Bakgrunden till mordkomplotten

Det fanns starka skäl till missnöje mot Gustav III, särskilt efter år 1789. Starkast var missnöjet inom adeln.

Gustav III föddes 1746, och levde sina första år Wrangelska palatset på Riddarholmen - det nya slottet togs ju i bruk först 1754.

Hans far var Adolf Fredrik, känd för sin maktlöshet. Hans namn ersattes med en namnstämpel. Som kung hade han tillträtt 1751, varmed Gustav blev kronprins.

Gustavs mor var den viljestarka Lovisa Ulrika, syster till Fredrik II av Preussen. Som drottning försökte hon sig 1756 på en statskupp, som misslyckades och resulterade i avrättningar.

Gustav hade på riksdagen 1769-70 försökt ändra författningen, men lidit nederlag. När kungen dog 1772 befann sig Gustav utomlands.

Det var i maj 1772 som Gustav III kröntes till kung i Sverige. I augusti samma år genomförde han en statsvälvning: riksdagen tvangs att godta en ny regeringsform, som gav mer makt än tidigare åt monarken.

Egentligen stod grannländerna Danmark, Preussen och Ryssland som garanter för 1720 års regeringsform i Sverige, men de var nu upptagna på annat håll, och kunde inte enas om ett ingripande.

En av de begränsningar av kungens makt som kvarstod efter 1772 var att han inte fick förklara krig mot något annat land utan riksdagens godkännande.

Ur "Mordet på Gustav III":

"Gustav III stärkte med sin statskupp kungamaktens ställning, men det var inte någon enväldig kung som hade dragit det längsta strået i striden med riksdagen. Istället kan man tala om en maktdelning med ständerna... Inte heller fick kungen börja anfallskrig utan ständernas samtycke."

Inte desto mindre lät kungen i juni 1788 svenska trupper gå till angrepp mot Ryssland, utan föregående krigsförklaring! Kriget pågick i två år och innefattade flera stora slag till lands och till sjöss, däribland den stora svenska segern vid Svensksund. Totalt slutade kriget ändå utan seger för någondera sidan - med freden i Verrälä i augusti 1790 följde inga gränsförändringar.

Krigsäventyret hade inte desto mindre betingat ett högt pris för Sverige, i både människoliv och pengar. Mer än 11.000 unga svenskar och finnar dödades i detta onödiga krig.

Under detta angreppskrig hade en opposition uppstått bland officerare i Finland, det s.k. Anjalaförbundet. Flera av dessa greps. Krigsfiskalen krävde dödsstraff för 55 av 125 anklagade. Kungen lade till ytterligare 21 dödsdomar, att verkställas genom halshuggning eller arkebusering.

Med ett undantag blev de dömda sedan benådade. Den person för vilken dödsdomen verkställdes var överste Johan Henrik Hästesko. Han avrättades den 8 september 1790 på Ladugårdstorget (nuvarande Östermalmstorg).

Detta väckte hos många - däribland Jakob Johan Anckarström, en 30-årig stockholmare - en djup avsky mot Gustav III.

År 1789 hade Gustav III ytterligare stärkt kungamakten, genom den så kallade Förenings- och säkerhetsakten. Med denna avskaffades också flera av adelns privilegier.

"Mordet på Gustav III":

"Riksdagen inkallades och ... Gustav III höll ett strafftal för adelsståndet och tre dagar senare lät han sätta 19 av de ledande adelsmännen i husarrest. En av dem var den tidigare motståndaren Pechlin.

Därefter fick kungen de tre ofrälse stånden att acceptera en Förenings- och säkerhetsakt som kraftigt förstärkte kungens makt. Adeln protesterade men då tog kungen helt sonika över lantmarskalkens uppgifter och ledde adelsståndets förhandlingar till 'godkännande' som han förmodligen var den ende i församlingen att uppfatta. Därmed avskaffades de flesta av adelns privilegier, rådet försvann och dess dömande funktion övertogs av en nyinrättad Högsta domstol där hälften av ledamöterna skulle vara ofrälse."

Privat var Gustav III:s tillvaro trasslig. Mot sina föräldrars vilja hade han gift sig med den danska prinsessan Sofia Magdalena. Det blev ett olyckligt äktenskap.

