Den 24 februari 2008:

Åsorna på AB

Två händelser under veckan som gått är:

Maciej Zarembas artikelserie i DN

• bränderna i Danmark.

Hur kommenteras detta i Sveriges största tidning? Den 21/2 -08 tog sig Åsorna Linderborg och Petersen an uppgiften.


Åsa Linderborg får två helsidor på Aftonbladets kulturavdelning, med rubriken "FALLET ZAREMBA".

Som rubriken anger är problemet i sammanhanget - ur Linderborgs horisont - inte de missförhållanden som Zaremba tagit upp, dvs att det finns en lag med omvänd bevisföring som ger utrymme för militanta studenter att hålla inkvisitatoriska förhör med lärare och pressa ut pengar.

Nej, problemet är Zarembas arbetsmetod och att "en handfull rättshaverister blir argument mot en hel jämlikhetslagstiftning."

På ledarsidan samma dag har Åsa Petersen en kolumn, där hon kommenterar det som hänt i Danmark. Hennes upprördhet gäller dock inte bränderna och vandaliseringen. Nej, den gäller dem som reagerar med hårda ord mot detta: "Det sveper en örfil genom den danska och svenska samhällsebatten".

Uppenbarligen med en insikt som andra saknar, avslutar hon sin kolumn: "Om samhället inte demoniserar de unga, kommer de unga inte att demonisera samhället."

Var det verkligen "unga", så där i allmänhet, som stod för denna vandalisering? Vilket fog har Petersen för en sådan generalisering? Svepande omdömen brukar ju i andra sammanhang klassas som fördomsfullhet.

Thomas Gür skrev den 23/2 -08  i SvD om samma ämne. Rubriken till hans ledarkommentar blev: "Bedrövliga ursäkter för våldet i Danmark." Där finns mycket som förtjänar att citeras!

"När Köpenhamns gator brann i förra veckan dök de vanliga förklaringarna upp, lika säkert som amen i kyrkan. Eftersom ungdomarna som slogs med polisen och vandaliserade i huvudsak var invandrare i andra generationen fick man höra förklaringar som etnisk diskriminering, rasism hos polisen och hopplöshet och bristande framtidsutsikter för unga invandrare.
 
Förstapriset för dåliga ursäkter går till Håkan Hydén, professor i rättssociologi i Lund, som sade: 'Att anlägga bränder är ett av de få uttrycksmedel som ungdomar kan använda för att visa sitt missnöje.'

I en bemärkelse kan Gür dela uppfattningen att vad som sker är "samhällets fel": "Ty delar av majoritetssamhällets elit i den akademiska världen, politiken och medierna i Europa, också i Sverige, har länge odlat och spridit myten att rasism och diskriminering är helt avgörande egenskaper hos våra samhällen. Den myten har i sin tur gett bränsle åt en offer- och förlorarkultur bland en del yngre män med invandrarbakgrund."

Genom att vända på perspektivet visar Gür hur absurd den politiskt korrekta förståelsen för de kriminellas framfart är:

"Anta att andra grupper av asociala yngre män, men denna gång av inhemsk etnisk bakgrund, skulle agera på liknande sätt och därefter skylla på att Sverige blivit allt för mångkulturellt och att man känner sig utanför; att deras attacker mot moskéer eller flyktingförläggningar beror på att de saknar framtidshopp.

Skulle då etablerade akademiker visa respekt för detta pladder och till och med pladdra med?"

"Om romantiserandet av våld en gång har fått fäste vet man aldrig var det slutar."

 

Den 17 februari 2008:

Journalistiskt relevant

Kurt Lundgren har ju en mycket välbesökt blogg. Inte utan anledning: han skriver ofta mycket bra. Dock är han ojämn. Ibland kommer från hans sida rena bottennapp. Det sämsta hittills var kanske häromdagen:

"...kan vi inte alla vara överens om att vi inte skall peka ut etnicitet om det inte är journalistiskt relevant."

