De första skolorna

De första skolorna i Sverige var de medeltida klosterskolorna. Dessa bedrevs framförallt i regi av dominikanerorden.All undervisning på klosterskolorna skedde på latin.

Redan under högmedeltiden fanns dessutom vid varje domkyrka en domskola (även kallad katedralskola) Dess uppgift var framförallt att utbilda präster.

Tidiga domskolor var den i Lund från år 1085 och en i Åbo från 1200-talet.

Gunnar Richardsons "Svensk utbildningshistoria":

"Domskolorna tycks ha varit delade i två stadier, dels en grundläggande skola (ibland kallad trivialskola efter den grupp av ämnen som brukat gå udner beteckningen trivium, nämligen grammatik, retorik och dialektik) och dels en mera yrkesinriktad och praktiskt betonad högre avdelning, ett slags prästseminarium, med övningar i liturgi, predikan och övriga ting som hörde till den prästerliga yrkesutövningen."

Skolan skulle förbereda för studier vid universitetet.

Kulturlivet under medeltiden var i hög grad internationellt. Inte bara betydde detta att våra utbildningsanstalter och uppfostringsmetoder hade utländska förlagor, det betydde också att utbildningssystemen var integrerade.

Något universitet fanns ju inte i Sverige förrän 1477, då Uppsala universitet grundades. När den svenska utbildningen skulle leda vidare till universitetsstudier handlade det därför om studier utomlands.

Mål för svenskar studieresor kunde i början bli Bologna eller Paris, på 1300-talet Prag och senare tyska universitet som Heidelberg, Köln, Leipzig, Rostock och Greifswald.


Utbildningsbehov förr

Utbildningsbehoven var inte självklara, och definitivt inte desamma inom alla de fyra samhällsklasser som fanns under medeltiden.

Richardsons "Svensk utbildningshistoria":

"Vilka utbildningsbehov fanns i detta samhälle? Och på vilka sätt kunde de tillgodoses?

Vad bondeståndet beträffar torde utan vidare kunna sägas, att några utbildningsbehov som nte kunde tillgodoses inom familjens ram knappast kan ha existerat. Visserligen kom genom den katolska kyrkans verksamhet specifikt religiösa utbildningsbehov att skapas - främst förmåga att läsa vissa böner och trosbekännelsen - men detta ledde inte till skapandet av några skolor utan åvilade kyrkans egna funktionärer samt faddrar och föräldrar till barnen. Effektiva möjligheter till kontroll av såväl barnens som 'lärarnas' kunskaper fanns i konfirmationen,.."

"Inom borgarståndet uppstod, i varje fall för köpmännens del, behov av vissa utbildning, som svårligen kunde erhållas annat än i något slags skolor."

Inte minst utrikeshandeln krävde av sina utövare vissa färdigheter och kunskaper. För att åstadkomma dessa fick städerna lov att själva inrätta skolor, då det inte existerade någon statlig eller regional myndighet, som ansåg sig ha skäl att svara för något skolväsen. Dessa skolor kom att kallas stadsskolor."

"undervisningen omfattade läsning, skrivning och räkning och i varje fall i vissa skolor latin."

"Uppkomsten av prästerståndet reflekterar den viktigaste händelsen på det kulturella området under medeltiden, nämligen kristendomens införande och den katolska kyrkans etablerande."

"Den unge adelsmannen måste kunna behärska sin häst, vara väl förfaren i jakt coh ridderliga lekar och uppträda höviskt och belevat då man samlades till fest - kunna dansa och gärna traktera något instrument - men dessutom besitta vissa karaktärsegenskaper. Han måste vara tapper i strid och obrottsligt lojal gentemot sin länsherre eller kung men också hjälpsam och beskyddande gentemot kvinnor och barn samt i alla sammanhang rättskaffens och gudfruktig. Vad den bokliga bildningen beträffar var kraven uppenbarligen högst måttliga.."


Den nya tiden

Under slutet av 1400-talet började boktryckarkonsten komma till användning i Sverige. En revolutionerande uppfinning!

Nya testamentet utkom i svensk översättning 1525 och 1541 utkom hela Bibeln på svenska.

Med tillgång till tryckta böcker ökade naturligtvis förutsättningarna för spridande av läs- och skrivkunnighet.

Den under flera århundraden mest lästa boken i Sverige var Luthers lilla katekes.

Det var under 1500-talet som reformationen genomfördes och den katolska kyrkan tappade sitt inflytande i Sverige. Detta medförde att klosterskolorna försvann.

