Grundkurs för Sverigedemokrater x

(utgiven år 2004)

Kapitel 6:

Invandring och "mångkultur"

"Det kommer bara en rännil!". Så har det låtit länge från vårt media-etablissemang, om invandringens omfattning. Detta har inte hindrat de politiskt korrekta från att samtidigt tala om att "Vi lever nu i ett mångkulturellt samhälle". En invandrardebattör som Juan Fonseca konkretiserar gärna: "Vi är en miljon nu, och vi har kommit för att stanna!".

Utmärkande för pk-iterna är inte att förmå sina budskap att stämma. Det är inte nödvändigt, när man behärskar media.

När riksdagen diskuterade invandringspolitiken i slutet av 1960-talet var honnörsordet "ett fritt folkutbyte". Proposition 142/68 slog fast: "Sverige bör som hittills ta aktiv del i och stödja ansträngningarna i internationella sammanhang att undanröja hinder för ett fritt folkutbyte".

Om denna långsiktiga målsättning var samtliga partier i riksdagen överens. Bara tills vidare måste invandringen till Sverige, av praktiska skäl, kontrolleras.

En bakgrund till parollen "ett fritt folkutbyte" var att Sverige tidigare haft perioder av fri invandring. Det passtvång som införts i början av 1800-talet avskaffades 1860. Därmed kunde en utlänning utan tillstånd uppehålla sig, och även ha anställning, i Sverige. Detta varade fram till 1914.

Den migration som faktiskt förekom under perioden 1860-1914 var dock en emigration, genom svenskar som utvandrade till framförallt USA. Trots passfriheten var det få som invandrade till Sverige. Av naturliga skäl: Sverige var ett fattigt land! Dessutom var kommunikationerna föga utvecklade.

Ända fram till 1931 hade Sverige en nettoutvandring, och den invandring vi hade på 30-talet bestod mest av återvändande svenskamerikaner. Under 40-talet skedde en invandring av främst flyktingar från krigsdrabbade grannländer.

På 50-talet fick vi en nordisk arbetskraftsinvandring. Ur proposition 142/68: "Sverige har också i olika sammanhang stött internationella strävanden att liberalisera flyttningsrörelserna över gränserna. De nordiska länderna har gjort en pionjärinsats genom att skapa en gemensam nordisk arbetsmarknad. Vidare har vårt land upphävt viseringsskyldigheten för medborgare i staterna i Västeuropa samt Nord- och Sydamerika och i en del länder i Östeuropa, Asien och Afrika."

Den invandring som följde på den gemensamma nordiska arbetsmarknaden 1954 utgjordes främst av finländare - Finland hade ju härjats särskilt svårt av kriget. Detta var inte en problemfri invandring, men de flesta finländare kom in på arbetsmarknaden. När det senare - på 1970-talet - blev svårare att få arbete i Sverige, samtidigt som situationen förbättrats i Finland, återvände många finländare.

Riksdagen hade 1968 att ta ställning till två propositioner om invandringen, nr 142 och nr 158.

Ur proposition 158: "Utlänning har till skillnad från svensk medborgare ingen ovillkorlig rätt att resa in och vistas i Sverige eller vinna sin utkomst här. I enlighet härmed kan enligt svensk rätt utlänning som med hänsyn till sin person inte är önskvärd i Sverige hindras att resa in hit eller avlägsnas härifrån, s.k. individuell utlänningskontroll. Vidare kan tillströmningen av utlänningar till Sverige regleras med hänsyn till allmänna förhållanden som arbetsmarknads-, bostads- eller försörjningsläget, s.k. generell utlänningskontroll."

Ur proposition 142: "I ärende om uppehållstillstillstånd prövas inte bara utlänningens möjligheter att försörja sig här utan också hans personliga förhållanden i övrigt, bl.a. hans vilja att göra rätt för sig, hans möjligheter att anpassa sig i samhället och hans pålitlighet från säkerhetssynpunkt. Sålunda vägras utlänning i regel tillstånd, om han visat sig arbetsovillig eller inte låtit anpassa sig till förhållandena här eller bedöms vara säkerhetsrisk."

Inte desto mindre hade invandringen plötsligt ökat kraftigt i början av 60-talet, och ett nytt inslag var då sydeuropéer - främst jugoslaver och italienare. Inom LO skapade detta oro, därför slog man till bromsen 1966. AMS blev mer restriktivt med att bevilja arbetstillstånd.

Sveriges statsminister, Tage Erlander, hade 1965 uttryckt sin upp-skattning över Sveriges etniska och rasmässiga homogenitet. I riksdagen uttalade han, i samband med rasupplopp i USA, där stadsdelar i flera städer hade bränts ned:

"Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden."

