Grundkurs för Sverigedemokrater x
(utgiven år 2004)
Kapitel 8:
Föreningskunskap och mötesteknik
Medlemskapet i en förening ger ett antal rättigheter i samband med möten, Förutom rätten att bli kallad gäller det:
närvarorätt yttranderätt förslagsrätt rösträtt
Dessutom har man rätt att kandidera till förtroendeuppdrag.
Syftet med mötestekniska kunskaper är att ge förutsättningar för bättre möten, dvs möten där besluten fattas demokratiskt, samtidigt som mötena är effektiva. Annorlunda uttryckt:
a) möten där besluten är genomtänkta och motsvarar vad en majoritet av de närvarande önskar
b) möten där man överhuvudtaget kommer till beslut, där man får något uträttat.
Därmed inte sagt, att det bara handlar om beslut. Diskussion i sig är också viktig. Dels genom att medlemmar kan känna att de fått komma till tals, dels att diskussionen givit nya kunskaper och insikter. Med möten som fungerar bra ur mötesteknisk synpunkt kan det bli tid över för diskussioner.
Några instrument av särskild betydelse är:
1. Kallelse
Nödvändiga krav på kallelsen är att den a) går ut till varje medlem inom föreningen b) skickas ut i god tid c) anger tid och plats för mötet d) anger vad mötet ska handla om
2.Dagordning
Syftet med en dagordning är att se till att man talar om ett ämne i taget.
En dagordning börjar med formalia, däribland val av mötespresidium (dvs ordförande och sekreterare) samt andra mötesfunktionärer (dvs protokollsjusterare och rösträknare).
En dagordning ska försöka sätta de viktigaste punkterna överst, så att de avhandlas innan många hunnit bli trötta eller rentav lämnat mötet.
Om man vill strama upp dagordningen kan den kompletteras med en tidsplan, där man i förväg sätter upp en målsättning för hur mycket tid varje punkt ska få ta i anspråk.
3. Talarlista
Syftet med talarlistan är att se till att man talar en i taget. Samtidigt gör den att ordet fördelas rättvist, dvs i den ordning man begär ordet (inte som i TV, där den som skriker högst och beter sig mest ociviliserat får ordet).
Repliker går före i talarlistan. Replik ska utgöra ett direkt svar på inlägget just innan, en replik ska också vara kort.
4. Ordningsfrågor
De vanligaste ordningsfrågorna är "tidsbegränsning" och "streck", vilka båda har till syfte att avkorta en debatt.
Tidsbegränsning sätter en gräns för hur långa inläggen fortsättningsvis får vara beträffande på den dagordningspunkt man befinner sig. Den sätts vanligen till fem eller tre minuter, i extrema fall kortare.
Streck innebär att man sätter en gräns för antalet ytterligare inlägg. Efter beslut om streck konstaterar man vilka som står på talarlistan och så får de som inte står där men också vill yttra sig anmäla sig till talarlistan.
Innan beslut om streck fattas bör också en redovisning ske av vilka yrkande som finns, och tillfälle måste ges att lämna in nya yrkanden.
Dessa två typer av ordningsfrågor ska tas upp direkt till behandling när någon ropat "tidsbegränsning!" i det första fallet respektive "streck!" eller "proposition!" i det andra fallet.
Andra typer av ordningsfrågor är "bordläggning" , "ajournering" och "remittering".
Bordläggning innebär att man avstår från att på det aktuella mötet fatta beslut i sakfrågan, på denna dagordningspunkt. Man skjuter på beslutet till ett senare möte.
Ajournering innebär att hela mötet avbryts, för att återupptas vid ett senare tillfälle. Skäl till ajournering kan vara tidsbrist eller brist på beslutsunderlag.
Remittering innebär att man hänskjuter frågan till en annan instans, t ex styrelsen eller en arbetsgrupp. Det kan betyda att antingen denna andra instans får fatta beslut i frågan, eller att den bara ska lämna ett yttrande, för att föreningsmötet sedan ska fatta beslut i sak.
Ytterligare ordningsfrågor är votering, rösträkning och sluten omröstning. Det räcker med att en deltagare så begär, så måste det ske.
Votering betyder omröstning genom handuppräckning.
Rösträkning innebär att rösterna dessutom räknas.
Sluten omröstning förekommer vid personval, och betyder att man röstar med valsedlar.
5. Yrkanden
För att beslut ska kunna motsvara medlemmarnas vilja måste de vara tydliga, så alla närvarande har klart för sig vilka förslag till beslut som föreligger. Ett ansvar ligger här på den som lämnar in yrkanden att göra de så att både presidiet och mötet i övrigt uppfattar det. I de första fallet är det en god hjälp om det lämnas in skriftligen, i båda fallen handlar det om att göra sig tydlig i muntliga inlägg. Yrkanden börjar med en att-sats, exempelvis:
"NN föreslår att mötet beslutar att 500 kr avsätts som startbidrag för en bokbordsverksamhet"
6. Proposition
Ställande av proposition, särskilt när det finns många olika yrkanden att hålla reda på, har stor betydelse. Dels måste yrkandena ställas mot varandra på rätt sätt, dels måste mötesdeltagarna ha förstått denna propositionsordning innan man börjar med att gå till beslut.