Richardson:

"Hela den kyrkliga skolorganisationen kom i och med kyrkans förstatligande under statens ledning. Skolan kom visserligen fortfarande att betraktas som en kyrklig angelägenhet - man kan lägga märke till att de första skolordningarna ingick i kyrkoordningarna - men kyrkan hade blivit en statlig institution och därmed också de skolor som tidigare tillhört den katolska organisationen."

1541 års kyrkoordning hade ett avsnitt om skolans organisation, där tyngdpunkten visserligen låg på latin och kristendomskunskap, men där det även skrivning och räkning ingick. All undervisning bedrevs fortsättningsvis på svenska.

Efter Gustav Vasas död fanns ett ganska väl organiserat skolväsen. I förläningsregistret år 1561 finns 22 skolor, på olika orter, upptagna. Förutom de 14 stiftsorterna ingick där Arboga, Älvsborg, Lidköping, Vadstena, Söderköping, Nyköping, Enköping och Helsingfors.

Skoldagarna var långa. De började redan kl. 5 på morgonen och slutade först kl. 5 på eftermiddagen. Anknytningen till kyrkan tog sig bl.a. uttryck i att eleverna varje dag övades i kyrkosång. Dessutom deltog de i gudstjänsterna på söndagen.

Skolan betraktades fortfarande som en kyrklig angelägenhet. De första skolordningarna ingick i kyrkordningen. Den första skolordningen tillkom 1571, på Johan III:s tid.

Med nationsbygget på 1500-talet och sedan stormaktstiden växte behovet av att kunna bemanna en växande byråkrati och militärmakt med personer som var utbildade, kunniga och kompetenta.


Universitet och gymnasier

Under första 1600-talet tillkom fyra nya universitet på svenskt område:

Dorpat i Livland 1632

Åbo i Finland 1640

Greifswald i Pommern, svenskt område 1631

Lund 1668.

Richardson:

"Då Skånelandskapen genom freden i Roskilde 1658 införlivades med Sverige... blev det en angelägen uppgift att... försvenska de nyförvärvade områdena.

Upprättandet av ett universitet i Lund, varigenom de svenska studenterna inte behövde söka sig till Köpenhamn, samt ordnandet av skolundervinsing på svenska kom därvid att höra till de mest effektiva åtgärderna.

Tusentals svenska ABC-böcker, katekeser och psalmböcker trycktes och klockarna fick i uppgift att lära barnen läsa och skriva på svenska. Pedagogiska åtgärder blev m.a.o. ett instrument för lösandet av ett nationellt-politiskt problem."


Från 1620-talet och framåt inrättades gymnasieskolor i stiftsstäderna. Den första grundades i Västerås år 1623.

Huvuduppgifterna i gymnasiet avgränsades först i 1649-års skolordning. I denna delades undervisningsväsendet upp i tre stadier; trivialskolor, gymnasier och akademier (universitet).

Katedralskolan gjordes om till trivialskola, med undervisning i trivium (grammatik, retorik och dialektik), följt av ett 4-årigt gymnasium. 

Trivialskolan bestod till 1905, då de ersattes av realskolan.

Richardson:

"Latin och kristendomskunskap var fortfarande de viktigaste ämnena, men som en anmärkningsvärd nyhet kan noteras det intresse som visades modersmålet. 'Gossarna skola bemöda sig om att uttrycka den latinska textens innehåll på ren, felfri och vacker svenska', hette det t ex i ett sammanhang och därtill kommer, att principen om ett enhetligt rikstalspråk nu indirekt fastslås i och med att det och samma uttal rekommendras."

Gränsen mellan universitet och gymnasier har inte varit helt självklar.

Richardson:

"Gränsen mellan de större stiftsgymnasierna och akademierna var flytande: när Åbo universitet upprättades upphörde dess gymnasium och i Uppsala fanns heller inget gymnasium på 1600-talet."

"Då de första gymnasierna upprättades - i Västerås 1623, Strängnäs 1626 och Linköping 1627 - fanns ingen enhetlig form för dessa skolor, vars undervisning var mera omfattande och mera avancerad än de övriga latinskolornas. Enligt en del forskares mening fungerade de som ett slags provinsakademier med påtagliga likheter med universiteten, t ex ifråga om undervisningsmetoder och examination. Vid gymnasiet i Västerås, som skapats av den driftige biskopen och f d professorn Johannes Rudbeckius, förekom sålunda föreläsningar och disputationer..."

En ny skolordning kom år 1693. I denna stadgades att de som ville gå vidare till akademien skulle genomgå en kunskapsprövning. Detta var en första form av studentexamen.

