Boken "Dialog om invandringen":

16. Drev tre: Expo 2/96

Expos officiella målsättning - att bekämpa nazism och högerextremism, att försvara demokrati och yttrandefrihet - var sådana att också Blågula frågor kunde ställa sig bakom den.

Tidigt stod dock klart att den faktiska funktionen också, eller främst, var en annan. Nämligen att angripa demokratiska invandringskritiker och hindra en fri debatt om invandringen. Framförallt gällde det att sätta stopp för varje ansats till ett organiserat motstånd mot det mångkulturella projektet. 1) Hur annars förklara att Expo placerade Blågula frågor bland olika extrema grupper?

Expo kunde stoltsera med en lång lista på både organisationer och enskilda personer, mer eller mindre kända, som sades stödja tidskriften. Då kan man undra: vad var det som de stödde? Var det Expos officiellt uttalade ambition eller var det dess faktiska verksamhet?

När Expo hösten 1995 kom ut med sitt första officiella nummer hade man tagit med Blågula frågor i sitt kalendarium, där vi fick göra sällskap med diverse naziorganisationer.

I ett brev till ordförandena i ABF, CUF, LUF, SSU och Ung Vänster den 25/10 -95 skrev jag.

"För två veckor sedan fick jag klart för mig att det finns en tidning som heter "'Expo' och att den placerar 'Blågula Frågor', som jag redigerar, i samma fack som 'Storms nätverk'. Vår tidskrift och förening benämns uttryckligen 'rasistisk'.
- - -
Den uttalade ambitionen hos 'Expo' har jag inga invändningar mot, att exponera högerextrema rörelser. Det är nödvändigt att dra en gräns. Men då blir det viktigt var man drar denna gräns. Gränsen ska, menar jag, dras vid antiintellektualismen och våldsbenägenheten, föraktet för svaghet och frånvaron av demokratisk hållning.

Drar man istället gränsen vid ett ifrågasättande av den förda flyktingpolitiken, då blir det fel, på så många sätt.

Man placerar en majoritet av folket bland sina 'fiender' och bidrar därigenom till en breddning av extremisternas bas.

Man blockerar möjligheterna till en dialog, och bidrar till en polarisering.

Man förstärker en oförsonlighet, och bereder väg för en våldsutveckling.

Föreningen Blågula Frågor har i alla sammanhang tagit avstånd från våld och invandrarfientlighet (däremot är den invandringskritisk!)."

När Expo våren 1996 utkom med ett nytt nummer, nr 2/96, blev denna bild än tydligare. En fyrsidig artikel handlade om Fri Information, en"rasistisk lobbyorganisation" som gav ut en "obehaglig tidskrift":

"Fri Information är motorn i ett invandrarfientligt nätverk. Andra länkar i nätverket består av Föreningen Blågula frågor och Samfundet för nationell och internationell utveckling."

I en särskild ruta fanns fem personer upptagna med namn och porträtt. "Personerna i Fri Informations nätverk". Förutom Eva Bergqvist på Fri Information var det jag samt Ingrid Björkman, Åke Wedin och Jan Elfverson.

Hur hade jag och BGF hamnat i detta nätverk? Tydligen genom att boken "Lagom är bäst!" recenserats i Fri Information eller genom att tredje upplagan av "Lagom är bäst!" utgivits med stöd av Samfundet.

I sak hade Expo både rätt och fel. Vi hade haft en viss kontakt, men inte organiserat. "Nätverk"? Tja, i så fall är samhället fullt av nätverk utan att de som ingår i dem är medvetna om saken.

Men antag att vi faktiskt skulle ha haft ett organiserat samarbete. Antag att vi hade haft medlemsavgifter och medlemsskap, gjort täta utskick och hållit regelbundna träffar. Än sen då?

Det primära budskapet med Expoartikeln var inte att beskriva en verklighet, det vara att tala om vad som var anständigt och tillåtet respektive vad som inte var det.