Gustavs relation till sin bror Karl var heller inte bra:

"Mordet på Gustav III":

"När sonen Gustav (IV) Adolf föddes 1778 spred brodern hertig Karl omgående rykten om att kungen inte var far till barnet, utan att hovstallmästaren och Gustavs vän Adolph Fredric Munck var fadern. Lovisa Ulrika satte tilltro till ryktena och det hela resulterade i en häftig brytning mellan mamma och son."


De sammansvurna

I vida adelskretsar var nu Gustav III mycket illa sedd - genom sin adelsfientliga politik, genom stärkningen av kungamakten 1772 och 1789, genom det konstitutionsvidriga kriget mot Ryssland och de höjda skatter som följde i krigets spår.

En krets med friherren och generalen Carl Fredrik Pechlin som spindel i nätet började hösten 1791 planera för att mörda kungen. Han hade en lång politisk bana bakom sig, hela tiden i opposition mot kungamakten.

När kung Adolf Fredrik år 1768 samverkade med hattpartiet för att få bort mössorna från makten i rådet lämnade Pechlin i protest hattarna och gick över till mösspartiet.

När Gustav III 1772 genomförde sin statskupp tillhörde Pechlin, chef för Jönköpings regemente, dem som gjorde motstånd. Han arresterades och ställdes inför krigsrätt, men kunde inte fällas.

Pechlin själv var vid tiden för sammansvärjningen över 70 år. Kring sig samlade han framförallt ett antal yngre män:

• Carl Pontus Lilliehorn, överstelöjtnant vid Livgardet

• Carl Fredrik Ehrensvärd, löjtnant i Livgardet

• Adolf Ludvig Ribbing, kapten i Livgardet

• Claes Fredrik Horn

• Hans Järta, löjtnant vid artilleriet.

Politiskt fanns skillnader, i varje fall Ribbing och Horn lär ha varit influerade av republikanska strömningar från franska revolutionen under denna tid. Gemensamt för de sammansvurna var personliga misslyckanden som de skyllde kungen och hans regim för.

Totalt ingick åtminstone ett 80-tal personer på något sätt i sammansvärjningen.

Man samlades på middagar hemma hos Pechlin, men denne var noga med att prata om vad som skulle göras bara mellan fyra ögon.

Ur "Sammansvärjningen":

"Pechlin, som var en mycket försiktig general, konfererade bara med en och en i taget. Han tog in dem i sin sängkammare och stängde dörren efter sig."

"Mordet på Gustav III":

"Bitterhet över ett personligt misslyckande möter vi även hos en annan av de sammansvurna. Han var central för sammansvärjningen, utan att för den skull kunna räknas in i den inre kretsen. Tvärtom var han något av en ensamvarg. Hans namn var Jacob Johan Anckarström."

Anckarström hade under en vistelse på Gotland 1790 uttryckt sig om kungen på ett sådant sätt att han drogs in i en högmålsprocess. Han blev inte fälld, men efter återkomsten till Stockholm hösten 1791 satt han en tid i husarrest.

Mordet på Gustav III":

"Det faktum att Anckarström aldrig vann tillträde till Pechlins salonger, utan bara fick träffa sina få kontaktpersoner, stärker misstanken att han var det villiga instrumentet sammansvärjningen behövde. Flera av de sammansvurna behandlade också Anckarström med ohöljt förakt."


Planen

"Sammansvärjningen":

"En central roll spelade Carl Pontus Lilliehorn, som hade det militära ansvaret i Stockholm. Det var viktigt att han snabbt fick kontroll över centrala militära anläggningar som t ex Artillerigården."

"Mordet på Gustav III":

"De sammansvurna hade också förberett hur ett maktövertagande skulle ske rent praktiskt. Så fort kungen var död skulle pålitliga delar av armén ta kontroll över Stockholm. Kungens bror hertig Karl skulle arresteras, liksom Gustav III:s nära rådgivare Gustaf Mauritz Armfelt, generallöjtnanten Evert Vilhelm Taube och generalen Carl Gideon Sinclair.

Livgardet och Änkedrottningens livregementes 3:e bataljon räknade man med, tillsammans med Artilleriets Stockholmsbrigad. Vid dessa förband skulle nyckelpersoner gripas."

"Livgardet var dock nyckeln till maktövertagandet. Här var överstelöjtnanten Lilliehorn central."

Anckarström var den som fick, eller åtog sig, uppdraget att genomföra själva mordet.

Frågan var bara: när skulle ett mordtillfälle ges? I vilket sammanhang kunde man komma kungen så nära inpå livet, att det var möjligt att hugga honom med kniv eller sabel, alternativt skjuta honom?

