Före 1617

När kan man tala om ett "riksdagsmöte"? Historikern Herman Schück har ställt upp några villkor:

• Församlingen skall företräda hela riket; även de delar som ligger långt bort från den plats där riksdagen hålls skall vara representerade.

Alla samhällsgrupper som kan betraktas som socialt fria - utan "herre och husbonde" över sig - skall vara företrädda. Detta gäller även bönderna - ett för den svenska representationen unikt inslag.

• De olika grupperna skall fungera självständigt som "stånd" eller "hus" så att inte vissa deltar i beslut, andra endast instämmer.

• Församlingen skall ha en kompetens och en kontinuitet som gör det nödvändigt att sammankalla den någorlunda regelbundet och ta viss hänsyn till dess hållning; mötets uppgifter skall inte endast vara att skapa uppslutning kring en regering eller kung utan också bestå i att besluta om skatter och lagar och - ytterst - att ta ställning till frågor om krig och fred.

Sedan åtminstone 1000-talet fanns en kungamakt i Sverige, Olof Skötkonung ska ha tagit över makten efter Erik Segersäll cirka år 995. Kungen hade dock ingen obegränsad makt, han måste tillförsäkra sig stöd av andra maktgrupper i samhället.

Från 1200-talet hade Sverige ett världsligt frälse. Adelns rättigheter reglerades i Alsnö stadgar år 1280. En annan maktfaktor var kyrkan.

Adeln och biskopar/präster fanns under medeltiden företrädda i rådet, vars åsikter kungen behövde efterfråga. Det var en orolig tid, med inte bara uppror mot danskarna utan också inrikes motsättningar mellan olika svenska grupperingar. Dessa strider visade att även bönderna i Sverige var en maktfaktor att ta hänsyn till. Därutöver fanns en fjärde grupp - borgarna, i de framväxande städerna.

Ur boken "RIKSDAGEN - en svensk historia", av Stig Hadenius:

"De medeltida mötena visar att regenterna inte kunde utöva sin makt utan någon form av stöd från de underlydande. I viktiga frågor om vem som skulle leda landet och hur stora skatterna skulle vara, liksom i frågor om krig och fred, kunde olika menigheter göra sina röster hörda. Detta är kanske väsentligare än om det fanns en 'riksdag' som svarade mot vissa formella krav. Det avgörande är i stället att möten med representanter för olika grupper och olika regioner har en lång tradition i Sverige."

Böndernas synpunker kunde framkomma vid lokala möten - landskapsting och häradsting. Efter att ha valts till kung genomförde kungen på medeltiden en rundresa genom centrala Sverige, en s.k. eriksgata.

Ur "RIKSDAGEN - en svensk historia:

"Av kungen krävdes det bland annat att han försäkrade de olika stånden att inte inkräkta på deras rättigheter.
Det gjordes olika försök från kungamaktens sida att förvandla Sverige till ett arvrike. Men då den unge Magnus Eriksson valdes till kung på Mora äng utanför Uppsala 1319 fastställdes definitivt att kungen skulle väljas och dessutom slogs adelns och kyrkans ställning fast. Kungen skulle inte heller egenmäktigt kunna ta ut skatter utan var tvungen att höra rådet och folket.

Kungen skulle också bege sig på eriksgata, vilket innebar att valet bekräftades av olika landsändar. Hur eriksgatan skulle genomföras var noga bestämt, först i landskapslagarna och från 1350-talet i den allmänna landslagen. Eriksgatan började i Uppsala och följde en särskilt uppgjord väg varvid vissa bestämda ceremonier ägde rum i varje landskap. Kungen fick lova att följa lagarna."

Rådet var kärnan i de "herredagar" som inkallades under medeltiden. Ur dessa utvecklades sedan början till en riksdag, vilken hade att godkänna uttag av skatter.

Denna utveckling skedde stegvis, men om vi räknar Arbogamötet 1435 som ett riksdagsmöte får vi nedanstående bild av vilka orter som - utöver Stockholm - har haft de flesta riksdagarna. Den senaste riksdagen utanför Stockholm hölls 1812, i Örebro.

Utöver Stockholm har riksdagar hållits minst två gånger i Arboga, Uppsala, Strängnäs, Vadstena, Örebro, Västerås, Norrköping, Nyköping, Linköping och Göteborg.

