Argentina
- en gång ett välmående land med stark ekonomi -
genomgick en mycket svår kris under 90-talet och kring millennieskiftet.
Bakgrunden var ekonomiska problem som fördjupades efter militärjuntans
fall 1983. Det handlade om en period fram till 2001, med de nyliberala
presidenterna Alfonsin, Menem och de la Rua.
Argentinas
skuldberg bara växte, till detta bidrog en utbredd korruption
och en politik präglad av demagogi och löftessvek. IMF
– Internationella Valutafonden – spelade i ett skede en
central roll, genom att föreskriva “austerity measures”,
alltså diverse åtstramningar i ekonomin - vilket bara
förvärrade problemen.
Omfattande
"privatiseringar" verkställdes, dvs utförsäljningar
av statliga företag och nationell egendom, till vrakpriser. Det
blev också företagsnedläggelser, massavskedanden och
lönesänkningar. Pensioner frös inne. Följden blev
direkt svält. Enskilda individer hade inget att sätta emot
– hellre låg lön än att vara hänvisad till
gatan och tiggeri.
Om
det under militärdiktaturen hade dödats i genomsnitt 5.000
personer per år blev antalet dödsoffer för den utbredda
ohälsan bland argentinarna på 1990-talet ca 35.000 varje
år.
Utan
egna kontanter - vad gör man då? Många argentinare
utvecklade bytesringar, skapade en byteshandel av varor och tjänster.
Somliga ägnade sig åt att utvinna användbart material
ur avfall och sopor. Underifrån utvecklades nya ekonomier.
Människor
reagerade också politiskt - genom massdemonstrationer, strejker
och ockupationer. De som blivit utan arbete kunde ju inte strejka,
de organiserade istället vägspärrar. Sådana blockader
förekom från början av 90-talet och framåt.
"Piqueteros" kallades de. Flera av dem dödades,
många fler blev gripna av polisen, men ofta lyckades de i förhandlingar
med staten driva igenom nya arbetstillfällen. "Piqueteros"
mötte, trots sina drastiska aktioner, förståelse hos
den argentinska allmänheten.
Systemet
med en fast valutakurs - peson knuten till dollarn - hade stabiliserat
inflationen, men centralbanken blev tvingad att ta stora lån
för att försvara valutan. 1998 förvärrades läget
ytterligare, då utländska marknader försvann för
argentinsk export. Företag slog igen och arbetslösheten
gick upp. Kapitalflykten ökade.
Vid
årsskiftet 2001/02 ställde Argentina in sina betalningar
samtidigt som flera banker gick i konkurs. Många argentinare
förlorade sina besparingar över en natt. Social oro följde,
med butiksplundringar. Regimen svarade med undantagstillstånd
och förbjöd samlingar i större grupper än tre
personer.
Argentinarna
kände att de inte längre hade något att förlora,
det brast bara. Allt skedde spontant, utan ledare. Den
19 december 2001.
Konkret gick det så till att man från fönster och
balkonger började slå på kastruller. Från början
kanske mest för att avreagera sig. Detta spred sig dock snabbt.
Det bekräftade att man var många, vilket gav mod.
Snart
var man ute på gatorna, beväpnade med sina bestick, kastruller
och grytlock. Det blev en "cacerolazo", som dessa
bullerdemonstrationer skulle komma att kallas.
Ljudmattan
signalerade motstånd och styrka. Man var många, ingen
var ensam. Rädslan hade dittills haft ett grepp om många
- på 80-talet hade 30.000 argentinare försvunnit i militärens
klor, även det civila styrets kravallpolis hade dödat många
protesterande. Nu släppte denna.
En
kamp om gatuutrymmet följde, där polisen visade upp hela
sin arsenal. Man kom ridande på hästar, svingande batonger.
Man kom på motorcyklar, skjutande tårgas och kulor. Man
stod på rad bakom sköldar och kravallstaket. I fokus stod
Plaza de Mayo, i centrala Buenos Aires mittemot presidentpalatset.
Det slutade med seger för folket: polisen gav upp Plaza de Mayo.
Den sittande presidenten, Fernando de la Rua, tvingades fly i helikopter.
Efter störtandet av honom följde fyra tillfälliga presidenter,
som i snabb takt avlöste varandra.
En
huvudparoll i folkupproret var "Que se vayan todos!"
- "Alla måste gå!" Misstron riktade
sig mot samtliga partier, mot hela etablissemanget, innefattande banker
och massmedia.
Efter
händelserna den 19-20/12 2001 hölls återkommande cacerolazos
varje fredagskväll.
Parallellt
med detta skedde en självorganisering, områdesvis. I reaktion
mot det tidigare systemet med valda representanter handlade det här
om direktdemokrati, där envar fick yttra sig och alla var med
om beslutsfattandet. Nyckelordet var "horizontalidad",
i motsats till det vertikala hierarkiska systemet.
Webbsidan
Nadir:
"Committees of health are common -
with many local hospital budgets slashed, there is an urgent need
to develop alternatives to the collapsing welfare system. Some are
suggesting that people who own their own homes withhold their property
tax, and instead give that money to the local hospitals. Many assemblies
also have alternative media committees, as there is a widespread critique
of the mainstream media's representation of the rebellion. It took
a large cacerolazo outside their head offices to get them to cover
the uprising more accurately."
En vändpunkt innebar valet av vänsterperonisten Nestor
Kirchner år 2003.
Hans
första åtgärd blev att förse de värst utsatta
argentinarna med pengar för att kunna överleva, vilket samtidigt
gav en injektion till landets ekonomi. Devalvering av den argentinska
valutan och ökad argentinsk export resulterade snart i en återhämtning.
Under Kirschners presidenttid halverades arbetslösheten. Argentina
befriades från skuldberoendet till utländska banker. Alla
kontakter med IMF hade brutits, men även IMF-lånen kunde
senare återbetalas.
Nestor Kirschner avgick 2007 och efterträddes på presidentposten
av sin fru, Cristina Fernandez.
Material till denna text är framförallt hämtat från
webbsidan Nadir,
som har en utförlig redogörelse (på engelska) för
utvecklingen i krisens Argentina.
Det finns många intressanta filmer på webben om Argentina
2001, t ex denna
http://www.youtube.com/watch?v=xR2DyiFVpX0
Om
hur att överleva utan pengar, 20 min, engelsk text:
http://www.youtube.com/watch?v=PDKeQ4IACJ4
4
minuter, engelskt tal:
http://www.youtube.com/watch?v=-Gwu0MWbi0k