I janauri var Anckarström först ute i Haga, sedan på Operan, därefter på Dramatiska teatern. Han var också uppe i Gävle. Inget bra tillfälle yppade sig.

Man insåg att ett lämpligt tillfälle kunde vara en maskerad. Sådana anordnades ju ganska ofta och kungen närvarade gärna vid sådana arrangemang. De var öppna för allmänheten, envar som köpt biljett kunde komma in. En given fördel var att de sammansvurna därvid kunde uppträda maskerade, utan att för den skull väcka uppmärksamhet.

Men operamaskeraden den 2 mars blev inställd pga kyla. Totalt gick sju tillfällen förlorade, av en eller annan orsak.

Så kom operamaskeraden fredagen den 16 mars 1792.


Många varningar

Det saknades verkligen inte varningar till Gustav III, om attentatsrisken. Redan utan uttryckliga varningar kunde han själv ha räknat ut, att en sådan risk förelåg - med tanke på hur impopulär han hade gjort sig, i framförallt adels- och officerskretsar.

"Mordet på Gustav III":

"Redan 1789 fick Gustav III varningar från Lars von Engeström, då minister i Polen, om att attentatsplaner smiddes. Men kungen avfärdade varningen med motiveringen att den som var redo att riskera sitt eget liv för att röja honom ur vägen, skulle lyckas 'mitt ibland tredubbla led av väktare'. Gustav III avvisade intill slutet alla tankar på att ett ökat personligt skydd skulle kunna skydda honom mot en målmedveten attentatsman."

Inför riksdagen i Gävle i januari 1792 var kungen uppenbarligen medveten om "adelns hat".

"Inför riksdagen... fick kungen en ny varning från d' Escars, sändebud i Stockholm för de franska emigranterna undan revolutionen. Fransmannen varnade Gustav III för att gå ensam i operahusets korridorer,.."

När det nu drog ihop sig på allvar hade dessutom sammansvärjningens nyckelman näst efter Anckarström - Carl Pontus Lilliehorn - fått "kalla fötter". En sak var att känna sig missnöjd med den förda politiken och att vilja få bort Gustav III från makten - en annan sak att ta död på honom.

I sista stund skrev Lilliehorn ett anonymt brev till Gustav III, och varnade honom för attentatsplanerna. Han vädjade till kungen att hålla sig borta från maskeraden. Med en tolvårig sockerbagardräng som bud skickade han brevet till kungen.

Det var bara tvärs över torget. Lilliehorn hade sitt hus vid Norrmalmstorg (dagens Gustav Adolfs torg), där också Operan låg.

Operabyggnaden, bakom Gustav-II-Adolf-statyn. Byggnaden revs 1891 och ersattes med en ny operabyggnad på samma plats.
 
Utsikt från Lilliehorns hus. T.v. Operan, rakt fram Gustaf-II-Adolf-statyn och därbakom Norrbro och Slottet.
 
Centrala Stockholm 1792. Operahuset inringat. (Till höger därom det tidigare palatset "Makalös", omvandlad till teater, nedbränt 1825.)

 


Förloppet

Kungen fick brevet och blev således varnad.

Han beslöt dock att nonchalera även denna varning.

"Mordet på Gustav III":

"...Gustav lät sig inte påverkas. Han tog på sig en trekantig hatt och en venetiansk sidenmantel, ett slags slängkappa med ordenskraschanen på bröstet fullt synlig. Även om han satte på sig en mask, som täckte ögonen och näsan, var kungen lika lätt igenkännlig som om han hade varit omaskerad."

Kungen infann sig planerat på maskeraden den 17 mars.

Anckarström hade medfört två pistoler och en dolk.

"Mordet på Gustav III":

"I den som skulle komma att avfyras senare på kvällen förde han först ned en laddning av svartkrut, följd av förladdning av gråpapper för att hålla krutet på plats. Därefter följde fem små hagel, sex krokiga tapetnubb och så två blykulor. Den yttersta var omvirad av en fetlapp som tjänade att hålla allt på plats inne i pipan."

Det gick som planerat för attentatsmännen såtillvida att de lyckades skjuta kungen. Från nära håll avlossade Anckarström den ena av sina flintlåspistoler.