Geografiskt blir spridningen snarlik eriksgatorna:

Därutöver har riksdag hållits en gång i Gävle, Helsingfors, Jönköping, Söderköping respektive Telge/Södertälje.

De begränsningar som rådde i början var att mötena helt dominerades av adeln och prästerna. Då kallelse utgick kort tid före mötet kunde de som bodde långt från mötesplatsen i praktiken inte deltaga. På 1460-talet gjorde politiska stridigheter och ekonomiska framsteg att mötena fick en bredare sammansättning.

Vid en riksdag 1517 genomdrev Sten Sture d.y. avsättning av ärkebiskopen, Gustav Trolle.

Riksdagen i Strängnäs 1523 valde den 6 juni Gustav Vasa till kung.

Riksdagen i Västerås är känd som "reformationsriksdagen", då Gustav Vasa berövade kyrkan dess makt.

Riksdagen i Västerås 1544 beslöt att göra Sverige till ett arvkungadöme. Ett beslut som bekräftades på riksdagen i Strängnäs 1547.

Riksdagen 1544 är den första från vilken urkunder finns bevarade. Det var på 1540-talet som begreppet "riksdag" började användas.

Den sista riksdagen under Gustav Vasa hölls i Stockholm 1560.

Under Erik XIV hölls riksdagsmöten i stort sett varje år, vilket inte enbart uppskattades. Det innebar ju en hel del besvär och uppoffringar att resa långt och ordna mat och logi under riksdagsmötet, som ibland pågick några dagar. Särskilt för bönderna kunde detta vara betungande.

Även under Johan III blev riksdagsmötena täta. En av de praktiska frågorna gällde även möteslokaler.

"RIKSDAGEN - en svensk historia":

"• Adeln sammanträdde troligen på Slottet. Den bestod av en högadel med grevar, friherrar och riddare samt en lågadel. Samtliga var i princip skyldiga att infinna sig

• Prästerna träffades i Storkyrkan; där fanns vid sidan av biskoparna också andra representanter för de olika stiften

• Borgarna hade sina möten i Stockholms rådhus vid Stortorget; de var utsedda bland borgmästare och råd i rikets städer

• Bönderna hade inte någon naturlig lokal för sina möten. De sammanträdde - fördelade efter landskap - i olika kyrkor i staden. Inte heller böndernas representanter utses genom allmänna val."

Under striderna mellan Karl IX och Sigismund utnyttjades riksdagen som ett maktinstrument. En riksdag i början av 1590-talet slog fast att den evangelisk-lutherska trosuppfattningen ska gälla för kungen i Sverige. Riksdagar hölls i Stockholm och Uppsala 1594, i Söderköping 1595, i Arboga 1597 i Jönköping 1599, Linköping 1660 och Norrköping 1604.

Sedan 1500-talet har de olika stånden haft rätt att framföra "besvär", dvs framlägga förslag i riksdagen.


Stormaktstiden

På riksdagen i Stockholm 1612 genomdrev Axel Oxenstierna ensamrätt för adeln till högre statliga ämbeten.

År 1617 tillkom den första riksdagsordningen. Denna reglerade hur riksdagen skulle öppnas, hur förslag skulle lämnas och behandlas

År 1626 tillkom en ny riddarhusförordning. Adeln indelades där tre klasser:

1. herreklassen (grevar och friherrar)
2. riddarklassen
3. svenneklassen.

Adelns möten skulle ledas av en lantmarskalk, utsedd av kungen.

Prästerståndet i riksdagen representerades av biskoparna samt ett antal utvalda präster.

Under stormaktstiden, dvs fram till enväldet, fanns tre maktcentra i Sverige:
a) kungen och hovet
b) rådet och ämbetsverken
c) riksdagen

Ur "Sverige i krig 1400-1800", Bo Eriksson:

"... ett omfattande nyadlande ägde rum under perioden 1620-1650. Antalet grevar och friherrar nästan tredbubblades under drottning Kristinas tid vid makten (1644-1654). Med nyadling lades jord under frälse (skattebefrielse) och varje nyadling innebar för kronan en förlust av en möjlig skatteinkomst på jord."

Vid riksdagen 1650 blev det en öppen ståndsstrid, för första gången. Motsättningarna mellan adeln och övriga stånd, framförallt bönderna, utnyttjades av drottning Kristina för att genomdriva att hennes kusin Karl blev arvtagare (sedermera Karl X Gustav). I gengäld togs på riksdagen 1655 beslut om viss reduktion av adelns god.