Ett av syftena med denna prövning var att sätta en spärr mot adelns självutnämnda rätt att sända sina söner till akademin utan att de först verkligen hade klarat av en grundläggande utbildning. Hos adeln och på större gods bedrevs undervisning i egen regi - man anställde privata lärare, guvernanter, som undervisade de egna barnen.

Skolordningen från 1724 innebar en förstärkning av skriv- och räkneundervisningen. Geografiundervisning infördes i form av kartkunskap. Den naturvetenskapliga undervisningen ökade till följd av Linnés arbeten. Fortfarande hade dock gymnasiet till stor del karaktären av en prästutbildningsanstalt.

År 1807 ersattes 1724-års skolordning. Latinets roll som internationellt språk var nu i stort sett slut. Franska och tyska blev nya ämnen.

Enligt ett utredningsförslag från 1828 skulle gymnasieskolan delas upp i två parallella utbildningsvägar, en klassisk och en modern. I och med den moderna med fick reallinjen sin födelse. Det dröjde dock två decennier innan förslaget genomfördes.

Det 1849 bildade läroverket skulle ha en studentexamen som slutmål. Mellan 1878 och 1905 kallades studentexamen för mogenhetsexamen. 


Före 1842

Redan före folksskolans införande fanns det alltså ett stort antal skolor i Sverige, på olika nivåer. Detta innefattade undervisning även för andra barn än de rikas.

Det fanns 1842 cirka 1.800 fasta skolor, i närmare hälften av rikets församlingar. I dessa gick cirka 20% alla barn.

Ur Hans Dahlbergs bok "Vårt 1800-tal":

"Omkring en tredjedel av socknarna hade någon fom av skola, ofta finansierad genom att läraren och eleverna gick ut på en tiggarrunda några gånger om året. Där skolorna överhuvudtaget hade böcker rörde det sig mest om gamla upplagor av Martin Luthers katekes (förklaringen av de kristna buden) och om Karl XII:s hundraåriga bibelöversättning med dess ålderdomliga språk och stavning."

Redan i 1686-års kyrkolag stadgade om en folkundervisning Det var varje prästs ansvar att svara för undervisningen inom socknen. Undervisningen var helt koncentrerad på kristendomen och protestantismen och gällde alla, gammal som ung, man som kvinna. Den skedde i form av husförhör och konfirmationsundervisning.

"Vårt 1800-tal":

"Enligt den gamla kyrkolagen gick prästen omkring i byarna och förhörde allt gårdsfolket i kristendomskunskap och läsförmåga. Vars och ens färdighet bokfördes i husförhörslängder som arkiverades. Dessa utnyttjades ibland också som underlag för beskattning och utskrivning till krigstjänst. Husförhören dog småningom ut med den ökade rörligheten, men formellt gällde bötesstraff för den som uteblev från husförhör ända till 1888."

1723 ålades även föräldrarna ett undervisningsansvar. Enligt ett regeringsbeslut detta år förpliktades de att lära sina barn ”läsa i bok”.

Där fanns också en brokig grupp av kringvandrande lärare, vanligen godkända av församlingsprästen. Dessa gick från by till by och från gård till gård, nästan alltid med en bisyssla för att kunna försörja sig. I Skåne kunde lärarna vara soldater, murare eller skomakare, i Bergslagen jobbade de i bergsbruket och vid kusten var de sjömän eller kaptener. Vinterhalvåret ägnades åt undervisning, sommarhalvåret åt annat. Ibland hade de tillgång till skolhus, men långtifrån alltid.

Långt före år 1842 var således läskunnigheten ganska utbredd i Sverige, även bland bönder.

Ur Alf Åbergs bok "Tragedin på torget":

"Av de stickprov som Birgitta Genberg Härner gjort på 1730-talets dalasoldater var större delen av dem unga män i åldern 16-30 år... När det gällde den allmänna bildningen var det tydligt att de inte skilde sig från den övriga befolkningen. I socknar som Skedvi och Rättvik var 100 procent av dem läskunniga, medan över 90 procent kunde läsa i bok i Leksand och Orsa - en följd av den metodiska skolning som Karl XI lät dem genomgå."


Den svenska folkskolan tillkom i en tid av stark befolkningsökning, bysprängningar, industrialisering och överhuvudtaget genomgripande samhällsomvandling. Främst växte de lägre klasserna: torpare, statare, backstugusittare, drängar och pigor. Ett jordbruks- proletariat höll på att skapas - ett potentiellt ordningsproblem, sett ur den makthavande överklassens perspektiv.

