det inträffade, ingen ville erkänna
sig ha gjort något fel.
Islänningar
gick ut i allt större och beslutsammare demonstrationer. Det
var främst medelklassen som reagerade. Främst människor
som fått märka plötsliga och märkbara konsekvenser
för egen del.
"Like
many revolts, the Icelandic uprising is a middle-class protest. ..
relative deprivation being the most common cause of social violence.
Not
poverty, but a short, sharp interruption in what was assumed to be
a steadily rising curve of prosperity and well-being. The fracture
shapes revolutionary movements"
Detta
resulterade i att Geir Haarde avgick, dock av hälsoskäl.
Det blev sedan nyval, där Socialdemokraterna och en grön
vänster segrade. Ny premiärminister blev Johanna Sigurdardottir.
David
Oddsson - landets mest hatade man - tvingades snart avgå som
riksbankchef.
DEN
STORA POLITISKA FRÅGAN gällde dock om de isländska
skattebetalarna skulle ikläda sig de enorma skulder som bankerna
förorsakat - många gånger större än Islands
BNP. Många fruktade att det skulle kunna driva fram en omfattande
utvandring, som skulle kunna äventyra landets själva existens.
Regeringen
och parlamentet hade tagit ett beslut som innebar att skattebetalarna
skulle stå för notan.
Då
ingrep Islands president, Olafur Ragnar
Grimsson. Den isländska konstitutionen gav honom
makten att utlysa folkomröstningar. Den befogenheten använde
han sig nu av.
En
folkomröstning i frågan hölls i mars 2010. Resultat:
93% röstade nej till att rädda de isländska
bankerna.
Ett
år senare hölls ytterligare en omröstning i frågan,
med samma resultat, även om majoriteten då stannade vid
60%.
Man
lät således bankerna få i konkurs, lät dem som
lånat ut pengarna ta smällen. Det skulle visa sig vara
ett klokt beslut.
Nya
banker startades och skapade en bättre fungerande kreditmarknad
utifrån medborgares besparingar.
Island
har en egen valuta, den isländska kronan. Denna fick nu flyta
mot andra valutor, vilket gjorde importvaror mycket dyra, men gynnade
isländsk export och turism till Island.
Idag
har Island återhämtat sig ganska bra. Landet har handelsöverskott
och lägre arbetslöshet än EU.