Enväldet

Vid riksdagen i Uppsala 1675 kröntes Karl XI till kung. Landets svåra situation - striderna mot danskarna, det ekonomiska läget och motsättningarna till adeln (som dessutom var inbördes splittrad) möjliggjorde genomdrivandet av det karolinska enväldet. Detta inleddes på riksdagen 1680, vilken också beslöt en mer fullständig reduktion.

Riksdagens minskade makt betydde inte att den upphörde att samlas - det hölls ytterligare fem riksdagar på fram till 1697. Inte heller betydde maktlösheten att det rörde sig om små möten - snarare tvärtom! Till riksdagen år 1693 infann sig en samling på närmare tusen personer:

• Cirka 500 adelsmän, varav 75 av herreklass, ett 10-tal av riddarklass och 407 av svenneklass.

• Cirka 60 biskopar eller präster

• 100-200 borgare

• Cirka 200 bönder.

Under Karl XII inkallades inga riksdagar. En ansats gjordes under hans frånvaro 1713, men denna riksdag upplöstes av kungen.


Frihetstiden

Efter Karl XII:s död antogs 1723 en ny riksdagsordning. Alla viktiga frågor skulle avgöras i rådet, där kungen bara hade två röster - av totalt 16. Rådet skulle ledas av en kanslipresident. Valbarhet till riksdagen reglerades, liksom att sammanträden skulle hållas vart tredje år. Utskott hade funnits redan på 1600-talet, men dessa fick nu en central roll.

Särskilt viktigt var "sekreta utskottet", som handhade frågor om utrikespolitik, försvar och budget. Där fanns 50 ledamöter från adeln, 25 från prästerna och 25 från borgarna. Bönderna fanns inte med i sekreta utskottet - en faktor som sedan bidrog till dalupproret 1743.

Kring 1720 inleddes "frihetstiden" - en storhetstid för riksdagen, dock ej utan komplikationer. Ett partiväsende uppstod, med "hattar" och "mössor"

Kanslipresident fram till 1738 var Arvid Horn, då hattarna tog makten. De behöll den fram till 1765, och hade då hunnit förlora två krig.

Möteslokaler år 1771 för respektive stånd.

1: Riddarhuset - för adeln.

2: Storkyrkan - för prästerna.

3: Gamla rådhuset - för borgarna.

4: Bondeska palatset, det nya rådhuset - för bönderna.


Från Gustav III till 1866

Med Gustav III:s statskupp 1772 och sedan Förenings- och säkerhetsakten 1789 fick kungen åter en större makt, det blev dock inte fråga om ett envälde som under Karl XI och Karl XII.

Efter mordet på Gustav III 1792 och fram till avsättningen av Gustav IV Adolf 1809 hålls bara en riksdag, den i Norrköping år 1800.

En ny regeringsform antas 1809 och en ny riksdagsordning 1810. Principen är maktdelning, i lagstiftande, dömande och verkställande makt. JO-ämbetet inrättas.

Någon parlamentarism är et dock inte fråga om. Kungen utser statsråden, som inte är ansvariga inför riksdagen.

En fråga som för varje år blir mer aktuell och akut är representationsfrågan. Framväxten av nya samhällsklasser, urbaniseringen och den snabba befolkningsökningen gör att ståndsriksdagen allt sämre avspeglar verkligheten. Större delen av befolkningen i Sverige är utan representation i denna riksdag.

"RIKSDAGEN - en svensk historia":

"I mer än femtio år diskuterades representationsfrågan i Sverige - mer eller mindre intensivt. Vissa smärre reformer som gjorde riksdagen mera representativ genomfördes visserligen - universitetens icke-teologiska fakulteter och Vetenskapsakademien blev företrädda i prästerståndet genom beslut 1823, bruksägarna i borgarståndet 1830, frälsehemmansägarna i bondeståndet 1834 och näringsidkarna och fastighetsägarna i städerna i borgarståndet 1858. Men därvid stannade det."


Tvåkammarriksdag

Det tar lång tid att genomföra en förändring, dels därför att det var svårt att organisera en enhetlig opposition i alla fyra stånden, dels därför att adeln gjorde hårdnackat motstånd.

När reformen sedan kom, med en tvåkammarriksdag, var den urvattnad. Den avspeglade inte befolkningen bättre än den tidigare ståndsriksdagen.