En folkskola hade självfallet en allmänbildande och kunskapsförmedlande uppgift, men den kunde också ses som ett kontrollmedel för att hålla böndernas och det enklare stadsfolkets barn under kontroll.

Den kunde ses som ett instrument för indoktrinering och auktoritär fostran, men den kunde också ses som en möjlighet till upplysning och en öppning mot demokrati. En medborgarskola, som gav möjligheter för de lägre klasserna att bredda sitt politiska inflytande.


Folkskolan

Det var 1842 som folkskolan - för såväl pojkar som flickor - lagstadgas av riksdagen.

Varje socken och varje stadsförsamling måste ha minst en fast skola med en godkänd folkskollärare. Skoldistriktet blev detsamma som kyrkoförsamlingen och kyrkoherden blev ordförande i skolstyrelsen. Staten gjordes ansvarig för lärarutbildningen.

Richardson:

"Införandet av en allmän folkskola innebar inte något skarpt brott i förhållande till den tidigare utvecklingen. ...många räknade med ett fortsatt samspel mellan kyrkans undervisning, hemundervisningen och skolgången."

Folkskolestadgan föreskrev egentligen inte skolplikt genom obligatorisk skolgång. Vad den föreskrev var en plikt att förvärva de kunskaper och färdigheter som förmedlades av folkskolan. Det var tillåtet att göra detta även i hemmet, men en prövning kunde då komma i fråga.

I takt med att fasta skolor förverkligades kastades rollerna om beträffande undervisningen. Förut hade den till stor del bedrivits i det egna hemmet och kunde lätt anpassas till övriga göromål. Nu fick eleverna komma till läraren snarare än tvärtom. Lärarnas status höjdes och föräldrarnas inflytande minskade.

Folkskolan möttes alltså av en del motstånd från föräldrarna. Bondebefolkningen - som skolan främst var avsedd för - var till stor del negativ. Barnen behövdes bättre på gården, tyckte många. I välbärgade hem och bondehemman fortsatte man som tidigare med hemundervisning.

Kyrkan misstrodde också idén och läroverken varnade för ”halvbildning”. De nya folkskollärarna häcklades av akademiker och borgerskapets bildade kretsar.

"Vårt 1800-tal":

"Lärarna som utbildades vid seminarier i stiftsstäderna måste kunna läsa och skriva och behärska de fyra räknesätten. De skulle kunna katekesen utantill och vara hemmastadda i den bibliska historien. De avlönades av församlingen, oftast med hälften i pengar och hälften i natura (en tunna råg, foder till en ko)"

Brist på både lärare och lokaler gjorde att det tog lång tid innan folkskolornas undervisning kom igång, i regel längre tid än de fem år som satts upp som tidsfrist för socknarna att komma igång med skolreformen.

År 1847 var inte ens hälften av de skolpliktiga barnen inskrivna i någon skola. Ännu på 1880-talet hände det att halva klasser var borta då folkskoleinspektörerna kom på besök.

Reformen var enhetlig och allmän enbart på pappret. De regionala skillnaderna var stora. Många församlingar var ovilliga att inrätta folkskolor, det handlade ju om ekonomiska resurser.

Barnen läste på sina håll varannan dag, främst av två anledningar. Dels var det ofta lång väg till skolan, dels var ofta syskonen i samma familj tvungna att bära samma kläder och skor. Skolböckerna fick de också dela på.

Det kunde också vara så att barn delvis befriades från skolpliken av det skälet att de hade fattiga föräldar och behövde vara hemma för att hjälpa till med försörjningen.

En tredje faktor var att det ibland fanns så många barn i samma skola, det kunde bli trångt. Det sanitära förhållandena var ofta undermåliga, med dålig hygien.

Redan att hålla klassrummet varmt kunde vara en utmaning. En helt vanlig vinterdag kunde några av pojkarna i varje klass vara extra tidiga till skolan. De hade då fått i uppgift att börja elda för att få upp värmen i salen där undervisningen skedde.

Någon klassindelning fanns till en början inte, utan alla åldersgrupper skulle gå i samma klass. Klasserna kunde dessutom bli mycket stora . Den metod som tillämpades i undervisningen var den så kallade växelundervisningen.

Genom denna metod - även kallad lancastermetoden - kunde en lärare undervisa ett stort antal barn samtidigt. En del av undervisningen delegerades till de duktiga och äldre skolbarnen - så kallade monitörer - som fick undervisa de yngre. Läraren övervakade det hela från sin plats i katedern.

