Ledare ur HJULET

Nr 2-3/90:

Svensk lokaltrafik kan bli bättre. Verkamheten kan effektiviseras. Men leder systemet med trafik på upphandling till effektivisering? Här gäller det att hålla isär begreppen: vad som är "effektivisering" och vad som inte är det!

Effektivisering handlar det om ifall man med insats av samma resurser får ut mer, eller med insats av mindre resurser får ut lika mycket.

Men det gäller inte bara, eller ens främst, kvantitet när man talar om trafik. Det gäller framförallt kvalitet.

Att resorna går snabbt och bekvämt, att förbindelserna är pålitliga osv.

Effektivisering handlar det däremot inte om ifall man tvingar personalen att arbeta fler timmar för lägre lön. Då är det bara fråga om att låta en grupp i samhället betala för att andra ska kunna få lägre skatt.

Inte heller är det effektivisering om man låter trafikanterna åka i sämre underhållna fordon, eller med dåligt utbildade förare. Då är det fråga om standardsänkningar.

Men just kvalitetsförsämringar i trafiken är vad systemet med trafik på anbud riskerar leda till. Att upphandlaren bara ser till priset och inte förmår bedöma vad han inte får för priset.

Systemet riskerar också drabba personalen. Inte bara genom att avtalsvillkoren blir andra och vagnparken blir sämre, utan redan genom det faktum att man känner otrygghet om sin anställning. Eller att man de facto tvingas byta arbetsgivare. Eller att man till och med blir arbetslös.

Så länge vi har högkonjunktur och gott om arbetstillfällen, så länge vi har s-majoritet i beslutande församlingar, finns ändå ett skydd mot alltför drastiska förändringar. Men skulle dessa två omständigheter försvinna, då kan det nya systemet slå igenom med full kraft.

Det finns alltså utrymme för verklig effektivisering inom den svenska lokaltrafiken. Både genom att minska byråkratin och genom att personalen får förutsättningar till bättre arbetsinsatser.

Men kan inte detta åstadkommas utan anbudsförfarande?