I en utredning från Justitiedepartementet tre år senare var tongångarna dock andra. Ur SOU 1968:68, "Lagstiftning mot rasdiskriminering":

"Sverige har länge varit ett land med en osedvanligt homogen befolkning. Härvidlag håller stora förändringar på att ske. En ström av invandrare söker sig till Sverige för att arbeta här och stanna här kortare eller längre tid.

Dessa invandrare kommer i allt större utsträckning från avlägsna länder med en befolkning av helt annat ursprung och en helt annan tradition än vår."

Hur många afrikaner fanns det i Sverige på 60-talet? Några tusen. Det hade dock skett en snabb ökning. Det var fråga om en sjudubbling på tio år - från mindre än 600 år 1960 till mer än 4.000 år 1970.

Invandringen, framförallt den som förväntades i fortsättningen, nämndes alltså som motiv för en "effektivare lagstiftning mot diskriminering": "Det kan inte uteslutas att ras eller andra minoritetsproblem av en typ som i dag är okända i vårt land kan dyka upp och utvecklas i allvarlig riktning, om inte vakthållningen mot fördomarna är god och myndigheternas handlingsberedskap i olika hänseenden tillräckligt hög."

Utredningen såg två typer av svar på framtida "trakasserier mot folkminoriteter". "...det bästa medlet, i varje fall på lång sikt, att motverka kvardröjande fördomar mot främmande raser och nationaliteter är upplysning och fostran av det uppväxande släktet till respekt och aktning för människovärdet."

Därutöver krävdes lagstiftning för komma åt enskilda fall av ras- diskriminering, det skulle här bli fråga om att bygga vidare på lagen om "hets mot folkgrupp" från 1948, som främst avsåg antisemitism. Den nya lagstiftningen tillkom som en följd av Förenta Nationerna i december 1965 antagit en konvention om mot rasdiskriminering och Sverige ställt sig bakom denna.

Utredningen angav syftet: "...att förverkliga tanken på alla människors lika värde och lika rättigheter. Konventionen innehåller inte bara föreskrifter om att alla människor oberoende av ras skall vara lika inför lagen och ha samma medborgerliga rättigheter och samma sociala och andra samhälleliga förmåner. Den vänder sig mot varje form av rasdiskriminering, även den som förekommer i vardagslivet..."

I FN-konventionen fanns en artikel 4, vilken inte täcktes av gällande svensk rätt. Utredningen: "Art.4 riktar sig mot all propaganda och alla organisationer, som grundar sig på uppfattningar eller teorier, att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan,.."

"...föreslår kommittén vissa ändringar i bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap.8 paragrafen i brottsbalken. Enligt detta lagrum i dess nuvarande lydelse döms den som offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse ... I kommitténs förslag beskrivs den brottsliga handlingen såsom spridande bland allmänheten av uttalande eller annat meddelande, vari ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ras eller med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung eller folkgrupp med viss trosbekännelse hotas, förtalas eller smädas."

Vad är "smädelse"? När blir det "förtal"? Vad är "folkgrupp"? Detta var en luddig lag, med möjligheter för en domstol som så önskade att tänja tolkningen. Skulle Tage Erlander, med sitt offentliga uttalande 1965, gå fri från risken av att kunna åtalas?

Var går gränsen mellan fakta och åsikter, mellan det deskriptiva och det normativa? Tillåtet är förmodligen ett konstaterande om att svarta i snitt förmår springa snabbare och längre än vita. Olympiska resultat tyder ju på en sådan skillnad. Men skulle det vara tillåtet att påstå att vita i snitt är intelligentare än svarta? Uppfinnarbragder antyder möjligheten av en sådan skillnad.

Får man ens tänka icke-sanktionerade tankar? En öppning lämnades faktiskt även i den riktningen: "Förbuden omfattar... ej enskildas mera privata förhållanden. Att ingripa med påföljder på dessa andra områden är vanskligt. De rör i stor utsträckning personliga förhållanden av skift-ande slag. Bevissvårigheter utgör här också ett skäl för att inte ingripa.

Beträffande nu avsedda områden får man enligt kommitténs mening - åtminstone tills vidare - förlita sig på andra medel, främst upplysningsverksamhet."

SOU 1968:68 signalerade mycket av vad senare skulle komma, i form av kampanjande mot "rasism", av mångfaldsplaner och diskrimineringslagstiftning! Framförallt signalerade utredningen en ökad invandring från fjärran länder.