I slutet av 1800-talet ersattes lancastermetoden med den s.k. åskådningsundervisningen och läraren skötte själv undervisningen. Detta innebar mindre klasser, mer klassrum och fler lärare - vilket krävde mer pengar.

Skolresorna blev alltså långa för en stor del av eleverna. För att korta av dessa infördes 1856 så kallade mindre folkskolor på landsbygden. I dessa kunde även oexaminerade lärare arbeta.

Småskolor började också etableras vid sidan av folkskolan, för de yngsta barnen - en början till klassindelning. Detta skedde först i de större orterna, där klasserna annars blev för stora.

1864 tillkom klasser även i folkskolan.

Innan eleverna blev duktiga på att skriva fick de träna i sandbänken, därefter på griffeltavlor eller med gåspenna på papper.

"Vårt 1800-tal":

"Läroböckerna var få, till en början främst katekesen. Först upplagan av Folkskolans läsebok där historiska, geografiska och naturvetenskapliga fakta presenterades kom ut 1868.

Barnen skrev i allmänhet i våt sand men man höll på att övergå till griffeltavla och krita."

"Först fanns det bara manliga lärare, men på en riksdag i slutet av femtiotalet föreslog Lars Johan Hierta att även kvinnor skulle få behörighet. Han påpekade att lärarlönerna var så låga att en man knappast kunde försörja sin familj. Han lade till några ord om att kvinnans mildhet och tålamod kunde få en gynnsam verkan. 1861 öppnades ett seminarium för kvinnor."

Eleverna satt till en början i långbänkar, utan ryggstöd.

Det var senare som de individuella skolbänkarna kom, där stol och bänk satt ihop och där varje elev hade ett eget förvaringsutrymme under sitt bänklock. Bänkar som kunde placeras rakt, i rader.

Skoldagen började med psalmsång, morgonbön och sedan läxförhör. Luthers lilla katekes skulle kunna rabblas utantill. Ämnen på schemat var naturlära, geografi, historia, skrivning, räkning eller läsning.

I början hade varje socken sin egen läroplan. Regeringens normplaner hade bara funktionen av rekommendationer.

Folkskolan handlade inte bara om ämnena på schemat utan också om ordning och disciplin: att passa tider, att göra sina läxor, att vara tyst när andra talade, osv.

Bestraffningsmetoderna var flera. En var aga, som örfilar eller luggning. En annan var skamvrån. En tredje var kvarsittning.

Ett avgångsbetyg från folkskolan, 1908.

Här framgår att betyg sattes i följande ämnen: kristendom, modersmål, välskrivning, räkning, geometri, geografi, historia, naturkunnighet, teckning, sång, gymnastik, trädgårdsskötsel och slöjd.

 

Richardson:

"Folkskolan kom... länge att fungera som en fattigskola, som en i socialt avseende negativ urvalsskola."

"Ännu så sent som 1870 var... de statliga anslagen till läroverken mer än tre gånger så stora som anslagen till folkundervisningen, fastän antalet elever i folkskolan var bortåt 50 gånger så stort."

När de fristående folkhögskolorna bildades framåt 1868 kunde det ett uttryck för böndernas missnöje med den folkskola som skapats. Den hade inte blivit den medborgarskola som framstående bondefamiljer önskade, utan snarare en fattigskola - en skola för torparens barn.

Med 1862 års kommunallagar och 1866 års riksdagsordning fick bondeklassen en stärkt ställning i samhället. Det ökade behovet av utbildning för dem som skulle företräda bönderna i de beslutande församlingarna.

Folkhögskolorna grundades på privat initiativ, men landstingen blev snart huvudmän och ekonomiska garanter.


Vägen till en enhetsskola

Sverige hade efter 1842 fått två parallella skolsystem: den kommunala folkskolan och de statliga läroverken. Ett för folkflertalet, ett annat för eliten.

Mycket av den skolpolitiska debatten och många av skolreformerna framöver kom att gälla hur dessa - tillsammans med universiteten - skulle kunna integreras till ett enhetligt system - där folkskolan blev till en allmän bottenskola, för alla.

Richardson:

"Frågan om anknytningen mellan folkskolan och läroverket blev verkligt aktuell under 1880-talet och stod i klart samband med de radikaliseringstendenser i politiskt och kulturellt avseende som då framträdde.... den politiska vänstern, omfattande liberaler och socialdemokrater... trodde att om alla barn några år gick i en gemensam skola, skulle detta bidra till att överbrygga samhällsklyftorna."

"I denna strävan att åstadkomma harmoni och endräkt i samhället framstod skolpolitiska åtgärder som effektiva medel."