I ett mångkulturellt samhälle blir etnicitet hos förövarna alltid relevant när det gäller brottslighet som våldtäkter, rån, stöld mm. Av flera skäl!

1.

Det säger sig självt (eller borde göra det) när det gäller rena efterlysningar, för att få fast en misstänkt.

I politiskt korrekta media blir dock inte ens detta självklart. Även om en misstänkt gärningsman är svart afrikan kan efterlysningen handla om hans längd, ålder eller klädsel. Ett eventuellt fotografi blir kanske, "taktfullt", rastrerat.

Från Rakryggad

2.

Det kan också rymma en säkerhetsaspekt, att varna t ex människor i området för en sannolikt farlig person.

3.

En säkerhetsaspekt kan rymmas också på en mer allmän nivå - och här blir det riktigt svårt för de politiskt korrekta!

Alla huggormar kanske inte hugger. Inte desto mindre lär vi våra barn att försöka vara försiktiga med huggormar, och skilja på huggormar och snokar (som inte är giftiga). Vi ser det inte som att huggormar därigenom "stigmatiseras".

Antag att hälften eller 90% av alla uppraggnings-våldtäkter och överfalls-våldtäkter i Sverige begås av män från Afrika eller Mellanöstern. Nog bör svenska kvinnor då iakttaga särskild försiktighet med män av sådant utseende?

4.

Till sist handlar det om att bedöma kostnaderna för den förda invandringspolitiken. Hur mycket får vi betala för den aktuella invandringen från Irak och Somalia? Priset mäts här inte bara kronor, det mäts också i mänskligt lidande.

För en partiapparatchik som Marita Ulvskog får kostnader överhuvudtaget inte beaktas när det gäller något så extra behjärtansvärt som "flyktingmottagning".

För en demokrat, däremot, blir det relevant.

För en demokrat blir det ytterst en fråga för medborgarna att besluta vilken politik som ska föras. Invandringspolitiken ej undantagen.

För att kunna göra rätt bedömning behöver medborgarna tillgång till ett så komplett beslutsunderlag som möjligt.


Sedan blir det här med "journalistisk relevans" ytterst en fråga om hur man ser på journalisternas uppdrag.

Är det att informera eller är det att desinformera?

Se där ämnet för en särskild text!

 

 

Den 15 februari 2008:

Glad FN-byråkrat

Cirka 95% av dem som kommer till Sverige och söker asyl saknar id-handlingar. I normalfallet - förmodligen mer än 999 fall av 1000 - beror detta på att de medvetet har gjort sig av med sina papper, enligt instruktioner från de kriminella som organiserar smugglingen. Det är ju ändamålsenligt - det är ägnat att i slutändan resultera i det man är ute efter: PUT och svenska bidrag. Så att smugglarna kan få betalt.

Nu öppnar pk-iterna en ny front. Mot "nya djärva mål", så att säga.

Nu är det ett problem ett de id-lösa är id-lösa. "Papperslösa" som det heter. Underförstått är det vårt svenska samhälle som här har ansvaret.

Redan utan att de har något uppehållstillstånd ska de åtnjuta samma rättigheter och bidrag som som svenskar.

"SVERIGE DISKRIMINERAR PAPPERSLÖSA" lyder den upprörda rubriken till en artikel på Sveriges Radios webbsida den 13/2 -08.

Där får vi ta del av ett annat aktuellt pk-fenomen: hur välbetalda byråkrater på internationell nivå ställer krav på nationerna om en viss politik. I botten ligger därvid en föreställning om ekonomiska hänsynstaganden ej ska göras, lika litet som man ska fråga efter vad medborgarna i olika länder anser.

"FN förnyar sin kritik mot svensk flyktingsjukvård."

Här gäller det höga principer om "mänskliga rättigheter" - då får både demokrati och ekonomi träda åt sidan.

Istället för att folket väljer politiker, som talar om för tjänstemän och byråkrater hur man vill ha det så vänds här på steken: tjänstemän talar om för politiker hur det ska vara.

