En talare vid manifestationen "Tillsammans mot kapitalism och globalisering" i Helsingborg den 1 maj riktade en inbjudan till den autonoma vänstern för att "visa vilka som är de progressiva och vilka som är de reaktionära krafterna i samhället".

För egen del räknar jag mig som samtidigt progressiv och reaktionär.

När utvecklingen går åt fel håll blir det framstegsvänligt att vilja vrida klockan tillbaka. Vad vi nu erfar är ju samhällsutveckling mot ökad sårbarhet och ökad otrygghet, mot avdemokratisering och avsvenskning.

Både vänster och liberaler ser utvecklingen som på en gång ofrånkomlig och positiv. Tillväxten måste öka, alltmer måste vi hinna med och allt snabbare måste vi ta oss fram.

Det här synsättet har tydligen även Miljöpartiet nu ställt sig bakom. De vill ha snabbtåg i Sverige, ett vallöfte som Peter Eriksson försvarat med att så gör andra länder i Europa.

Framsteg för mig handlar inte bara om det önskvärda utan om det möjliga. Eller det önskvärda i relation till det möjliga. I botten måste finnas en realism, en kartbild som stämmer med terrängen.

Vi lever inte idag på ett långsiktigt hållbart sätt. Den framtid jag ser, redan under detta sekel, är att råvaror börjar sina, med åtföljande knapphet och prisstegringar. Det gäller olja, fosfat och mycket annat.

Då tvingas vi ställa om vårt sätt leva. Det kommer att handla mer om att spara energi än att spara tid.

Behovet av godstransporter måste minimeras och de transporter som sker måste ske så energisnålt och effektivt som möjligt.

Det betyder lokal produktion för lokala behov. Och den produktion som sker blir väsentligt mer arbetsintensiv än idag. Landsbygden kommer att återbefolkas.

När det gäller persontransporter får resandet ta sin tid. Mindre av bilanvändning, mer av kollektivt resande, mer av byten. Cykeln och personlig fysik blir viktigare, kanske I kombination med ny teknik. Hästen kommer förmodligen också tillbaka som dragdjur. Vattenvägarna – sjöar, floder och kanaler - återtar sin ställning som viktiga transportleder.

Till sjöss kan segelfartygen få en renässans, i kombination med modern datateknik. Tidtabeller blir mer ungefärliga.

Som ett bonus kan vi få ett mindre sårbart samhälle och en verklig demokrati, där besluten ligger nära berörda människor.

En viktig förklaring till arbetarrörelsens frammarsch under 1900-talet var inte bara en växande arbetarklass och en grundlig organisering. Viktigt var perspektivet att man s.a.s. hade utvecklingen som bundsförvant, tiden arbetade för socialismens sak. Det gav tillförsikt och höjde kampmoralen. Man kände sig gå mot seger.

Det här känner jag igen också från den nyliberala revolutionen i Sverige 1980-talet, med privatiseringar och konkurrensutsättning, bonusar och direktörsfest. Leif Axén, nytillträdd chef för Storstockholms Lokaltrafik hade ett utryck som han upprepade nästan varje gång han öppnade munnen: "det kommer".

Med andra ord: den utveckling som han ville se var ofrånkomlig. Ingen idé för någon att göra motstånd. Bra eller dåligt, önskvärt eller ej, blev bara ovidkommande frågeställningar.

Något säger mig att zenit är passerat för globaliseringsivrarna. Jag har länge varit skeptisk till globaliseringen, men haft svårt att finna en riktigt slagkraftig argumentering mot propagandan om specialisering, stordrift och konkurrensfördelar.

Men globaliseringen bygger ju på ständigt pågående långväga transporter, vilket kräver stor åtgång av energi.

Framtiden tillhör dem som tvärtom verkar för den omställning som ändå snart måste komma. Genomgående måste gälla närhetsprincipen.