Rått uttryckt räknar jag mig som demokrat av två skäl.

1.

Dels av samma skäl som de politiskt korrekta - det etablissemang som i sin gärning i själva verket är antidemokrater – gör det.

"Demokrati" är positivt laddat för de allra flesta människor. Det ordet vill jag inte släppa ifrån mig.

2.

Dels har ordet en egentlig betydelse - "folkstyre" - som ligger i linje med min egen politiska övertygelse. Folket herre i eget hus.

Sedan är det skillnad på "folk" och "folk".

Här syftar jag inte på det som nu aktualiserats genom olika naturkatastrofer, att kontrasten är så total mellan japaner och t ex haitier.

Snarare avser jag att det är skillnad på "svenskar" och "svenskar". Fortfarande dock inte etniska svenskar respektive medborgarskapssvenskar.

Nej, jag menar att det är skillnad på "svenskt folk" och "svenskt folk", där det i båda fallen gäller etniska eller assimilerade svenskar.

Demokrati ställer krav på medborgarna! Det duger inte att bara ägna sig åt förströelse och låta sig fördummas. Då blir man lätta offer för manipulationer, då får vi ingen fungerande demokrati.

Medborgarskap innefattar inte bara rättigheter, utan i lika hög grad skyldigheter - att intressera sig för politik, att sätta sig in i viktiga frågor.

Inte så att envar kan bli expert på allt, men i varje fall så klar att man med omdöme kan lämna förtroende åt rätt personer eller partier.
• Man måste vilja veta hur det är, söka sanningen.
• Man måste kunna genomskåda falskhet och hyckleri.
• Man måste förmå skilja på "politiker" och "politiker".
• Man måste hålla beslutsfattare ansvariga för deras handlingar.

Detta är ju ideal som vi idag befinner oss mycket långt ifrån i Sverige. I själva verket har makthavarna kopplat ett strupgrepp på svenska folket. Ett strupgrepp som möjliggörs av två moment i samverkan:

1. Etablissemangets sammansvetsning till en enhet (ovanligt tydligt manifesterad nu senast genom JAS-plan till Libyen)

2. De flesta svenskars auktoritetsbundenhet och oförmåga till - rädsla för - självständigt tänkande.

I vitboken skrev jag om Milgrameffekten. Ett flertal sociologiska experiment har visat att en majoritet av vanliga normala människor är redo att lyda order, även då dessa order är uppenbart galna.

Det är Milgrameffekten som givit utslag i riksdagsval efter riksdagsval i Sverige, långt efter att mångkulturens effekter blivit uppenbara.

Eller så har de ännu inte blivit tillräckligt uppenbara för tillräckligt många. Kanske ser vi ändå början till sprickor muren av förljugenhet och politisk korrekthet.

Det är ändå vad vi måste arbeta för. Här kan jag inte se något alternativ.

Det är här och nu vi som måste försöka göra en vettig insats, så långt vi bara förmår.

 

”Efteråt är allting för sent” skrev Stig Dagerman en gång i novellen ”Att döda ett barn”. Mannen hade kört på ett barn. Barnet hade dödats, och det var inget han sedan kunde göra.