När man i en artikel som denna talar om vad "FN" (alltså Förenta Nationerna) anser, så är det i själva verket fråga om vad en enskild individ anser,

"De papperslösa vuxna flyktingarna i Sverige diskrimineras, säger Paul Hunt, FN:s särskilde rapportör för rätten till hälsa. Han anser att Sverige är bland de bästa länderna i världen då det gäller sjukvård och han hoppas att regeringen nu agerar så att alla får ta del av den".
 
Paul Hunt är nyzeeländare och sedan 2002 FN:s "särskilde rapportör" för "rätten till hälsa". Han hade varit i Stockholm för att delta i en "hearing om papperslösa flyktingar" arrangerad av bl. a Röda korset
 
"Paul Hunt upprepar nu en kritik som han tidigare framfört, att Sverige bryter mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna när man nekar vuxna papperslösa hälso- och sjukvård."
 
En sak har dock gjort FN-byråkraten glad:
 
"Paul Hunt säger att han i sina kontakter med den svenska regeringen aldrig hört argumentet att det skulle vara en ekonomisk fråga att ge sjukvård till papperslösa och det är han glad för."

Skulle Hunt däremot ha frågat om varför inte lönerna höjs kraftigt för personalen inom äldreomsorgen i Sverige, eller varför inte alla gamla kan garanteras ett helt ägg till frukost, då skulle han nog kunna möta ekonomiska argument.

Men några frågor om detta ställde han knappast. Det har ju inget med mänskliga rättigheter att göra.

 

 

Den 9 februari 2008:

SD-nöt

Kommunförbundets tidning, "Dagens Samhälle" har i nummer 2/08 en artikel med rubriken "Ett år med extremhögern".

I denna artikel, skriven av Christoph Andersson, förekommer en anmärkningsvärd uppgift om Sverigedemokraterna. I det senaste kommunalvalet vann både SD och ND mandat i Södertälje - två vardera. Ingen person har för SD:s räkning infunnit sig på sammanträdena för att intaga någon av SD:s platser. Varför?

Så här skriver Dagens Samhälle:

"...Sverigedemokraterna (sd) valde snabbt att avstå från sina platser. Anledningen var att sd inte vill ha något att göra med Nationaldemokraterna (nd).  Partiet är en utbrytargrupp ur sd och anses ha samröre med nazister."

Skulle denna uppgift stämma, om detta är SD:s linje, då får det ju vittgående konsekvenser!!

Det skulle betyda att den som röstar på SD inte kan vara säker på att rösten kommer till någon nytta. Om en ND:are samtidigt blir invald kommer SD att lämna sina stolar tomma.

Principiellt blir konsekvenserna än mer omfattande. Om andra partier resonerar likadant, då skulle allt kommunalt arbete lamslås så fort en ND:are väljs in, eftersom inga fullmäktigesammanträden blir beslutsmässiga.

Nu är inte detta Sverigedemokraternas linje på riksnivå, det är bara någon "nöt" inom Stockholmsdistriktet som inför en journalist låtit munnen gå bortom kontroll.

Men vederbörande har nu skapat ett dilemma för partiet. En "nöt att knäcka", om man så vill.

Det är ju inte bra att en uppgift som denna står oemotsagd i offentligheten, det ger inte bilden av ett seriöst parti.

Skulle partiledningen å andra sidan få in en rättelse, ställer det heller inte partiet i någon positiv dager. Man måste då tillstå dels det verkliga skälet till att de två platserna ställdes tomma (man hade kandiderat utan att ha folk som var beredda att fylla ut erövrade mandat), dels att SD-företrädare på distriktsnivå inte förstår innebörden av vad de säger, när de pratar.

Jag kan förstå om partiledningen inte vill rota mer i det här, offentligt. Det kan bli att bara göra saken värre.

Däremot borde man ju internt dra lärdom, för att förebygga en upprepning:

• Vederbörande munväder bör spåras upp och tillhållas att inte mer yttra sig i media.

• Fotsättningsvis bör detta avskräckande exempel tas upp i internutbildningen av SD:s företrädare.

