Uppror
mot Erik Eriksson
Kungen Erik Eriksson,
"Erik den läspe och halte", var regent i Sverige
1222 - 1229 och 1234 - 1250. Mot honom gjordes flera uppror.
År 1247
stod ett slag vid Sparrsätra. Under ledning
av Birger Jarl krossades de upproriska styrkorna,
ledda av Holmger Knutsson.
Vid Herrevadsbro
1251 besegrades än en gång stormän som gjorde
uppror mot den kungliga centralmakten. I detta slag användes
kavalleri för första gången i Sverige.
Birger Jarl var
gift med Ingeborg, dotter till kungen.
Krigen
kring Magnus Eriksson
Här ryms
två krig:
•
Mellan kung Birger och hans bröder
Magnus Ladulås
- son till Birger Jarl - hade tre söner Birger, Erik och Valdemar.
Efter faderns död 1290 blev Birger kung (vald till tronföljare
1284), men eftersom han då var bara 10 år styrde en förmyndarregering
under Torgils Knutsson fram tills dessa att Birger 1298 blev myndig.
Även därefter styrde Knutsson i praktiken, tills han avrättas
1306.
En konflikt rasade
mellan Birger och hans två yngre bröder. Ett första
uttryck tog sig denna i den s.k. "Håtunaleken"
1306,. Erik och Valdemar med följe kom på
besök till gården Håtuna utanför Sigtuna, där
kungaparet fanns. De togs väl emot, men på natten fängslades
kungaparet.
Först två
år senare släpptes de fria, efter påtryckningar från
de danska och norska kungarna. Efter freden i Helsingborg 1310 återinsattes
Birger på tronen och bröderna nöjde sig med sina hertigdömen
- det kan också utryckas som att Sverige delades i tre suveräna
områden.
Sju år senare
kom kung Birgers hämnd, genom "Nyköpings
gästabud" 1317. Stor fest, varpå bröderna
fängslas. De dog av svält. Detta blev slutet för Birger
som kung. De mördade hertigarnas trupper jagade iväg honom.
Efter detta -
1319 - valdes hertig Eriks treårige son Magnus
till ny kung.
•
Mellan kung Magnus och stormännen
Magnus Eriksson
var kung längre än någon annan - i 45 år. Myndig
blev han dock först 1332, och han kröntes 1336.
Hans tid som kung
varade fram till 1364, men han levde i ytterligare
10 år. Dog 1374 som landsflyktig i Norge. Han hade med andra
ord blivit avsatt.
Kring detta fanns
många turer vilka vittnade lika litet om sämja mellan far
och söner som tidigare mellan bröder:
1356 inträffade
ett uppror mot kungen under ledning av hans äldste son Erik,
till vilken han tvingades avstå en del av riket.
Efter detta blev
det strider mot den danske kungen Valdemar Atterdag, som 1360-61 intog
Skåne, Öland och Gotland.
Därpå
oenighet med en annan av Magnus söner, Håkan - kung av
Norge.- I november 1361 lät han fängsla Magnus Eriksson.
Förlikning i februari året därpå.
Snart inledde
svenska stormän ett uppror, för att få Magnus Eriksson
ersatt med tysken Albrekt av Mecklenburg. Denne valdes till svensk
kung i februari 1364, vid Mora stenar.
Magnus Eriksson
hade då kvar kontrollen över tre landskap i väster
och gjorde i mars 1365 ett försök att återta vad han
förlorat. Blev dock slagen vid Enköping, och tillfångatagen.
Han frigavs först 1371, mot en lösensumma.
Krigen
mot danskarna inom Kalmarunionen
Här ryms
tre krig:
a) Engelbrektsupproret
1434-36
Med Engelbrektsupproret
trädde s.a.s. bönderna in på den politiska scenen
i Sverige.
Ur
"Finlands historia" (Meinander):
"När
unionen inledde en handelsblockad mot hansestaden Lybeck gick detta
ut över den svenska järnexporten till kontinenten. På
1430-talet reste sig bönder och bergsmän på olika
håll i det svenska riket."
