Rovdjurspolitiken har åter kommit i fokus, efter att myndigheterna tillåtit en avskjutning av 27 vargar, ur ett bestånd på närmare 300.

Som jag ser saken blir det en fråga om både människosyn och demokratisyn.
Det kan inte råda någon tvekan om att de flesta svenskar önskar att det ska finnas varg i vilt tillstånd i Sverige. Dessa svenskar bor företrädesvis i de befolkningstäta men vargglesa områdena i södra Sverige. Finge befolkningen i de vargtäta områdena avgöra saken skulle nog betydligt fler än 27 vargar skjutas av.

De hölls faktiskt folkomröstningar i fyra kommuner i Dalarna - Rättvik, Mora, Orsa och Älvdalen - år 2006.

72% svarade då ja på frågan: "Ska kommunen verka för att det ska bli möjligt att freda tamdjur och hundar vid ett direkt rovdjursangrepp även utanför hägn?"
Så vad blir demokratiskt i sammanhanget? Är det att en majoritet - som själv inte drabbas av det som deras beslut leder till - får bestämma? "Majoritetsdiktatur" skulle jag snarare kalla detta. Besluten bör så långt möjligt läggas nära dem som faktiskt berörs.

Det är inte rimligt att boende i storstadsregionerna trycker på landsbygdsbefolkningar en tillvaro som radikalt försämrar deras livskvalitet. Tillgång till naturen, möjligheter till motion, frisk luft och friluftsliv har väl alltid hyllats som något självklart positivt. Nu erfar många hur denna frihet i praktiken inskränks.

Det finns en hel del varg i t ex Baltikum och Rumänien, javisst, men på en avgörande punkt skiljer sig förutsättningarna där från i Sverige. Där är det tillåtet att skjuta varg som visar sig nära människoboningar. Så är inte fallet i Sverige.

Tidigare i historien förekom varg naturligt även i vårt land, men lika naturligt var att människor hade rätt att försöka freda sig själva, sin boskap och sina husdjur.

Trots att det svenska samhället demokratiserats sedan 1600-talet kan vi här notera en motsatt trend. Då fanns rättigheter i närmiljön och för den enskilde som idag saknas. Besluten fattas långt borta från dem som är berörda och dessa bakbinds.

Den människosyn som ligger i botten på den förda rovdjurspolitiken trotsar egentligen all beskrivning. Genom jämförelser med dödsfall i trafiken eller genom ormbett argumenteras att rovdjurspolitiken betingar ett lågt pris, även om människor får sätta livet till.

Ett besök på webbsidan ”De 5 stora” rekommenderas! En påkostad webbsida, subventionerad med EU-medel. Ett av ”de fem” är där människan - ett rovdjur bland andra:

”Människan får nog klassas som den grymmaste av alla jordens arter eftersom hon inte bara nöjer sig med att döda. Trots svält och sjukdomar ägnar hon häpnadsväckande mycket tid och pengar åt att hitta på tortyrredskap för att förlänga lidandet.”

Logiken i resonemanget blir att här finns en moralisk skuld att betala igen. Konkret blir det invånarna i vargtäta områden i Sverige som ska sona vad andra människor – i andra delar av världen eller tidigare i historien – gjort sig skyldiga till.

Vore "De 5 stora" konsekventa i att klassa människan som ett rovdjur bland andra, då skulle de acceptera människans roll som "top predator", men det gör de ju inte.

Vargen har inga naturliga fiender utöver människan. När människan inte får döda varg blir konsekvensen en snabb förökning. Fler vargar behöver mer mat. När ett revir tömts på älgar och rådjur blir tamdjur, som får och hundar, angripna. I den utsträckning som dessa kan skyddas söker sig vargarna in i samhällen. Märker de att detta är ofarligt för dem verkar detta också mot ökad oskygghet - och därmed farlighet för människor.

Så sent som förra året har människor vargdödats i både Ryssland och Kanada.