Första kammaren skulle utses i indirekta val, genom landsting och stadsfullmäktige. Andra kammaren utsågs mer direkt och demokratiskt, men även där var restriktionerna snäva. Krav på viss egendom för rösträtt gynnade bönder och stängde arbetarna ute. Kvinnor hade alls ingen rösträtt.

Reformen 1866 följdes av en hård strid för allmän och lika rösträtt, till båda kamrarna. Motståndet från de konservativa krafterna var utdraget.

Systemet demokratiserades till sist.

År 1921 var den allmänna rösträtten genomförd i Sverige, för både män och kvinnor.


Enkammarriksdag och EU-tid

År 1970 fick Sverige - efter vederbörligt utredande med remissomgångar och inhämtande av utlåtanden från olika instanser - en enkammarriksdag.

Utformningen var dock anmärkningsvärd på två sätt:

a) antalet ledamöter blev så stort som 350.

b) man landade vid ett jämnt antal.

Resultatet lät inte vänta på sig: vi fick den s.k. jämviktsriksdagen, med 175 ledamöter för det ena blocket, 175 för det andra. Lotten fick i vissa lägen avgöra besluten.

År 1976 genomfördes således en ändring, till 349 ledamöter.

Valperioderna för enkammarriksdagen var treåriga. År 1994 ändrades detta till fyrårigt.


Riksdagshusen

Något permanent riksdagshus fanns naturligtvis inte under den tid riksdagens sammanträden skiftade mellan olika städer.

Även sedan rikdssammanträden efter år 1812 konsekvent hölls i Stockholm handlade det om mer än en lokalt. Det var dock  fortfarande fråga om en ståndsriksdag. Adeln sammanträdde sedan 1600-talet i Riddarhuset, för präster, borgare och bönder fanns ingen fast mötesplats. Prästerna kunde träffas i Storkyrkan, borgare och bönder i Rådshuset. (Detta låg före år 1730 vid Stortorget, därefter utgjorde Bondeska palatset rådhus).

Från år 1834 fick dock de tre ofrälse stånden en gemensam möteslokal, i Riksgäldskontorets hus. "Riksens ständers hus".

Efter införande av en tvåkammarriksdag 1866 byggdes ytterligare en våning på detta hus, det byggdes dessutom samman med ett intilliggande hus.

Denna byggnad - "Gamla riksdagshuset" användes fram till år 1905, då riksdagen flyttade in i det nybyggda riksdagshuset på Helgeandsholmen.

Efter beslutet om enkammarriksdag genomfördes en ombyggnad av även detta riksdagshus.


Om valen till riksdagen sedan 1921 kan sägs vara demokratiska (vi bortser här från det svenska valsedelssystemet!) så kan - sedan Sveriges inträde i EU - noteras en trend åt andra hållet: alltfler viktiga beslut flyttas bort från denna riksdag.

Riksdagsledamöterna hålls ändå på gott humör, genom väl tilltagna arvoden, pensionsystem och avgångsvederlag.

Partipiskan, snarare än egna övertygelser, avgör hur respektive ledamot röstar i viktiga frågor.


Jan Milld, den 14.6.2008

 

Riksdagar och riksdagen

När hölls den första riksdagen i Sverige? På den frågan finns inget självklart svar - det beror ju på definitionen. Vilka kriterier ska vara uppfyllda, för att man ska kunna tala om ett riksdagsmöte?

Det har hävdats att mötet i Arboga 1435 skulle vara Sveriges första riksdag, men idag vill de flesta historiker göra en senare datering.

Själva begreppet "riksdag" kom till användning först på Gustav Vasas tid. En riksdagsordning antogs inte förrän 1617.

Fram till 1866 hade Sverige en ståndsriksdag - "ständerna" - med adel, präster, borgare och bönder.

Idag skiljer man på "riksdag" i två bemärkelser: dels institutionen, dels dess sammanträden, riksmöten.

Platsen/platserna för sammanträdena - riksdagshusen - har varierat över tiden.

Nedanstående genomgång baserar sig till stor del på boken "RIKSDAGEN - en svensk historia" av Stig Hadenius (1994).


Före 1617

Stormaktstiden

Enväldet

Frihetstiden

Från Gustav III till 1866

Tvåkammarriksdag

Enkammarriksdag och EU-tid

Riksdagshusen