Propositionerna ska hela tiden ställas så att mötesdeltagarna kan ropa "ja" eller "nej".
Bordläggningsyrkanden ska först ställas mot "beslut idag". Därefter gäller det att i sakfrågan utse ett huvudyrkande. Finns det flera motyrkanden gäller det att bland dessa utse vilket som sedan ska ställas mot huvudförslaget. Detta sker genom vad som brukar kallas kontrapropositions-votering, men som lika gärna kan benämnas motförslags-omröstning.
Därutöver kan det finnas tilläggsyrkanden, som vart och ett ställs mot avslag.
7. Votering
Beslutsfattandet kan ske på fyra olika sätt.
I. Det vanligaste metoden, och den som nästan alltid prövas först, är avgörande genom acklamation. Det tillgår så att ordföranden frågar mötet om respektive yrkande, varvid deltagarna ropar "ja" eller nej".
II. Om ordförandes tolkning av utfallet inte stämmer med ens egen bedömning, kan man som mötesdeltare begära votering. Votering kan ske bara genom handuppräckning, där ordföranden bedömer majoritetsförhållandet. Jämfört med acklamation ger det en väsentligt tillförlitligare bild.
III. Handuppräckningen kan, där det väger jämt, kompletteras med rösträkning.
IV. Vid personval med fler kandidater än som ska väljas tillämpas vanligen sluten omröstning.
Här finns åtminstone två olika modeller, om vi exempelvis har att utse 10 ombud och 12 namn är föreslagna. Antingen måste valsedeln innehåll just 10 namn, varken mer eller mindre. Eller så kan man då skriva allt mellan 1 och 10 namn på valsedeln. Inom SD praktiseras den första modellen.
Det finns olika typer av majoriteter. Enkel majoritet respektive kvalificerad majoritet. Enkel majoritet kan vara absolut eller relativ. Absolut majoritet betyder mer än hälften av rösterna, relativ majoritet betyder mer röster än för något annat förslag. Kvalificerad majoritet kan bertyda 2/3 eller 3/4 av rösterna.
I de fall man vill utröna huruvida ett beslut kan anses ha fattat enhälligt och ordförande frågar "någon däremot", ska den som är för enhällighet sitta tyst. Bara då märks ju säkert om någon är emot. Om bara en enda mötesdeltgare är emot ett visst beslut så är det ju inte enhälligt.
I vissa sammanhang, som styrelsemöten eller riksårsmöten med valda ombud, krävs ett minimiantal av deltagare för att ett möte ska vara beslutsmässigt.
8. Protokoll
Det kan inte nog understrykas hur viktiga protokollen är. Det är ju där som det ska framgå vilka beslut som mötet fattat. För att gardera sig mot att sekreteraren gjort missar har man valt justerare, varav en ofta är mötesordföranden. Dessa ska kontrollera och underteckna - dvs justera - protokollet, innan det blir giltigt.
En annan form av justering, när det gäller styrelsemöten, kan vara att protokollet läses upp på nästkommande möte och då godkännes.
Protokollen kan i princip vara av två slag, beslutsprotokoll och diskussionsprotokoll. I det första fallet redovisas bara beslut, i det senare refereras även diskussionsinlägg.
Den som vill markera att han/hon inte instämmer i ett fattat beslut kan direkt efter beslutet anmäla att han/hon reserverar sig, och få detta antecknat till protokollet. Det är dessutom möjligt att inkomma med en skriftlig reservation, som klargör resonemanget. Denna blir då bilaga till protokollet.
Det åligger styrelsen att följa upp verkställigheten av de beslut som fattats på medlemsmöten.
En mötesordförandes roll är central. Han/hon ska leda mötet, och det beror till stor del på den som leder ett möte hur det ska bli. En bra mötesordförande kan göra ett möte lyckat, en dålig ordförande kan förstöra ett möte.
Ordföranden åligger det att:
se när någon begär ordet uppfatta inkomna yrkanden ställa rätt propositionsordning se till att man kommer vidare i dagordningen.
Ordföranden ska följa debatten och se till att innebörden av lagda yrkanden tydliggörs.
En bra ordförande kan liknas vid dirigenten av en orkester.
Å ena sidan ska han/hon se till att alla som har något att säga får göra det och att man inte har för bråttom vid fattande av besluten.
Å andra sidan ska han/hon se till att man håller sig till sak och inte svävar ut, att inte vissa mötesdeltagare håller alltför långa inlägg, och att mötet överhuvudtaget har tempo.
En bra ordförande är på en gång lyhörd och tydlig, inbjuder till att begära ordet men kan samtidigt vara sträng när det behövs.