"Sammansvärjningen":

"Det fanns en ganska stor grupp sammansvurna samlade på Operan. Alla cirklade kring huvudpersonerna, Anckarström själv och Ribbing och Horn. Konspiratörerna var klädda i svarta dominodräkter, rundkulliga hattar och tvärskurna stövlar. De hade kommit överens om att skapa förvirring efter skottet genom att ropa 'Elden är lös!'"

Tanken var alltså att direkt efter attentatet skapa panik, genom att ropa "Elden är lös!", och att i förvirringen kunna ta sig därifrån utan att gripas.

Det gick genast fel på två sätt:

1. Kungen sårades visserligen allvarligt, men han dog inte på plats.

2. Det blev ingen panik, istället blev man snabbt på det klara med att ett attentat inträffat och dörrarna till byggnaden stängdes.

Så här beskriver ett ögonvittne - Gustaf Löwenhielm, vakthavande kapten - händelseförloppet:

"Konungen hade hunnit nära mitt på scenen, något högre än första kulissen och försvunnit i en tät maskhop, då jag hörde skottet. .. ilade jag för att tränga mig i hopen för att hålla ordning och fann konungen tätt omgiven av svarta dominos, hållande sin mask i handen och ännu arm i arm med Essen, som jag frågade: 'Vad har hänt?'

Med en kringforskande örnblick svarade han: 'En bov har skjutit konungen.'

Min sinnesskakning därvid förmå inga ord att uttrycka. Jag drog värjan och tillbakadrev de tätt inpå oss hopande dominos. Konungen sade: 'Arretz lui mais ne lui faites pas de mal.' (Arrestera honom men gör honom inte illa)."

Polischefen i Stockholm, Henric Liljensparre, kom till brottsplatsen. Alla fick ta av sig sina maskeringar. Förhör väntade.

"Sammansvärjningen":

"Det skulle dröja länge innan maskeradgästerna kom hem den här marsnatten 1792. Dörrarna hade stängts och vakter utposterats överallt inne på Operan och utanför.

Snart var polisen på plats, ledd av den utomordentligt nitiske polismästaren och lagmannen Henric Liljensparre. Han började genast förhöra alla gästerna, en efter en."


Resultatet

Gustav III avled av skottskadan, men först efter tretton dagars plågor, den 29 mars 1792.

Innan dess hade Anckarström gripits och komplotten nystats upp.

Dåtidens polischef i huvudstaden visade stor effektivitet i sitt arbete!

Först var man på väg att gå ut med en kungörelse och löfte om belöning på 10.000 riksdaler till den som gav avgörande tips. Kungörelsen behövde dock aldrig offentliggöras.

Direkt efter skottet hade Anckarström släppt den pistol som han använt. Inne i Operan hade han gjort sig av med även dolken och sin andra pistol.

Detta gav Liljensparre något att arbeta med.

"Sammansvärjningen":

"Liljensparre hade under natten upptäckt att de båda pistoler attentatsmannen lämnat efter sig nyligen hade lagats. Han lyckades snabbt spåra upp den pistolsmed som utfört arbetet. Pistolsmeden, Anders David Kaufman, berättade att det var Anckarström som lämnat in pistolerna."

Inom loppet av mindre än en vecka efter mordet var Anckarström gripen, och hade erkänt.

Nästa person som greps var Lilliehorn, som man spårade upp med hjälp av pojken som burit fram hans brev.

"Sammansvärjningen":

"Det dröjde länge innan han förmåddes bekänna sin delaktighet i sammansvärjningen, men när det väl skedde gjorde han det både ångerfullt och utförligt. Hans bekännelse skulle bli åklagarens främsta dokument."

Tio dagar efter mordet var ett 40-tal personer gripna. Till dem som greps hörde Carl Fredrik Pechlin, men han vägrade konsekvent att göra några medgivanden om inblandning.

"Sammansvärjningen":

"I Pechlin hade polismästare Liljensparre fått en värdig motståndare. Alla övriga inblandade lyckades Liljensparre få att bekänna, men hur han än pressade Pechlin fick han aldrig bukt med honom. Med sin kvickhet, slagfärdighet och arrogans fick Pechlin gång efter annan polismästaren att tappa fattningen."

"Mordet på Gustav III":

"Den alltmer samarbetsvillige Lilliehorn gjorde en lista över sammansvurna som han kände till. Den omfattade 'över 200 personer' och överlämnades till Liljensparre. Men när polischefen visade den för hertig Karl rev denne helt enkelt sönder den."