Lagen mot etnisk diskriminering tillkom 1986 och samma år inrättades DO - diskrimineringsombudsmannen.

Invandringen av utländska medborgare till Sverige ökade 1944 och framåt, med en topp 1948 på 33.000. Nästa topp på - 50.000 - nåddes 1965. Efter AMS-åtstramningen 1966 skedde en viss minskning, men invandringen ökade snart igen och 1970 nåddes en ny topp, på över 77.000. För denna ökning stod framförallt finländare och andra nordbor, men också jugoslaver.

Under 80-talet skedde en förändring: den nordiska invandringen minskade plötsligt och den övrig-europeiska låg kvar oförändrad medan den utom-europeiska ökade kraftigt.

Samtidigt ändrade invandringen karaktär på ett annat sätt: arbets-kraftsinvandringen avlöstes av en invandring genom asylinstitionen. (Därtill kom en invandring genom kvotuttagning, från FN-läger i andra länder.)

1951 undertecknades Genevekonventionen, om att ge asyl åt skyddsbehövande. Från början gällde den bara Europa, men 1967 utvidgades den till att omfatta hela världen, genom det s.k. New-York-protokollet. I båda fallen fanns Sverige med som undertecknare.

Förutom möjligheten att bevilja asyl i enlighet med konventionen (1) innehöll den svenska utlänningslagen en paragraf om sk de-facto-flyktingar, dvs vederbörande fick stanna av "flyktingliknande skäl" (2). Därutöver kunde PUT (permanenta uppehållstillstånd) beviljas av sk humanitära skäl (3), till vilket räknades att vederbörande mådde dåligt eller hade hunnit "rota sig" i det svenska samhället.

Medan vi hittills rört oss med SCB-statistik är vi här hänvisade till SIV-statistik, från Statens Invandrarverk (nu Migrationsverket). I denna redovisas alla de tre kategorierna ovan - något oegentligt - som "flyktinginvandrare".

Asylinvandringen ökade dramatiskt i mitten av 80-talet för att 1989 nå en topp, med totalt 45.000 PUT. Därav stod arbetsmarknadsinvandring för 167 och "flyktinginvandring" för nära 25.000. Av dessa var ca 3.100 konventionsflyktingar, ca 6.100 de-facto-flyktingar och drygt 14.000 fick stanna av "humanitära skäl". Ca 1.600 var kvotuttagna.

Efter militärkuppen i Chile 1973 hade en våg av politiska flyktingar kommit till Sverige från Latinamerika. Under 1980-talet följdes denna av ytterligare vågor av asylsökande från Chile, efter att landet börjat återinföra demokrati. Nu handlade det om migration, inte om flykt. Man planerade själv tidpunkten och man valde just Sverige, pga av vår välfärd. Skälet var inte förföljelse, utan ekonomi.

Grävande journalisters tidskrift Scoop, nr 3/91, rapporterade om avslöjanden i den chilenska tidningen "Apsis":

"Artikeln berättade om den 'handbok' som cirkulerade i Valparaiso och som klargjorde vad man borde säga till polisen på Arlanda för att säkra politisk asyl i Sverige. Den berättade också, och framför allt, om minst sex resebyråer i Valparaiso som inte bara sålde resor till Sverige med 24 månaders avbetalning, utan också bifogade falska intyg om politisk förföljelse för att resenären säkert skulle kunna räkna med politisk asyl."

För den som var fattig gick det att resa på kredit, när chilenaren ifråga väl fått sitt PUT skulle ju bidragen från svenska skattebetalare ge möjligheter att betala tillbaka.

Scoop konstaterade att sanningsvärdet varit lågt i "historierna om politisk förföljelse som de närmare 20.000 asylsökande chilenarna sedan 1982 med rätt små variationer berättade. De flesta av dessa historier, om än inte alla, var påhittade."

Generaldirektör för Statens Invandrarverk på 80-talet var Thord Palmlund. I samband med sin avgång 1987 protesterade han mot den förda politiken. I GP den 23/11 87 uttalade sig Palmlund för en förstärkt gränskontroll: "- Det måste sättas in åtgärder för att skydda den svenska flyktingpolitiken och vi måste ge signaler att det inte är någon fri invandring till Sverige."

Några år tidigare hade SIV pläderat för en stramare linje. Palmlund menade att verket hade körts över av regeringen: "- Regeringen tog större hänsyn till remissyttranden från frivilliga och humanitära organisationer och struntade i vad vi sade både om konsekvenserna av en liberalisering och om vårt behov av resurser för att klara den situation som uppstod."

