Grundkurs för Sverigedemokrater x

(utgiven år 2004)

Kapitel 3:

Demokratin och medborgarskapet

"Demokrati" betyder folkstyre. Men vad innebär det, att "folket styr"? Innebär det att majoritetens vilja i varje enskild fråga, i varje ögonblick, ska gälla? I så fall kanske den tekniska utvecklingen snart kan ge oss förutsättningar att förvandla varje medborgare till sin egen riksdagsledamot - förse envar med hörlurar och en bärbar knappsats: "ja", "nej" respektive "avstår"...

Hakarna vore ju två, och de hänger ihop. För det första har inte varje medborgare den tiden och den kunskapen, för att kunna vara med och avgöra allt. För det andra är opinionen föränderlig, labil. Vad som en dag är majoritet, kan nästa dag vara minoritet. Med andra ord: beslut måste vara genomtänkta, välgrundade och förankrade. Så att de inte måste ändras redan dagen därpå.

"SIFO-demokrati"och populism

Det finns, inte minst inom mediaetablissemanget och bland politiskt ointresserade personer, en föreställning om "SIFO- demokrati". Dvs om någon - som har råd därtill - har beställt och låtit publicera en opinionsmätning i en fråga, vars resultat stöder vederbörandes egen uppfattning, då förväntas politikerna agera i enlighet med denna opinion.

Haken med SIFO-demokrati är ju att de tillfrågade kanske inte vet någonting om den fråga som de tillfrågats om - de har inte tagit del av några fakta, inte hört några argument för eller emot. De behöver heller inte ta ansvar för sitt tyckande - de är till och med anonyma.

SIFO-demokratin står populismen nära. Dvs vad som gäller är den omedelbara och spontana åsikten i varje fråga. Man behöver inte bry sig om att olika åsikter i olika frågor ska gå ihop. Man kan t ex kräva utgiftsökningar på i princip varje område, samtidigt som man kräver sänkta skatter

Medborgar-demokrati

Alternativet till SIFO-demokratin är inte att man ska strunta i vad majoriteten vill! Alternativet är att man får fram denna uppfattning på ett annat sätt, nämligen genom saklig information och fri debatt. Då får man en uppfattning som mognat i samspel med andra, den blir byggd på eftertanke, insikt och ansvarskänsla.

Detta alternativ skulle man kunna kalla en medborgar-demokrati. I vilken utsträckning en sådan fungerar beror på åtminstone tre aktörer:

1) Medborgarna

Det måste finnas medborgare som är besjälade av en medborgaranda. De måste vara intresserade av sitt samhälle. De måste vara beredda att ta ansvar - genom att avsätta tid för att sätta sig in i politiska frågor, genom att vara redo att själva kandidera till förtroendeuppdrag. De måste uppskatta politiker som är ärliga, som tar ansvar och försöker arbeta långsiktigt.

2) Partier och politiker

Partiernas och politikernas roll i en medborgar-demokrati blir till stor del folkbildarnas. De ska slåss för vad de tror på, tydligt formulera sina argument. Peka på problem, klargöra avvägningar och dilemman. Visa på vilka punkter man skiljer sig i åsikter från andra partier och politiker, och förklara varför. Ta risken att få mothugg, lida nederlag och bli impopulära.

3) Massmedia

I det moderna samhället har massmedia kommit att spela en alltmer central roll. Det blir chefredaktörerna och journalisterna - och ytterst ägarna av media - som avgör vilka som ska få komma till tals. En fungerande demokrati förutsätter att företrädare för olika åsiktsriktningar kan komma ut med sina fakta och argument, så att medborgarna får tillgång till en allsidig information. Först då kan de bilda sig en egen uppfattning.

Direkt och representativ demokrati

I praktiken kan inte väljarna vara med och besluta i mer än ett begränsat antal frågor. Direkt demokrati, där alla deltar, kan man främst ha i helt lokala sammanhang. På nationell nivå kan det förekomma bara undantagsvis, genom allmänna folkomröstningar i enskilda frågor.

Vad vi har är en representativ demokrati, där det handlar om att välja företrädare, för att på dem överlåta att besluta i enskilda frågor. Vad man kan gå på är en allmän åsiktsinriktning, ytterst handlar det om att ge förtroende.

Det viktiga blir då att ansvar senare kan utkrävas, dvs att väljarna kan få klart för sig hur de valda motsvarat förtroendet och senare har möjlighet att byta ut dem.

Gränser för majoriteten

Men även om en majoritetsuppfattning mejslats fram genom en aldrig så grundlig diskussion, så finns det gränser för vad en majoritet får besluta. Det finns mänskliga rättigheter som inte får kränkas. Även om t.ex. Hitler skulle ha haft en majoritet av tyska folket bakom sig, så hade han inte rätt att starta angreppskrig och sprida massdöd.

