Vad kännetecknar ett rättssamhälle?

Där ryms följande moment:

• brottslingar grips, åtalas och döms

• straff i proportion till brottet, för att ge offret upprättelse

• likhet inför lagen, samma straffskala oavsett klass, kön och etnicitet

• trygghet för medborgarna, brott förebyggs.

I ett rättssamhälle har staten våldsmonopol samtidigt som den står under demokratisk kontroll.

Som envar kan konstatera är Sverige idag långtifrån ett rättssamhälle. Våldsbrottsligheten ökar, samtidigt som gärningspersoner går fria.

Uppklarningsprocenten för våldsbrott är nu nere i 6%. Samtidigt slår antalet misshandelsfall varje år nya rekord - år 2008 var antalet anmälda fall mer än 84.000.
Bakom detta ligger flera faktorer.

En faktor är en ineffektiv polisorganisation, som gör att alltför få brottslingar grips. Detta har samband med en dagordning där det är viktigare med jämställdhet, kvoteringstänkande och politiskt korrekt tänkande än att få fram poliser som kan och vill gripa brottslingar. Grundutbildningen för polischefer skrotades 1999 och rekryteringen sker på främst administrativa meriter.

Therese Mattsson, rikskriminalchef, är nog det tydligaste exemplet på inkompetensen och felfokuseringen. Hon var chef för den polisstyrka som skulle skydda ett möte för Blågula frågor på Norrmalmstorg i Stockholm den 8 juni 2002. Hennes insats bestod då i att övervaka att en grupp AFA-iter kunde från början till slut sabotera mötet med skrik, besprutning och diverse utfall. Sedan fortsatte hennes karriär spikrakt uppåt.

En annan faktor är lagar och lagtillämpning, som gör att gripna brottslingar släpps fria.
Länge har det pratats om att sänka straffmyndighetsåldern, något som i högsta grad är befogat med tanke på att många grova våldsbrott begås just av minderåriga. Av gäng sätts det i system av gäng att låta minderåriga ta på sig skulden. Ändringar av lagen har dock stannat vid just prat.

Fällande domar kan också undgås genom att ingen vågar vittna mot våldsbrottslingar, då dessa hotar vittnen och kan göra sådana hot trovärdiga genom nätverk av våldsutövande kompisar.

Aktuella fall där grova våldsbrottslingar gått fri är dels kravallerna i Rosengård, dels den grova misshandeln av en ung svenska i en gångtunnel i Södertälje.

Till bilden hör att en fängelseplats i Sverige kostar i genomsnitt 750.000 kronor per år. Hur många har vi råd att hålla inlåsta?

När våldsbrottslingarna kan gå lösa får vi en offentlig miljö som blir allt farligare, och det blir istället hederliga medborgare som försöker hålla sig inne.

Till ett rättssamhälle hör också att politisk verksamhet ska kunna bedrivas utan att man riskerar egendom, hälsa eller rentav livet.

Inte heller i detta avseende är Sverige ett rättssamhälle. Sådan har situationen varit under åtminstone de två senaste decennierna, men nu förefaller detta våld trappas upp.

Aktuella exempel är de båda besinningslösa överfallen i februari 2009 på Vavra Suk, NI-redaktör, och Erik Almqvist, SDU-ordförande.

På internet kan brottslingarna skryta med sina bedrifter och media frammanar en bild av att det skulle finnas någon ömsesidighet i detta våld.

Häri ligger ju en självmotsägelse. Det man förebrår både SD och ND (iofs felaktigt, då det inte stämmer med verkligheten) är att också de skulle använda våld som metod.

Logiken i den förebråelsen är att man manar SD och ND att hålla sig till fredliga metoder. Medborgargarden eller liknande är ju "aja-baja". Men ska fredliga metoder i längden fungera, då måste staten ingripa effektivt mot dem som faktiskt använder politiskt våld!

Rättssamhället i Sverige har till stor del havererat, genom både oförmåga och ovilja. Här skulle man alltså kunna tala om ett "rättshaveri".

Men ordet "rättshaverist" är i pk-Sverige reserverat för dem som reagerar mot orättvisor, otrygghet och övergrepp - inte dem som skapar problemen.