Meningarna hade också gått isär mellan SIV och regeringen beträffande första-asyl-lands-principen: "- Vi på verket menade att om den principen övergavs skulle det begränsa våra möjligheter att överhuvudtaget föra en flyktingpolitik. Det blev en kompromiss, men det skedde ändå en uppluckring som har underlättat för asylsökande att få komma till Sverige."

Innebörden av första-asyl-lands-principen var att en asylsök-ande måste lägga in sin ansökan om asyl i det första land som vederbörande kom till. Uppluckringen innebar att de kunde resa igenom andra länder, så länge de inte övernattade.

GP-artikeln fortsätter: "Likaså har verkets krav på bättre gränskontroll, åtgärder mot människosmuggling och mot att vissa asylsökande kastar sina dokument, klingat ohörda. Inte heller har regeringen lyssnat när verket påtalat behovet av att vid vissa tillfällen införa visum för att stävja invandring av människor, som inte har flyktingskäl.

- Jag har upplevt en obenägenhet på olika politiska nivåer för att ta till sig sakkunskap och underlag som verket kan prestera med sin ganska stora kunskap."

Invandringsminister vid denna tid var Anita Gradin.

Samtidigt som en majoritet av de asylsökande kom från andra världsdelar började det muslimska inslaget bli alltmer markant. Ur tidningen Dagen den 22/8 -01: "Muslimer har lättare att få asyl i Sverige än kristna. Det kan Nya Dagen avslöja efter att ha gått igenom statistiken för de flyktingar som fick asyl beviljad av Migrationsverket förra året... Av de flyktingar som i fjol fick besked av Migrationsverket att de får stanna var nio av tio muslimer."

I början av 90-talet blev det en ny topp, genom kriget i Jugoslavien. 1994 beviljades totalt 79.000 PUT.

Asylinvandringen under 20-årsperioden 1984-2003 uppgick till drygt 270.000 personer, anhöriginvandringen till än mer - drygt 370.000 personer. Sammantaget mer än 640.000, dvs i genomsnitt mer än 32.000 per år.

Jämfört med övriga nordiska länder ligger Sverige i topp. Medan asyl- och anhöriginvandringen till Danmark minskat drastiskt från 2001 till 2003 fortsätter den i oförminskad takt till Sverige.

Ur BGF nr 4/97, intervju med Kenneth Sandberg:

"VÄGAR TILL PUT

Det är svårt att få asylinstitutionen att fungera i praktiken som den är tänkt. Den är ju till för förföljda och skyddsbehövande. Sedan möjligheterna till arbetskraftsinvandring minskat, med införandet av den "reglerade invandringen", försöker många istället utnyttja asylinstitutionen för att baxa sig in i Sverige.

Här finns organisation - människosmugglingen omsätter stora belopp."

"Allmänt gäller att förstöra eller gömma undan sina passhandlingar. Detta för att kunna dölja sin identitet och/eller sin färdväg. Därmed försvåras återsändande till hemlandet, men också tillämpning av första-asyllandsprincipen."

"Men en PUT-sökande behöver inte ge upp efter ett avslag. Det finns en hel trafikkarusell av ytterligare vägar att sedan pröva - till stor del möjliggjorda genom de svenska mycket höga kraven på rättssäkerhet.

Kenneth anger några av dessa vägar:

1. Överklaga till UN (utlänningsnämnden).

2. Lägga in en NUT (ny ansökan) Den går att lägga in i princip hur många gånger som helst. De två fäderna i familjen Sincari/Gümüscü lade in NUT 11 respektive 12 gånger! Detta förlänger vistelsetiden i Sverige och kan skapa skäl till PUT som från början inte fanns: man börjar må dåligt eller barnen har hunnit rota sig.

3. Gå under jorden, gömma sig

4. Koppla in massmedia Journalister har visat sig redo att ofta utföra rena beställningjobb - presentera ensidigt vinklade framställningar, helt enligt önskemål.

5. Gifta sig med en svensk

6. Få barn med en svensk, eller en invandrare med PUT

7. Försvinna och dyka upp med ny identitet, börja om

8. Skaffa sig asylskäl i efterhand, från Sverige.
Detta kan ske genom att man konverterar från islam.

Kenneth känner till också en annan variant:
- Det var en iranier som, efter avslag från SIV, deltog i demonstrationer i Sverige. Han gick där under en banderoll, riktad mot mullorna i Teheran. Detta filmades, förmodligen av kamrater till honom, och videokasetten skickades till ambassaden. Utlänningsnämnden blev sedan tvungen att låta honom få PUT och flyktingstatus!"