Inledningsvis handlade det om att trycka tillbaka "latinherraväldet" inom läroverken. Med 1856-års läroverksstadga fick gymnasiet både en latinlinje och en reallinje.

1894 fastställdes att inträdeskraven till läroverkets första klass skulle motsvara kursen i folkskolans tredje klass. Folkskolans tre första år blev därmed en bottenskola för läroverket.

Enligt 1905 års läroverksstadga delades sedan läroverket upp i en nedre, latinfri del - realskolan - och en övre del - gymnasiet.

Realskolan byggde på 3 års folkskola. Den var 6-årig och avslutades med en examen, sedan 1928 kallad realexamen.

Slutbetyg från realskola 1959.

Som framgår fanns två främmande språk samt matematik, fysik och kemi med som ämnen. Därutöver historia, geografi och biologi. Handstil var ett eget ämne, vid sidan av modersmålet, med dels skrivning, dels litteratur. Därutöver slöjs, teckning och gymnastik. Och kristendomskunskap.

Vidare fanns betyg i Uppförande och Ordning.

Beygsskalan i övrigt var t-gradig och gick från A, a, AB, Ba och B till underkänt, dvs BC eller C.

Ur ett gymnasiebetyg år 1960, från språklinje med ryska istället för latin.

Av betyget framgår inte bara den enskilde elevens betyg, utan också hur detta ligger i förhållande till hela klassens betyg i respektive ämne.

Vid denna tidpunkt hade man uppenbarligen upphört med att sätta betyg i uppförande, i varje fall i gymnasiet.

År 1927 förstärktes anknytningen mellan folkskolan och läroverken. Med skolreformen detta år skulle realskolan vara antingen 4-årig och bygga på sex års folkskola, eller vara 5-årig och bygga på fyra års folkskola.

Studentexamen, som tidigare avlagts som inträdesexamen vid universiteten, hade 1862 flyttats den till läroverken. Besöken av censorerna - ofta universitetslärare - blev en kontakt mellan läroverk och universitet. Behoven på förkunskapet inför universitetsstudier blev alltmer styrande för gymnasiets kursplaner.

Särskilda tekniska gymnasier startades 1918.

1964 beslöt riksdagen om ett nytt gymnasium, uppdelad på fem linjer; humanistisk-, (motsv. latinlinjen), naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig (närmast motsv. reallinjen), ekonomisk samt en teknisk linje. Alla fem linjerna var treåriga. 

År 1919 samordnades småskola och folkskola till en enhetlig sexårig skola.

År 1937 beslöt riksdagen att folkskolan skulle göras sjuårig. Denna reform var genomförd först 1949.

Utökningen till en åttaårig skola skedde i olika takt för olika kommuner. I Stockholm var folkskolan åttaårig redan på 1940-talet.

1962 beslöt riksdagen om en ny obligatorisk grundskola som ersättning för folkskola och läroverk.

Denna grundskola skulle vara nioårig och uppdelad på tre stadier. Lågstadiet omfattade klasserna 1-3, mellanstadiet klasserna 4-6 och högstadiet klasserna 7-9.

Med det nya skolsystemet - fullt genomfört 1971 - försvann realexamen. Parallellskolsystemet i Sverige var därmed avvecklat och ersatt med en enhetsskola.

Andra beslut och reformer beträffande skolan:

• Under mellankrigstiden infördes skolskjutsar.

• 1941 blev engelska första främmande språk i folksskolans högre klasser.

• 1946 tog riksdagen beslut om fria skolmåltider.

Här kan nämnas något också om flickskolorna.

Under 1800-talet grundades -på privat initiativ - ett antal särskilda skolor för flickor, med utbildning på läroverksnivå. Dessa skolor fanns bara i städerna och hade en medelklassprofil. Finansieringen skedde genom elevavgifter och med kommunala bidrag. Från 1874 tillkom statliga bidrag.

Sedan 1870 fick även kvinnor avlägga studentexamen.

År 1905 fick flickor också tillträde till de ordinarie läroverken. Först gällde detta bara realskolan, men på 1920-talet antogs flickor även till gymnasiet.

De särskilda flickskolorna försvann i slutet av 1960-talet, med genomförandet av enhetsskolan.


Folkhems- och rekordåren

Den svenska skolan under efterkrigstiden och dess högkonjunktur präglades inte bara av refomering, utan även av en explosionsartad tillväxt.