Mellan sådana uppenbart oetiska beslut och tillåtna majoritetsbeslut finns en gråzon. I demokratin ligger en idé om kompromissande och hänsynstagande till andra. Det är ju så, att en uppfattning grundas inte bara på någon objektiv saklighet och klokskap, det handlar i praktiken ofta om gruppintressen - intressen som kan stå i konflikt med andra gruppers intressen. Det gäller då att finna rimliga avvägningar.

Den goda kompromissen borgar också för att beslut blir långsiktigt hållbara, och inte rivs upp så fort som majoritetsförhållandena har förskjutits. 51% bör från början lyssna på vad övriga 49% anser.

Yttrandefrihet

Vad en majoritet (eller en minoritet) heller inte får kränka är själva de demokratiska spelreglerna. Man får t ex inte hindra andra att komma till tals. Yttrandefriheten måste gälla alla - även meningsmotståndare!

Eller, från medborgarnas och väljarnas synvinkel: Det måste finnas tillgång till en allsidig information och en möjlighet att ta del av vad företrädare för olika åsiktsriktningar har att komma med, av fakta och argument. Detta tål att upprepas...
Rättssäkerhet

En annan viktig förutsättning för demokrati är rättssäkerhet. Även om man formellt sett har rätt att yttra sig kan denna möjlighet ryckas undan om politiskt arbete medför personliga risker. Sådana risker kan spänna över hela fältet: från dåligt anseende, förlorat arbete och ekonomiska kostnader - till direkt fysiska hot och risker för den personliga säkerheten.

Saknar ett samhälle rättssäkerhet, då kan inte demokratin fungera. Då finner de flesta priset för engagemang vara för högt, och följden blir en passivisering. För det fåtal som trots allt engagerar sig, blir priset desto högre.

Demokratisk kultur

En annan viktig aspekt gäller kultur: finns det civilkurage och moral?

Även där det finns både yttrandefrihet och rättssäkerhet så har demokratiskt arbete ett visst pris - i form av en del personligt obehag, tidsåtgång och ekonomiska kostnader. Det är ofrånkomligt, att det måste finnas samhällsmedborgare som är beredda att ändå engagera sig.

Till den demokratiska kulturen hör också att man kan respektera även meningsmotståndare, och förmår föra ett civiliserat samtal. Man ska inte gå till personangrepp, man ska lyssna på vad andra säger och visa en vilja till förståelse. Man ska ta fasta på en motståndares starkaste argument, och notera inte bara de punkter där man är oense utan också vad man är överens om.

I vilken utsträckning en sådan demokratisk kultur vunnit spridning i ett samhälle påverkar också graden av demokrati.

HUR BLEV SVERIGE EN DEMOKRATI?

Sverige har inte alltid varit en demokrati. Under seklernas lopp har vi haft antingen envälde eller fåtalsvälde. Makten har växlat mellan - eller delats upp mellan - kungen och överklassen.

Rösträtt

I slutet av 1800-talet genomfördes en riksdagsreform: ståndsriksdagen ersattes av en tvåkammarriksdag. Därefter skedde en stegvis demokratisering, genom utvidgning av rösträtten och valbarheten. 1921 infördes allmän och lika rösträtt i Sverige, för val till såväl riksdagen som kommunala församlingar.

Utvidgningen av rösträtten genomdrevs inte utan motstånd, på-drivande var arbetarrörelsen och liberalerna. Demokratiseringen sammanhängde alltså med sociala förändringar: en ny medelklass och en arbetarklass hade uppstått. Många arbetarfamiljer led nöd, och längtade efter bättre materiella villkor. För att kunna hävda sina intressen behövde de politiskt inflytande. Motståndet var i själva verket envist och hårdnackat! Rösträtts-kampen pågick under många decennier, och krävde stora uppoffringar.

Folkrörelser

Demokratiseringen låg också på ett annat plan: Människor gick samman och blev aktiva. Organiserade sig. Det gällde då inte bara partier, utan också fackliga organisationer och konsumentkooperativa föreningar. Detta gav i sig ett inflytande.

Betydelsen låg även på ett kulturellt och moraliskt plan. De som motarbetade utvidgningen av rösträtten misstrodde öppet arbetares förmåga att begripa samhällsfrågor och att på ett ansvarsfullt sätt kunna hantera makt. Inom arbetarrörelsen blev det viktigt att sådana farhågor skulle komma på skam. Det växte fram en arbetarrörelsemoral om att göra rätt för sig, och att förtroende var något man skulle leva upp till. Rättigheter motsvarades självklart av skyldigheter.