Som ett utslag av asylmissbruk kan också ses många asylanters beteende. Eva Bergqvist fick en förläggning inpå husknuten i början av 90-talet. Hon skrev ned sina iakttagelser i en skrift, "Granne med SIV" (och startade sedan tidskriften "Fri Information"). Några rader ur skriften:

"Invandrarverket har som policy att tysta ned problemen kring de asylkrävande. Massmedia ställer villigt upp på verkets linje. Kritiska svenskar skälls för rasister, Sjöboiter, flyktingfiender, något som de asylkrävande snabbt lär sig.

Det påstås alltid i den offentliga versionen att svenska folkets motstånd mot den okontrollerade strömmen asylkrävande beror på bristande information, okunskap, rädsla inför det okända. Så fort svenskarna lär känna invandrare, ändrar de uppfattning. Jag påstår det motsatta. Jag har 43 nationaliteter som patienter, invandrare som kommit till Sverige från slutet av trettiotalet till slutet av sjuttiotalet. Jag har alltid varit positivt inställd till dessa invandrare, som tillfört Sverige mycket genom sitt arbete och sin kultur. Det var en chock för mig att inse att många av dagens asylkrävande är en helt annan kategori av människor.

Jag har kommit till insikt om att ett mycket stort antal av de asylkrävande, som kommit till Sverige under 1987-1990, saknar alla avsikter att anpassa sig till svenska lagar och normer. Begrepp som hänsyn till och respekt för andra tycks vara okända. Man tycks ha kommit i avsikten att ta för sig, att störa och förstöra. Det leder till en outhärdlig situation för de närmaste grannarna till förläggningen."

Med andra ord kan man tala om två typer av asylmissbruk:
1. Man tillskansar sig ett PUT utan att vara flykting.
2. Man missköter sig under vistelsen här.

Det senare kan ta sig betydligt allvarligare uttryck än vad Eva refererade i sin skrift. På senare tid har inträffat ett antal mord och rånöverfall från asylanters sida. I vissa länder har man kommit underfund med att asylinsitutionen kan utnyttjas för att få gratis mat och logi i Sverige, ett incitament att ta sig hit även om man inte räknat med att få stanna. Följden har blivit att vi fått hit ett stort antal grovt kriminella personer.

Om arbetskraftsinvandringen under 1980-talet avlöstes av asylinvandring så har anhöriginvandringen under 1990-talet blivit den dominerande typen av invandring.

Ur boken "Lagom är bäst!":

"Som anhörig räknas även en person som 'ingått i samma hushållsgemenskap'. Hur kan svenska myndigheter i praktiken kontrollera en uppgift om att man bott i samma hus?"

Åke Wedin in sin bok "Flyktingpolitik i analys":

"...även Invandrarverket erkänner att det inte finns några möjligheter att med säkerhet kontrollera släktskapet... När det gäller minderåriga barn skall det finnas skriftligt intyg på vem som är vårdnadshavare, men även sådana kan ju, uppges det, 'i och för sig vara förfalskade'..."

"...den som fått tillstånd att stanna har rätt att återförenas med sina anhöriga,.. De utan vidare berättigade är... make/maka och ogifta barn under 20 år samt ensamstående äldre föräldrar. Föräldrapar och andra nära anhöriga har dock normalt inga större problem att få komma. Intressant är att den som kommer in på dessa grunder i sin tur har rätt att få in sina närstående, som i sin tur..."

Det finns också flera konkreta exempel på hur det har dragit iväg.

· År 1976 beviljade den dåvarande s-regeringen PUT åt 3.000 assyrier/syrianer. Efter följdinvandring och anhöriginvandring har denna grupp nu växt till det flerdubbla.

· År 1979 beslöt regeringen att Sverige skulle ta emot 250 vietnamesiska båtflyktingar. Deras antal är några tusen.

· Iranierna ui Sverige uppgick 1981 till några hundra personer. Nu är de 50.000.

Gunnar Jervas i sin bok "Flyktingexplosionen - vår tids ödesfråga?":

"Familjeanknytning utgör den dominerande anledningen till att utlänningar får stanna i Sverige. Ett 'släktskapsförhållande' till någon som redan erhållit asyl är därför värdefullt och kan följaktligen bjudas ut på marknaden."

När det gäller invandrares anpassning i det svenska samhället har man tidigt lagt ut dimridåer från högsta politiska nivå. Ett uttryck för detta var propositionen "Jämlikhet, valfrihet, samverkan", som riksdagen antog 1975.

Jämlikhetsmålet innebar att invandrarna skulle ges möjlighet att "leva under samma betingelser som den inhemska befolkningen, det vill säga ha samma levnadsstandard."