Richardsons "Svensk utbildningshistoria":

"Oavsett med vilka mått man mäter - antalet elever och lärare, antalet avlagda examnia eller utbildningsanstalter eller samhällets totala kostnader - visar 1900-talet och i all synnerhet tiden efter andra världskriget en oerhörd expansion på skolans område kvantitativt sett."

I den politiska debatten sågs - i varje fall från vänsterhåll - "snedrekryteringen" till den högre utbildningen som ett problem. Det var främst överklassens och medelklassens barn som gick vidare i sina studier. Det ansågs angeläget ur jämlikhets- och rättvisesynpunkt att få en jämnare rekrytering.

Ett annat argument gällde ekonomi och effektivitet - inom arbetsklassen fanns en begåvningsreserv, som det gällde att ta tillvara.

I stor utsträckningen förverkligades detta under 60-talet, då även en hel del barn ur arbetarklassen kom in vid universitet och högskolor.

Vid årsskiftet 1969/70 befann sig 99% av alla 14-åringar i utbildning, c:a 70% av alla 16-åringar och 40% av alla i åldersgruppen 17-19 år. Vid årsskiftet 1919/30 hade motsvarande siffror varit, på ett ungefär: 20%, 8% och 4%.

Antalet avlagda realexamen och studentexamen ökade också dramatiskt, som framgår av diagrammet nedan.

Stockholms högskola hade tillkommit 1878 och Göteborgs högskola 1891. Dessa skolor utvecklades snart till universitet, men den formella statusen som universitet fick de först drygt 50 år senare: Göteborg 1954 och Stockholm 1960.

Ytterligare två städer fick universitet, Umeå 1965 och Linköping 1975.
År 1999 omvandlades högskolorna i Karlstad, Örebro och Växjö till universitet.

Denna utveckling på utbildningsområdet bidrog till att överbrygga klassklyftor, men istället gjordes andra klyftor i samhället tydligare, nämligen generationsklyftor. För att motverka dessa satsades i de flesta kommuner på Kommunal vuxenutbildning.

Komvux gav inte bara utbildningsmöjligheter åt äldre personer, det gav också en andra chans åt unga som misskött/misslyckats med sin skolgång. Hösten 1970 gick 165.000 elever på Komvux. Av dessa gällde mer än hälften ämneskurser för grundskolans högstadium eller gymnasiet.

Utöver Komvux fanns:

• folkhögskolorna

• brevskolorna

• studieförbunden och dess studiecirkelverksamhet, som expanderade.

De största studieförbunden var Arbetarnas Bildnings-Förbund (ABF), Studieförbundet Vuxenskolan (SV), Medborgarskolan (Mbsk), Tjärnstemännens Bildningsverksamhet (TBV), Folkuniversitetet (FU), Sveriges Kyrkliga Studieförbund (SKS), Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet (NBV), Studiefrämjandet (Sfr) och Frikyrkliga studieförbundet (FS).

Det totala antalet cirklar ökade från 85.000 år 1960/61 till över 310.000 år 1980/81. Antalet deltagare ökade under samma tid från drygt 0,8 till drygt 2,8 miljoner (i varje fall enligt vad som inrapporterades och genererade bidrag). Det handlade alltså om mer än en tredubbling på 20 år.


Gunnar Richardson summerar i sin bok ett antal utvecklingstendenser för vår skola under 1900-talet. Bland dessa kan nämnas:

kvantitativ utbyggnad, genom fler elever, mer av heltidsläsning och ett förlängt läsår.

kvalitativ utveckling, genom färre elever per klass, bättre utbildade lärare och bättre skollokaler.

förändrat innehåll, t.ex. har moderna språk ersatt latin och grekiska.

enhetligare system, genom nioårig grundskola och ett integrerat gymnasium.

sekularisering, genom att skolan frigjorts från kyrkan och religionskunskap ersatt kristendomsundervisning.

Richardson nämner även "demokratisering", i flera bemärkelser:

- fler har fått möjlighet att utbilda sig

- en skola, gemensam för alla skolpliktiga barn

- fostran till demokrati

".Målsättningen för skolans fostran var i hög grad påverkad av erfarenheterna från andra världskriget och den därav betingade strävan att hos den nya generationen skapa respekt för de demokratiska värdena och förmåga att motstå antidemokratisk propaganda."


Dessutom har betygssystemet ändrats.

