År 2009, nr 19

 

Insatsstyrkor

Det gick snabbt att lägga ned det svenska invasionsförsvaret. I panik gjorde man sig av med fordon och annan värdefull försvarsmateriel. Sverige har inte längre en allmän värnplikt och ett folkförsvar.

Istället har vi fått insatsstyrkor, att sätta in I princip varsomhelst I världen.

I praktiken styrs detta, som det visat sig, av USA:s äventyrligheter. Den svenska truppen I Afghanistan har således utökats, steg för steg. Under detta år kommer denna insats att kosta svenska skattebetalare mer än en miljard kronor, mer än 1.000 miljoner.

Den svenska insatsen blir också alltmer militär till sin karaktär, vilket gör att det kan komma att bli fråga om ett pris också genom dödade svenskar. Svenska soldater har nyligen flera gånger varit invecklade I eldstrider och därvid skjutit ihjäl afghaniska motståndsmän. Detta ger gerillan bara ytterligare motivation att fortsättningsvis göra svenska soldater till måltavlor.

De amerikanska förlusterna i stupade soldater i Afghanistan har sedan invasionen 2001 ökat nästan varje år. Undantagen var åren 2003 och 2004. Årets siffra passerade nyligen den från år 2008, på 294 stupade amerikaner. Detta återspeglar hur gerillan är uthållig och blivit allt skickligare i sin krigföring. Utlänningarna har i detta land ett propagandamässigt underläge, för varje dag förlorar de opinionsmässigt hos det afghanska folket. Utländska trupper uppfattas mer som inkräktare än som hjälpare.

Det militärt topprustade Sovjetunionen tvingades 1989, efter nära tio års krigande, dra sig tillbaka från Afghanistan. USA kommer att tvingas göra detsamma, förr eller senare.
Sverige medverkar alltså, till allt högre kostnader, i ett krig som inte kan vinnas. Ett krig på andra sidan jorden, mot människor som inte har kränkt Sveriges gränser.

Samtidigt saknar vi förmåga att värna vårt eget territorium. För inte länge sedan blev ett utländskt fartyg kapat på svenska vatten, vid Gotland. Detta är naturligtvis absurt.

Jag tänker även på vandaliseringen och våldet i förorter till Malmö, Göteborg och Uppsala. Ett lågintensivt krig mot oss svenskar: man sticker bilar och byggnader i brand, misshandlar människor, kastar sten på polisen och ger sig på även brandmän. Detta som en protest mot att man känner sig trakasserade av polisen, eller inte har något att göra, enligt stenkastarnas egna utsagor i TV-rutan.

Spontant kan man tycka, att i dessa förorter skulle verkligen behövas en “insatsstyrka”! Eller fler poliser, som regeringen aviserat.

Det främsta problemet här är dock inte brist på resurser. De främsta problemen är bristande ledning för polisen och lagar som inte medger kännbara påföljder för yngre våldsverkare.

Om de värsta bråkstakarna kunde sättas bakom lås och bom skulle polisen sedan inte att behöva göra så många utryckningar och visitationer. Och de unga männen i förorterna skulle inte behöva känna sig så trakasserade.

Men kvar skulle förstås stå deras sysselsättningsproblem…


 Jan Millds hemsida
Millds blogg
  MILLT SAGT