DEMOKRATIN I SVERIGE URHOLKAS

Vi lever ännu på ett "gammalt kapital", på vad tidigare generationer byggt upp. Det saknas återväxt i form av ett folkligt deltagande och engagemang. Flera förändringar ­ bilismen, televisionen, storstads-tillväxten, invandringen, arbetslösheten och den lägre skolstandarden - verkar i samma riktning. Människor isoleras och blir politiskt passiviserade, samhället fragmentiseras. Arbetsplatsen ligger allt längre från bostaden. Detta motverkar umgänge på fritiden med arbets-kamrater. Arbetets uppläggning motverkar ofta kontakter ens på arbetsplatsen.

Maktmedia och dess kampanjer

En central roll i den aktuella degenereringen av svensk demokrati spelar vår press och våra etermedia. Dessa massmedia brukar kallas "den tredje statsmakten", men riktigare vore nog beteckningen "den första statsmakten". Journalisterna har kanske mer makt än ledamöterna av regering och riksdag. I själva tekniken ligger en maktkoncentration - bara ett utvalt fåtal kan ges tillträde till scenen.

"Jag hatar dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att få uttrycka dem!" Ungefär så uttalade sig den franske upplysningsfilosofen Voltaire. Svenska redaktörer citerar gärna Voltaire, med instämmande. De uppger sig vilja värna yttrandefriheten för även sina meningsmotståndare. I realiteten är det tvärtom. Redaktörerna är beredda att gå mycket långt för att hindra meningsmotståndare att få uttrycka sina åsikter!

På ett sätt är det konsekvent - när redaktörerna inte släpper fram meningsmotståndare - att de inte heller själva förmedlar kritiska fakta. Massmedia har t.ex. inte lämnat elementära uppgifter om hur många fler uppehållstillstånd åt asylsökande, per capita, som Sverige beviljat jämfört med andra västländer. Man har också tigit om den enorma anhöriginvandringen.

Man nöjer sig dock inte med att undanhålla fakta. Detta förtigande kompletteras med att media återkommande ägnar stort utrymme åt avvisningsfall. TV-rapporteringen domineras av upprörda repor-tage om enskilda individer som vägrar att acceptera avvisningsbeslut. Sekretessreglerna hindrar beslutande myndigheter att redovisa skälen för beslutet, och reportagen blir ensidiga.

Därutöver driver TV och andra media ibland formliga kampanjer, som i Åselefallet. Kampanjer som utvecklar sig till kraftmätningar med regeringen. De blir till demonstrationer av makt, politikerna ska lära sig var skåpet ska stå. Under Åselekampanjen hade till och med företrädare för regeringen svårt att få komma till tals i media. När TV1:s Speciellt skulle ha "debatt" i frågan fanns där företrädare för bara en uppfattning! Media visar alltså - genom sina kampanjer - ambitioner att ta över regeringens roll, vill vara första statsmakt och avgöra vilken politik som ska bedrivas.

Statskampanjer

Det är dock inte bara media som agerar inom invandreriet. Sedan flera år har bedrivits statliga kampanjer för åtskilliga miljoner kr. Kampanjer som får betalas av dem som de riktar sig mot.

Officiellt riktar sig alla dessa kampanjer mot "främlingsfientlighet och rasism". I praktiken handlar det om att odla en svenskfientlighet. Vi svenskar skall skuldbeläggas.

Kampanjerna har varit framgångsrika - budskapet har gått fram. De flesta svenskar är nu rädda för att öppet ge sin mening tillkänna i invandrarfrågan. Man har så att säga fått "tyst i klassen". Även de man inte lyckats tysta är oskadliggjorda, genom att de isolerats. Få vågar ha med dessa "farliga" att göra.

Det statliga åsiktskampanjandet omfattar inte minst skolan. Varken AFA eller tidskriften Expo har haft svårigheter att bli insläppta på olika skolor.

Legitimitet

En fungerande demokrati förutsätter att den har en legitimitet hos folket.

I ena änden handlar det om materiella villkor. Dels samhällets resurser, dels fördelningen av dessa resurser.

I andra änden handlar det om en föreställning hos medborgarna om att det finns rättvisa och att de kan påverka. Det krävs också vissa gemensamma värderingar och en känsla av samhörighet bland medborgarna.

Finns allt detta, som ett sammanhållande kitt, då kan grupper ac-ceptera beslut från högre nivåer som går dem emot. Saknas denna legitimitet för besluten kan olika grupper på olika sätt revoltera, och sabotera de demokratiska besluten. Sprider sig detta, då börjar ett samhälle gå mot upplösning.