Bokstavs- och sifferbeteckningar för att ange graden av kunskap hos eleverna redan i början av 1800-talet. I 1820-års skolordning fanns fyra betygsgrader: 
A: Berömlig insikt
B: Godkänd insikt
C: Försvarlig insikt
D: Otillräcklig insikt1897:

Med1905 års läroverksstadga infördes en 7-gradig skala, i folkskolan var denna då redan införd:
A: Berömlig
a: Med utmärkt beröm godkänd
AB: Med beröm godkänd
Ba: Icke utan beröm godkänd
B: Godkänd
BC: Icke fullt godkänd
C: Underkänd

Detta kallas för absoluta betyg, dvs bedömningen av prestationen görs i relation till kursplanen.

Med 1962-års läroplan för grundskolan, senare även för gymnasiet, infördes istället relativa betyg. Med detta önskade man få ett betygssystem som kunde jämföra elever över hela landet, och skapa rättvisa vid urval till fortsatta högre studier.

Det relativa betygssystem som infördes hade en femgradig numerisk betygsskala, från 1 till 5, där 5 var det högsta betyget. Genom att det var numeriskt kunde ett medelbetyg beräknas.

Föreskrifter fanns i läroplanen om hur betygen normalt borde fördelas över riket för elever i samma årskurs och samma ämne.

Snart kom kritik mot de relativa betygen, man ansåg att betygen istället borde vara målrelaterade. Med målrelaterade betyg avses att varje betyg skall svara mot ett bestämt kunskapsinnehåll.

År 1994 beslöt riksdagen om ett målrelaterat betygssystem i både grundskolan som gymnasieskolan. Gymnasieskolan fick fyrabetygssteg: Icke godkänd, Godkänd, Väl godkänd och Mycket väl godkänd.I grundskolan skall betyg inte sättas i ämnen där eleven inte kan godkännas, dvs Icke godkänd skall inte används i grundskolan. Skolverketger ut nationella prov i engelska, matematik och svenska som stöd vid betygsättningen.


Flumskolan

Vad ska ge tillträde till högre studier? Här har under historiens gång förekommit i huvudsak två modeller

rika föräldrar och tillgång till pengar.

begåvning och flit, som givit kompetens - avläsbar i antingen bra avgångsbetyg eller godkänt resultat på inträdesprov.

Till detta har nu, med den nya socialdemokratins kravlösa flumskola, kunnat fogas en tredje princip: alla ska med.

Det är ingen överdrift att så beskriva vad som faktiskt hänt i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Detta kan avläsas i att elever först gått vidare från grundskola til gymnasium utan nödvändiga förkunskaper för att där kunna tillgodogöra sig studierna, sedan vidare i ytterligare ett led, till universitet.

Bakgrunden till denna utveckling ligger i flera faktorer:

1. Skolplikt och rekrytering

Den sociala breddningen och den förlängda skolplikten har givit en större andel elever med svag studiemotivation och dåligt stöd hemifrån.

Utöver elever ur svensk arbetarklass har tillkommit alltfler elever med utländsk bakgrund, där redan svenska språket utgör en svårighet.

2. Inga betyg och ökat elevinflytande

Betygen har avskaffats. Det uppfattas närmast som kränkande och diskriminerande att ställa krav på elever.

3. Ingen studiemiljö

Även betygen i ordning och uppförande har försvunnit. Lärarna har överhuvudtaget berövats sanktionsmöjligheter mot de elever som missköter sig.

Vissa elever kan komma försent till lektioner, tala i mobiltelefon eller på annat sätt uppträda störande under lektioner utan att detta får konsekvenser.

Ur filmen "Hets" från 1944. Stig Järrel spelar "Caligula", sadistisk gymnasielärare i latin - en figur som hade en del motsvarigheter även i verkligheten.

Idag är rollerna närmast ombytta. I den mån som våld nu förekommer mellan lärare och elever är det läraren som är offer. Våldet stannar då inte nödvändigtvis vid örfilar.

Våld mot skolpersonal, liksom mobbing av andra elever, är ett stort problem i våra skolor. Det förekommer också att hela skolor bränns ned.


Jan Milld, den 23.11.2007

 

Skolan

• Hur växte det svenska utbildningssystemet fram?

• Varför tillkom skolor, vad var syftet med skolgången?

• Vilka olika skolformer existerade och för vilka grupper?

• Vilka antagningssystem fanns?

• Vilka ämnen fanns på schemat?

• Hur utvärderades inlärningen?

Frågorna blir många!

Mycket av uppgifterna i texten nedan är hämtat ur boken "Svensk utbildningshistoria" av Gunnar Richardson.

De första skolorna

Utbildningsbehov förr

Den nya tiden

Universitet och gymnasier

Före 1842

Folkskolan

Vägen till en enhetsskola

Folkhems- och rekordåren

Flumskolan