Omvänt är det lätt att föreställa sig dåliga mötesordföranden. Sådana kan finnas av i princip två slag. Dels den som är partisk och styr alltför hårt, så att demokratin blir lidande. Dels den som bara är inkompetent och rör till saker, så att effektiviteten blir lidande.
Ordförandeklubben fyller en viktig funktion. Med klubbslaget markerar ordföranden när ett beslut är fattat, precis som justerandet av ett protokoll gör detta giltigt.
Det finns ett antal formuleringar som bör "sitta i ryggmärgen" för den som ska agera mötesordförande. Dit hör:
"Jag förklarar ordet fritt."
"A har ordet, därefter B och C..."
"Är det nog med förslag?"
"Kan vi gå till beslut?"
"Följande yrkanden föreligger..."
"Beslutar mötet enligt NN:s förslag?" "Avslås detsamma?"
"Jag finner att mötet beslutat i enlighet med..."
"Votering är begärd och skall verkställas."
"Rösträkning är begärd och skall verkställas."
Ur boken "Att sammanträda" (Johansson):
"Den effektive ordföranden skall se till att alla beslut fattas så snabbt som möjligt, dock så att samtliga föregåtts av den diskussion som är behövlig. Sammanträdet är nämligen en alltför dyrbar arbetsform för att få tillåta missbruk. Det är givetvis en svår uppgift för ordföranden att bedöma när en diskussion bör avbrytas. Å ena sidan måste ordföranden se till att de som har något väsentligt att säga i ett ärende också får tillfälle att göra detta, men å andra sidan måste han eller hon vaka över att diskussionen inte i onödan drar ut på tiden.
Effektivitetskravet får under inga omständigheter drivas därhän, att ordföranden mer eller mindre betraktar all debatt som överflödig. Ordförande skall efter ett ärendes föredragning markera, att sammanträdesdeltagarna har tillfälle att framföra sina synpunkter. Efter frågan 'Är det någon som önskar ordet?' bör alltså ordföranden tillåta, att ledamöterna funderar ett slag, och inte ögonblickligen konstatera: 'Vi är alltså redo att gå till beslut'. Det finns ordförande som är så 'rationella' att de till och med klarar av detta med följande formulering: "Är det någon som önskar ordet eller kan vi gå till beslut?', en dubbelfråga som egentligen inte kan besvaras tillfredsställande.
En ordförande bör inte ställa mer än en fråga i taget. När ordet förklarats fritt överblickar ordföranden sammanträdet för att förvissa sig om huruvida någon ämnar begära ordet. Om inte någon av deltagarna tillvaratar detta erbjudande, kommer nästa fråga: 'Kan vi gå till beslut?'. Blir svaret ja, fastställer ordföranden detta med ett klubbslag..."
"I princip bör ordföranden inte delta i diskussionen utan i stället vara så tillbakadragen som möjligt. Han skall som sin huvudsakliga uppgift leda diskussionen, precisera ståndpunkter och förslag samt se till att sammanträdets arbete förs framåt. Bara om han själv har särskild sakkunskap på området, bör han gå in i diskussionen på samma sätt som de övriga deltagarna. Han bör akta sig för att begagna sin ställing som ordförande genom att själv ta ordet, såvida inte detta är påkallat av sakliga skäl. Framförallt bör ordföranden undvika egna långa anföranden och vara försiktig med egna, tidiga ställningstaganden. Om ordföranden tidigt tar ställning kan nämligen detta försvåra frågans behandling och äventyra mötets uppfattning om hans opartiskhet. Önskar han yttra sig vid sammanträdet skall han enligt praxis i mera formella sammanhang först begära mötets tillstånd. Han antecknar sig då sist på talarlistan."
Syftet med mötesövningarna är alltså att nöta in de rutiner och begrepp som vi behöver kunna tillämpa för att mötena ska fungera demokratiskt och effektivt.
I de olika mötesmanus vi har som bilagor är de första övningarna tänkta att vara enkla och de som kommer senare mer komplicerade. Manusen kan ses som bara förslag, att brodera utifrån - både beträffande argumentering och ytterligare yrkanden. Till att börja ska varje deltagare tilldelas en eller flera roller. "A", "B" osv kan naturligtvis ersättas med namn, som Agneta, Bosse, osv.
Precis som grundkursen överhuvudtaget välkomnas synpunkter, inför fortsatta omarbetningar.
Varför är mötesteknik viktigt?
Vad är viktigast att kunna?
Var finns det brister? Vad är det vi behöver behärska bättre?
Vad kan göra ett möte bra?
Vad kan gör det dåligt?
Hur kan ett möte manipuleras?
Vilka vägar har man som medlem att påverka ett möte?
Vad är god etikett i debatter?
Varför är protokollen så viktiga?
Vilka trix kan en odemokratisk mötesordförande ta till?
Vilka misstag kan en inkompetent mötesordförande göra?