Om valfrihetsmålet skriver Thomas Gür i sin bok "Staten och nykomlingarna": "...framhöll inrikesministern att vilken mån 'det svenska samhället' skulle skapa eller på olika sätt främja möjligheter för invandrarna att bevara sina traditioner och kulturarv i övrigt, borde 'i första hand bedöms mot bakgrund av deras egna önskemål."

Någon målkonflikt mellan jämlikhet och valfrihet såg man inte. Dimman låg också tät över det tredje målet, "samverkan". Skulle det betyda assimilering eller integration? I sitt utredningsdirektiv skrev inrikesministern: "Ifråga om anpassningsåtgärdernas inriktning vill jag redan nu anlägga några synpunker. Diskussionen härom har hittills i stor utsträckning förts omkring begreppen assimilering, det vill säga införlivande av invandrarna språkligt och kulturellt med befolkningen i övrigt, och integration, varmed avses att invandrarna passas in i samhället med bevarad språklig och kulturell särart. Frågan om inriktningen av anpassningsåtgärderna bör frigöras från dessa begrepp och istället behandlas med hänsyn till vad som i varje särskilt fall är ändamålsenligt från skilda synpunker."

Det socialdemokratiska programmet "Jämlikhet, Valfrihet, Samverkan" från 1978 preciserade:

"De socialdemokratiska kraven på jämlikhet och solidaritet över alla språk- och nationsgränser förutsätter en djupgående samverkan mellan den inhemska befolkningen och dem som har invandrat, liksom också en insikt om nödvändigheten av en gemensam kamp för att motverka kulturell isolering och fördomar.

Om inte internationalismen och respekten för andra människors språk och kultur blir en given utgångspunkt i all uppfostran och i den politiska kampen ökar risken för öppna motsättningar och för konflikter på språklig och etnisk grund."

Detta s-program aviserade omfattande åtaganden från samhällets sida. Efter ett konstaterande att en majoritet av invandrarkvinnorna från Sydeuropa hade låg utbildning och att många kunde betraktas som analfabeter kom denna uppräkning:

"Här vilar ett stort ansvar på kommunerna för att de, i samverkan med invandrarnas egna organisationer och med studieförbunden, genom uppsökande verksamhet, får kontakt med kvinnorna, så att de kan få del av den utbildning som ges. Studievillkoren i grundutbildningen för dem som inte kan läsa och skriva måste förbättras. Svenskundervisning via studieförbunden måste också bättre anpassas till de hemarbetande kvinnornas situation. Ett system för ekonomisk ersättning till invandrare som står utanför arbetsmarknaden men följer svenskundervisning måste införas. En försöksverksamhet med uppsökande information och barnpassning i samband med svenskundervisning som förekommit under senare år måste utvidgas. Kvinnorna själva måste ges en större roll i planeringen och utförande av verksamhet av detta slag, och deras erfarenheter måste tas tillvara så, att åtgärderna för invandrarkvinnorna utgår från deras egna erfarenheter och behov. Samhällsinsatserna inom mödravården, barnomsorgen och familjeplaneringen måste anpassas bättre till invandrarkvinnornas situation. Invandrarkvinnorna måste även ges aktivt stöd till samverkan med andra kvinnor i samma situation. Här har kvinnoförbundet, liksom de lokala invandrarbyråerna, en av sina viktigaste uppgifter."

Önskelistan fortsatt under avsnittet "Barnen":

"Tidigare ansågs intensiv träning i svenska och olika introduktionsåtgärder vara tillräckliga för att tillgodose invandrarbarnens särskilda behov. Numera vet vi att det också krävs andra insatser av betydligt mer långtgående karaktär för att inte invandrarbarnen ska få en socialt, ekonomiskt och kulturellt svagare ställning än andra barn. 1975 års invandrarpolitiska beslut innebär att samhället måste ge invandrarbarnen möjligheter att vidmakthålla och befästa kunskaperna i hemspråket. Det är en nödvändig förutsättning för hela deras känslomässiga och intellektuella utveckling. Det krävs för att inte invandrarbarnen ska bli en eftersatt grupp i samhället. Barnen måste uppleva sin egen kulturbakgrund och sitt eget språk som en tillgång. Barn med särskilda behov, t ex barn som av språkliga skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling, har rätt till plats i förskola före sex års ålder. Språkträning för invandrarbarn har också blivit en viktig uppgift för förskolan. Kommunerna får nu särskilda statsbidrag för invandrarbarnens hemspråksträning i förskolan. De av socialdemokraterna initierade reformerna för invandrarbarn i grundskola ger dem möjligheter till särskild stödundervisning i svenska, till studiehandledning på hemspråket och till undervisning i hemspråket. Genom hemspråksreformen, som beslutades 1976, har kommunerna blivit skyldiga att med information och uppsökande verksamhet nå alla berörda föräldrar med ett erbjudande om hemspråksundervisning. Kommunerna ska i samråd med eleverna och föräldrarna organisera hemspråksundervisningen så att elevernas allsidiga utveckling tillgodoses. De undersökningar som har gjorts om invandrareleverna i grundskolan visar att nästan hälften har behov av stödundervisning för att få bättre kunskaper i svenska och för att överbrygga kunskapsklyftor. Medan bara en mindre del av finska och jugoslaviska barn nästan helt saknar kunskaper i svenska är andelen turkiska barn utan kunskaper i svenska mycket hög."