Något säger mig tyvärr att inget av detta kommer att ske. Därtill råder alltför mycket av låt-gå-mentalitet och politisk förvirring inom Sverigedemokraterna.

Återstår att genom offentlig kritik utifrån försöka framtvinga en skärpning...

 

Den 6 februari 2008:

USA-valet igen

Så har "Super-Tuesday" varit och det blev ganska jämnt mellan Clinton och Obama, spänningen bibehålls på den demokratiska sidan. På den republikanska sidan nämns överhuvudtaget inte Ron Paul.

Det visar sig att jag inte är helt ensam om att sätta frågetecken kring metoden för röstsammanräkningen i USA. Det finns åtminstone ytterligare en svensk bloggare som tvivlar på att allt går rätt till. Weine Berg har förmodligen också skrivit om detta på Rakryggad.

Det finns dessutom ytterligare filmmaterial, som än en gång visar hur lätt program kan installeras, som ger en "puff" i önskad riktning, så att en viss andel av rösterna från "fel" kandidater med automatik överförs till "rätt" kandidat.

Men Sveriges TV-reportrar på plats gör "sitt jobb".

 

Den 3 februari 2008:

Dilsa och kvalitén

16 miljoner förmedlas varje år av Statens kulturråd i tidskriftsstöd. Det är en ordning som framtvingar beslut, och gränsdragningar:

vilka tidskrifter ska få stöd och hur mycket?

I en referensgrupp, för att hjälpa till med kniviga gränsdragningar, sitter Dilsa Demirbag-Sten. Hon tillhör dem som denna gång avrått från att ge pengar till tidskriften "Mana".

I SVT-programmet "Debatt" (Stina Dabrowskis) framträdde Dilsa i veckan för att motivera sitt ställningstagande.

Allmänt framgick att Kulturrådet och det stöd som rådet förmedlar är till för att ge plats för olika åsikter. De var alltså inte tidskriftens åsikter i sig, som Dilsa reagerat mot, utan kvalitén i dess sätt att föra fram dem.

Dilsa Demirbag-Sten såg sig m.a.o. som företrädare för kvalitet i sammanhanget.

Vad som skrivits i "Mana" hade blivit till antisemitism. En kritik av staten Israel och dess politik har slagit över.

Jag lägger i den delen inga synpunkter på vad som har stått i "Mana",men från tidigare vet jag att det rör sig om en riktig slask-tidning. Den ska absolut inte ha stöd av skattemedel. Inte en krona!

Det är tveksamt, tredubbelt tveksamt, om överhuvudtaget någon tidskrift eller dagstidning ska ha ett sådant stöd.

- För det första ska skattemedel hanteras med varsamhet, alla onödiga utgifter ska bort.

- För det andra går det inte att göra vettiga gränsdragningar om tidskriftsstöd, även om viljan finns.

- För det tredje finns inte ens viljan - för kritik av "mångkulturen" finns ju ingen plats.

Det intressanta är hur Dilsa Demirbag-Sten motiverade sig. Där framkom två saker:

1. Hon hade vänt sig till Rickard Slätt och Daniel PoohlExpo för att få deras utlåtande. Det framgick tydligt att hon ser dessa ynglingar som sakkunniga experter och objektiva sanningssägare!

2. Hon avfärdade kategoriskt stöd till SD-publikationer, med motiveringen att partiet var "rasistiskt" och "antisemitiskt". I studion fanns ingen som krävde något belägg eller någon precisering.

Är det något man kan kritisera Sverigedemokraterna för, så är det ju snarast motsatsen! Nämligen att:

• SD lyfter fram Förintelsen - ett skeende i ett annat land i en annan tid - framför det svenskfientliga våld som nu - i en så skrämmande omfattning - pågår i vårt eget land.

• SD oreserverat stöder staten Israel, oavsett hur aggressivt denna stat agerar.

Som prov på "kvalitet" från Dilsa Demirbag-Stens sida blev uttalandet om Sverigedemokraterna inte övertygande.

 

 

 

 

 

 

 

 

Februari 2008