För anhängarna av den generösa flyktingpolitiken var det tillåtet, ja direkt lovvärt, att arbeta organiserat och försöka påverka politiken. För oss motståndare till denna politik skulle det inte vara tillåtet.

Upplägget var tydligt. Det var att försöka dels skrämma oss från att ha ett samarbete, dels få oss att förneka kontakter med varandra. En dubbel investering för framtiden.

I Expo nr 2/96 angreps Blågula frågor även på ledarplats, där vi bara "låtsades företräda ett 'progressivt budskap'", och på notissidan, där vi utnämndes till "konspirationsteoretiker".

Inom några dagar ringde jag till Exporedaktionen för att få in ett genmäle. Redaktören, Andreas Rosenlund, kunde dock inte lova plats för ett sådant i numret därpå, nr 3/96. Av någon anledning skulle detta vara svårt, det fick i så fall bli till nr 4/96. Vi sände ändå in ett genmäle till Expo. Det skulle visa sig att det aldrig blev publicerat.

Ur genmälet:

"Så vi skulle inte mena vad vi säger och vad vi skriver? Varför skulle vi inte göra det? Och hur kan i så fall Expo veta det? Vet ni saker om oss, som vi själva inte känner till?

Den centrala punkten i vårt budskap är att det behövs en dialog i Sverige om flyktingpolitiken, och vi vill efter förmåga försöka medverka till att en sådan kommer till stånd. Vi finner detta helt nödvändigt, för när människor inte längre förmår kommunicera, när man slutar prata med varandra, då kan det bli farligt.

Men om man, som Expo tydligen gör, utgår ifrån att vi inte menar vad vi säger, då blir det väl svårt att se någon mening i en dialog med oss."

"Vi vill inte få rätt om vi inte har rätt. Med andra ord: det är viktigt att få sina ståndpunkter granskade, att ibland få mothugg och möta kritik. Det gäller egentligen oss alla. Det är därför det behövs en fri debatt.

Över till 'lobbyverksamhet'. Vad lägger Expo in i det begreppet? Är det fel att överhuvudtaget föra ut fakta, uttrycka åsikter och försöka påverka opinionen?

I så fall måste väl kritiken slå även mot Expo själv? I så fall måste den drabba också Dagens Nyheter och varje tidning, liksom varje TV-kanal.

När lobbyverksamhet kan kritiseras handlar det om att man har tillgång till överlägsna ekonomiska resurser och därigenom kan vinna inflytande - inte att man har starka argument eller representerar många människors intressen.

Den typer av kritik kan i varje fall inte riktas mot Blågula Frågor, troligen inte heller Fri Information. Är det något som vi inte har mycket av, så är det pengar!"

För Expos första nummer hade en kryptisk "M Karlsson" uppgivits som redaktör i redaktionsrutan. Nu hade Andreas Rosenlund trätt fram med sitt namn, men fortfarande fanns en gräns för öppenheten. När jag i telefonsamtalet begärde att få göra en intervju med Rosenlund för Blågula Frågor vägrade han gå med på det.

Som redaktionssekreterare stod oförändrat en diffus "J Larsson", men två nya medarbetare fanns med i redaktionsrutan: Kurdo Baksi och Jannis Konstantis.

Halva baksidan, både i nr 1/96 och 2/96, upptogs av en förteckning på återförsäljare av Expo. Under rubriken "EXPO SÄLJS I FÖLJANDE AFFÄRER PÅ FÖLJANDE ORTER", gavs namn på ett antal orter samt namn och adress på försäljningsställe eller försäljningsställen för respektive ort.



 

 "DIALOG OM INVANDRINGEN?" :

pris 200 kronor

postgiro 80 73 30 - 6

Förlaget Mångfald


Se vidare:

Innehåll

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1) Här fanns alltså fortfarande denna oskuldsfullhet från min sida. De värsta extremisterna var ju Expo och den rånluvekrets som omgav Expo - med stöd från högsta ort! (Åter till texten)


  Startsidan, Jan Millds hemsida