"För socialdemokratin är invandrarbarnens situation en utmaning. Vi måste förhindra att invandrarbarnen blir halvspråkiga och inte känner trygghet i sin kultur. Förskolan och och skolan måste motverka de oroande tendenserna till skiktning mellan barn och med olika bakgrund. S... vill att invandrarbarn ska få plats i förskola med hemspråksträning från senast 4 års ålder, men helst ännu tidigare. Det är också nödvändigt att utvidga statsbidragen till kommunerna så att hemspråksträningen för invandrarbarnen kan sättas in mycket tidigare än nu. Insatserna för invandrarbarn i förskoleåldern bör i högre grad prioriteras så att kommunerna betydligt mer aktivt kan tillgodose behovet av en tidig hemspråksundervisning."

"...ansträngningarna måste ökas för att bättre anpassa hela skolan till invandrarbarnens behov. Tvåspråkigheten måste sättas som ett mål för deras utbildning. Tvåspråkigheten är inte bara en förutsättning för deras personlighetsutveckling utan en stor nationell tillgång. Det måste klargöras för alla som arbetar i skolan, för barnens kamrater, för föräldrarna och för allmänheten."

"Ett genomförande av hemspråksreformen kräver en ökad information till föräldrarna och skolpersonalen samt en kraftig satsning för förbättrad utbildning av hemspråkslärare och på produktion av läromedel och SYO-material på språk som finska, serbokroatiska, grekiska, turkiska etc. Dessutom krävs för invandrarbarnen en utbyggd stödundervisning så att garantier skapas för att de, när de slutar skolan, verkligen har samma kunskaper som alla andra barn."

S-programmet, under avsnittet "Kulturell jämlikhet":

"...invandrarna måste få bättre möjligheter till en kulturellt och socialt berikande fritid ... invandrarna genom kulturpolitiken ska kunna engageras i samhällsdebatten och aktivt delta i den. Den egna skapande aktiviteten inom de olika språkgrupperna måste uppmuntras. Det krävs en rad kulturpolitiska åtgärder från samhället sida för att uppfylla dessa mål.

Invandrarna i Sverige måste, för det första, få betydligt bättre praktiska möjligheter till delaktighet i det allmänna svenska och internationella kulturutbudet; t ex romaner, lyrik och debattmaterial måste så långt det är möjligt även göras tillgängligt på de stora invandrarspråken. På det sättet vidgas även förutsättningarna för ett bättre kulturutbyte mellan Sverige och invandrarnas ursprungsländer.

För det andra måste invandrarna få bättre kontakt med utvecklingen i ursprungsländerna. Det svenska informations- och kultursamarbetet måste i mycket större utsträckning inriktas på invandrarnas ursprungsländer, så att besök av kulturarbetare och ensembler kan ske oftare och litteratur, press och film förmedlas hit."

"För det tredje måste invandrarnas möjligheter till kulturell och språklig egenverksamhet utökas. Invandrarorganisationerna måste få bättre arbetsmöjligheter, pressen på minoritetsspråk måste stödjas av samhället, produktionen av skönlitteratur och dokumentärlitteratur på minoritetsspråk i Sverige underlättas och teaterverksamheten på olika språk vidgas.

På dessa tre områden krävs ökade insatser från de kulturpolitiska organens sida. De måste i sin planering ta betydligt större hänsyn till att Sverige inte längre är ett enspråkigt utan ett flerspråkigt samhälle med stora språkliga minoriteter..."

Om invandrarorganisationerna: "Deras kanske viktigaste uppgift är att bevara och utveckla de olika gruppernas kultur och föra ut den i samhället. Socialdemokraterna vill därför att det statliga stödet till invandrarnas organisationer successivt byggs ut..."