Gustav III:s son Gustav var bara 13 år gammal 1792. En förmyndarregering måste alltså tillträda, och styra fram tills dess att Gustav IV Adolf kunde tillträda som kung år 1796.

Gustav III ville in i det sista hålla hertig Karl borta från makten, men kunde inte hindra att denne kom att ingå i förmyndarregeringen.

"Mordet på Gustav III":

"...vägrade Gustav häftigt att kalla på brodern hertig Karl, som en vild ryktesflora nu anklagade för att ha varit inblandad i sammansvärjningen."

"Den döde kungen hade låtit utarbeta ett tillägg till testamentet, en kodicill, för att hålla hertigen borta från makten. Men Karl lyckades manövrera bort det hindret genom att hävda att kodicillen inte blivit bevittnad, om än underskriven i vittnens närvaro."

"Sammansvärjningen":

"Efter Gustav III:s död kom signaler från hertig Carl till Liljensparre att börja hålla igen. Han såg ingen vinst i att med kraft fortsätta undersökningen när väl huvudpersonerna var gripna."

Vinden vände således snabbt efter den 29 mars.

Bara ett ytterligare gripande gjordes efter kungens död. Av de 40 som redan gripits lagfördes inte fler än 15.

De flesta inom den inre kretsen av sammansvurna som dömts till döden fick sina straff omvandlade.

"Sammansvärjningen":

"De sammansvurna i konspirationens centrum som gripits och erkänt hade säkert väntat sig att bli dödsdömda och avrättade. Dödsdomarna föll också den 10 maj 1792. Ribbing, Horn, Lilliehorn och Ehrensvärd dömdes att mista sina liv, ära och gods och varda halshuggna. Men avrättningarna uppsköts och i augusti förvandlade hertig Karl dödsdomarna till evig landsflykt."

Pechlin fördes först till Karlstens fästning vid Marstrand, därefter till Varbergs fästning. Där blev han kvar intill sin död fyra år senare, 1796. På Varbergs fästning medgavs Pechlin en stor rörelsefrihet, han kunde ta promenader ned till stan och även besöka bekanta.

Hur förklara hertig Karls agerande?

Lars Ericson ser i sin bok en möjlig förklaring i att han var frimurare, i likhet med många av attentatsmännen.

"Mordet på Gustav III":

"Hertigen... var en svärmare som tidigt hade dragits till frimurarna. Här knöt han kontakter och vänskapsband som skulle bli varaktiga inför framtiden. Forskare har kunnat visa att många av de sammansvurna också var aktiva frimurare."

"...hertigens agerande till förmån för många av de gripna är svårt att förklara på annat sätt, än att han sympatiserade med den mördade broderns fiender."

 

Jakob Johan Anckarström var däremot inte någon frimurare.

Domen mot Anckarström hade avkunnats den 16 april 1792. Han blev inte bara dömd till döden - innan han avrättades skulle han hudflängas offentligt i Stockholm.

Detta skedde vid tre olika tillfällen, först på Riddarhustorget (bilden nedan), sedan på Hötorget och därefter på Nytorget.

Avrättningen skedde den 27 april på galgbacken vid Skanstull, och liket styckades upp i delar.

 

Det kan tilläggas, att Anckarströms två bröder efter kungamordet bytte namn till Löwenström.

En av dem lät sedan anlägga ett lasarett, Löwenströmska sjukhuset, på mark som han förvärvat mellan Stockholm och Uppsala. Detta sjukhus kan kanske ses som en försoningsgåva till det svenska samhället.


Jan Milld, den 24.1.2008

 

Kungamordet 1792

Mordet på Gustav III skedde i en orolig tid. Det var inramat av i ena änden statskuppen 1772 och den nya kuppen 1789, i andra änden avsättningen av efterträdaren, Gustav IV Adolf 1809, förlusten av Finland samma år och mordet på Axel von Fersen 1810.

Beträffande båda dessa mord figurerar en person i kulisserna, kanske som medansvarig - hertig Karl, sedermera Karl XIII.

Redogörelsen nedan baserar sig främst på böckerna "Mordet på Gustav III" av Lars Ericson (Historiska media 2005) och "Sammansvärjningen " av Olle Häger och Hans Villius (Sveriges Radios Förlag 1985).


Bakgrunden till mordkomplotten

De sammansvurna

Planen

Många varningar

Förloppet

Resultatet