 |
|
Boken "Dialog om invandringen":
När Blågula Frågor figurerade i massmedia var det främst i samband med att vi blivit angripna. Vi sände åtskilliga debattinlägg till dagstidningarna och några publicerades, men aldrig (med ett undantag) i rikstäckande tidningar.
Till DN Debatt skickade vi under 90-talet 20-30 inlägg, inte ett enda togs in. Varje gång kom de i retur med samma vänliga svar: "Tack för erbjudandet, men av utrymmesskäl..."
För andra inlägg fanns
dock utrymme. Vårt intryck var att DN Debatt hade en slagsida.
Bara en åsikt fick komma fram. Därför gjorde vi
själva en undersökning: vilka debattörer hade under
perioden 1995-97 fått in minst tre inlägg om invandringsfrågor
på DN Debatt?
Det visade sig vara 16 personer - alla anhängare av samma
generösa flyktingpolitik. Inte en enda invandringskritiker
fanns med. Tio personer hade fått in minst fyra inlägg.
Listan toppades av Juan Fonseca, med 11 inlägg.
Det här var naturligtvis
ingen tillfällighet. Det låg helt i linje med t ex
ett uttalande från David Goldman från det amerikanska
"Hatewatch": "Vårt mål är
att ringa in och marginalisera extremister, hålla dem borta
från det legitima politiska samtalet." (Arena
3/98).
Denna ambition till likrikting fanns också inom nyhetsförmedlingen,
något som blev glasklart under Åselekampanjen på
nyåret 1996.
S-regeringen hade beslutat om avvisning av familjen Gümüscü (som uppgivit sig heta Sincari). Familjen, som saknade skyddsbehov, hade dröjt sig kvar illegalt i Sverige.
Reaktionen från journalisternas
sida blev massiv. Till och med företrädare för
regeringen fick nu svårt att komma till tals i media. Ett
exempel på detta var TV-programmet "Speciellt".
I studion fanns ett halvt dussin personer som skulle diskutera
Åselefallet, men de hade alla samma åsikt. Inklusive
programledarna, naturligtvis.
Detta var en helt medveten och avsiktlig ensidighet, som man berömde
sig själva för. Här var det ju så, att "det
handlade om människor". En ny uttolkning av begreppet
"demokrati" tonade fram, där allsidig information
eller respekt för folkets vilja inte hade någon plats.
Det gällde istället att ha "rätt" åsikt.
I detta läge kallade Blågula
frågor till ett offentigt möte i Medborgar-huset i
Stockholm under rubriken "Opinionsmöte mot
MEDIA-DIKTATUREN":
"· I vilken utsträckning är det rimligt
att nu tala om Sverige som en "media-diktatur"?
· Vilka krav kan ställas - för bättre balans, allsidighet och opartiskhet i massmedia?
· Hur kan vi arbeta för sådana krav?"
Tid: söndagen den 18 februari 1996. Det kom ett 70-tal personer. Både Anders och jag höll tal, vi hade utställning av pressklipp om Åselekampanjen och det fanns skrifter till försäljning, t ex den nyss utgivna "Yttrandefrihet" .
Mötet antog ett uttalande,
med följande lydelse:
"Svenska
massmedia sviker idag sitt ansvar mot landets medborgare, i invandrings-
och flyktingpolitiken. I stället för information förmedlar
journalisterna ensidig propaganda - senast demonstrerat genom
Åsele-kampanjen.
Ensidigheten märks på flera plan. Den märks genom:
- journalisternas egna urval av fakta, och val av vinklingar
- censuren, utestängandet av kritiker
- etiketterandet av kritiker, som 'främlingsfientliga'. mm
Oviljan att
i media bereda plats för kritiker kontrasterar bjärt
mot hur beredvilligt man i andra sammanhang tillhandahåller
mediautrymme. Rekordet torde innehas av TV-programmet 'Strip-Tease',
som upplät 30 minuter - på bästa sändningstid
- åt en av skarpskyttarna från Stureplan.
När TV-mediet någon gång släpper fram en
kritiker av den generösa flyktingpolitiken omgärdas
det med hårda klippningar och andra redaktionella åtgärder,
för att framställa vederbörande i dålig dager.
Vad Sverige behöver är media som ger utrymme för en sansad och saklig dialog om flyktingpolitiken, med normal respekt för alla deltagande. En dialog, där var och en får prata till punkt.
För
att i någon mån balansera sin ensidighet under flera
års tid, med kulmen i januari 1996, bör riks-TV nu
på bästa sändningstid upplåta 30 minuter
åt kritiker av den generösa flyktingpolitiken att själva
lägga fram sitt perspektiv. I ett sammanhang - inte sönderhackat
av journalisters inhopp."
Detta uttalande blev avstamp för en kampanj att få
in betalda annonser i de stora dagstidningarna.
Först var det tänkt
att texten skulle utgöras av detta uttalande, undertecknad
av personer som samtidigt lagt 500 kr var för att finansiera
annonsen. Längst ned en maning till läsarna att också
lägga 500 kr, för att möjliggöra ytterligare
annonser. Det här kunde ha förutsättningar att
rulla på som en kraftfull folklig protest, i ett läge
när så många svenskar blivit förbittrade
på media.
Senare ändrade vi utformningen, till en kortare text, med
rubriken "Tillhör du DEN TYSTA(DE) MAJORITETEN?"
Flygblad och affischer framställdes i stor upplaga, för
att få fram annonsbidrag. Bidrag flöt också in.
Vi började med Metro, sände in både annonsmanuset och betalning. Sedan tog det stopp - Metro skickade tillbaka pengarna.
I Svenska Dagbladet fick vi däremot in en annons, den 17/5 -96.
Detta uppmärksammades i annonsörstidningen "Resumé" och sedan var de tvärt nej överallt. Dagens Nyheter hade sagt ja till annons, och fått manus, men ett par dagar före publiceringsdatum ändrade man sig. Någon motivering gavs inte.
Inte ens efter att ha blivit
angripna i Expressen den 7/5 kunde vi där få in en
annons. Redaktionen tog inte in "åsiktsannonser".
| |
|
|
|