"Socialdemokraterna verkar också för ett utbyggt stöd till trossamfund med många invandrare som ett led i strävandena att åstadkomma mer rättvisa villkor för alla trossamfund."

"...kräver också att fackliga och politiska organisationer som vill ge ut tidningar på andra språk än svenska får statsstöd på samma villkor som de får för tidskrifter på svenska."

(S)lutligen: "...invandrarna ges vidgade politiska rättigheter. För socialdemokraterna har det varit ett viktigt mål att tillmötesgå invandrarnas krav på ökat politiskt inflytande."

I linje med det senare har det gjorts lättare för utlänningar att få svenskt medborgarskap. Dels ändrades 1976 hemsvistvillkoret från sju till fem, år för utomnordiska medborgare, för nordiska medborgare från tre till två år. Dels medges nu dubbla medborgarskap - man kan bli "svensk" utan att ha givit upp sitt tidigare medborgarskap.

1976 infördes även kommunal rösträtt för utländska medborgare som varit tre år i Sverige. I både folkomröstningen om kärnkraften 1980 och den om EMU 2003 hade även utlänningar rösträtt.

Under mitten av 1900-talet var invandringen en för Sverige förmodligen lönsam affär. De som invandrade var till största delen i arbetsför ålder och de kom in på arbetsmarknaden. Nu är så inte längre fallet.

Arbetslösheten bland invandrarna, särskilt de från avlägsna kulturer, är hög, liksom bidragsberoendet. Utan att ha någon saklig grund för det utgår den officiella retoriken från att detta helt kan hänföras till diskriminering från svenska arbetsgivares sida. Rimligen finns det andra faktorer av betydelse, som:

1. man saknar yrkeskunskaper, efterfrågade på den svenska arbetsmarknaden.

2. man har svårt att lära sig bra svenska.

3. man är svagt motiverad att skaffa ett arbete, då deras försörjning ändå är tryggad genom bidrag.

Oavsett orsaker är det ett faktum att en stor andel av invandrarna i Sverige inte försörjer sig själva genom förvärvsarbete.

En faktor i sammanhanget är förtidspensioneringar, som är betydligt vanligare bland invandrare än bland svenskar. Särskilt vanligt är det - av någon anledning - bland greker och jugoslaver. I tabellen till höger en jämförelse mellan infödda svenskar och greker, män respektive kvinnor, åldersgrupperna 46-59 år respektive 60-64 år.

Beräkningar om invandringens ekonomi har gjorts av bl.a. Jan Ekberg i Växjö och Lars Jansson i Göteborg. Ekbergs beräkningar har hamnat på kostnader kring 30 eller 100 miljarder, beroende på tidpunkt och andra faktorer. Janssons beräkningar har hamnat på 240 miljarder.

Ändå ingår där inte alla kostnader till följd av invandringen, som t ex samhällets extra kostnader för brottsbekämpning och vård av brottsoffer.

Till detta kommer naturligtvis icke-mätbara kostnader, i form av mänskligt lidande.

Vad kan då göras?

I huvudsak gäller det tre områden:

1. Invandring
2. Anpassning
3, Återvandring.

Några idéer:

1. Invandring

Inom ramen för nuvarande förutsättningar, med möjlighet att söka asyl i Sverige för långväga utlänningar:

- ingen möjlighet till ny ansökan
- ingen möjlighet att söka annat än i samband med inresa
- ingen möjlighet att söka utan id-handlingar eller färdbevis
- bättre gränskonroll, obligatoriska DNA-tester
- utlänningskontroller inne i landet
- mer restriktivt beviljande av nya svenska pass till dem som "tappat"

- ingen fri rörlighet, vistelse dit man blir anvisad under asylprövning
- inga ekonomiska förmåner, bara mat och husrum
- TUT (tillfälliga uppehållstillstånd), inte PUT
- svårare bli svensk medborgare
- hårdare kontroll av anhöriginvandringen

Med andra förutsättningar ska asylanter hänvisas till uppsamlings-områden i utkanten av EU. Detta skulle ligga i linje med förstaasyllandsprincipen. Hjälp ges i närområdet.

2. Anpassning

- ingen "modersmåls"-undervisning
- svenskundervisning bara under tre år, med närvarokrav
- villkorade bidrag, man måste ta anvisat arbete.
- ingen tolkhjälp efter tre år i landet

3. Återvandring

- utvisning vid grova brott som regel, inte undantag
- utvisning om "flykting" återvänt till hemlandet på semester
- familjeåterföreningar i hemlandet, inte i Sverige
- bidrag för återvandring.