Ur "Boken
om Sveriges historia" (Larsson m.fl):
"Allt
tyder på att det hårda skattetrycket var den för
allmogen avgörande faktorn bakom 1434 års uppror. Oroligheterna
började i Bergslagen, där folket utsåg Engelbrekt
Engelbrektsson, en lågfrälseman av tysk börd som själv
hade nära band till gruvnäringen i Norberg, till talesman.
Engelbrekt
inledde nog så fredligt: han for till Erik av Pommern och bad
denne avskeda den avskydde dansken Jens Erikssön - på svenska
mer kände som Jösse Eriksson, bondeplågaren framför
alla i svensk historietradition - från fogdeämbetet i Västerås.
Trots långa förhandlingar, bondetåg och riksrådsmedling
kunde Jens emellertid behålla sin ställning."
Upprorsmännen
erövrade våren 1433 borgen Borganäs, vid nuvarande
Borlänge. En ny fogde, tysk greve, tillsattes. Han visade sig
dock inte annorlunda än den tidigare.
I
juni 1434 bröt upproret ut på allvar, och där deltog
både bönder och adel. Från
böndernas sida handlade det om missnöje med skatter och
fogdar. Från adelns sida var man missnöjd med att så
många danskar eller tyskar utsågs till ämbeten i
Sverige.
Upproret
spred sig snabbt från Dalarna till Västmanland och Uppland.
Västerås och Stockholm belägrades. Efter stillestånd
drog upprorshären söderut. Hela södra Sverige och även
Halland intogs. Vid gränsen till Skåne gjorde man halt.
Vid
ett riksrådsmöte i Arboga i januari 1435 valdes Engelbrekt
till "hövitsman", dvs överbefälhavare. Efter
mötet i Vadstena senare samma år, då riksrådsmötet
ställde sig bakom upproret, fick det en mer officiell prägel.
Ur
"Sverige i krig 1400-1800", Bo Eriksson:
"I
Uppland gav landstinget i Uppsala Engelbrekt sitt fulla stöd.
En anledning till detta var att Erik av Pommerns relationer till den
kyrkliga aristokratin i Sverige avsevärt hade försämrats
på grund av en strid rörande tillsättandet av en ny
ärkebiskop i Uppsala. Från kyrkans håll framfördes
krav på frihet från världslig inblandning vid biskopstillsättningar,
något som unionskungen helt ignorerat genom att tillsätta
sina egna kandidater i biskopsdömena."
Upproret
tog ny fart och ett krav var att kungen - Erik av Pommern - skulle
avsättas. Däremot riktade sig inte upproret mot unionen
som sådan.
I
ledningen stod nu inte bara Engelbrekt utan även aristokraten
Knut Knutsson Bonde. Tendenser till splittring gjorde sig märkbara
bland upprorsmännen.
"Sverige
i krig 1400-1800":
"Mötet
i Arboga i början av 1436 var upptakten till ett nytt uppror.
En ny aktör, djärvare och mer hänsynslös än
många andra, intog scenen: marsken Karl Knutsson (Bonde). Tillsammans
med Engelbrekt belägrade Karl Knutsson och Erik Puke Stockholm
- dock ej själva slottet."
Engelbrekt
mördades 1436 på väg från Örebro till ett
riksrådsmöte i Stockholm.
Erik
av Pommern blev några år senare avsatt som svensk kung.
Han efterträddes av Kristoffer av Bayern.
Karl
Knutsson Bonde skulle inte mindre än tre olika gånger under
1400-talet dyka upp som svensk kung.
b) Sturarnas
krig mot danskarna 1471-1520
Efter Karl Knutsson
Bondes död 1470 blev dennes systerson Sten Sture d.ä. svensk
riksföreståndare. Slaget vid Brunkebergsåsen i Stockholm
1471 var en kamp mellan unionsanhängare och unionsmotståndare
i Sverige.
De senare - under
ledning av Sten Sture d.ä. - segrade. Efter denna seger upphävdes
stadslagens bestämmelse att hälften av städernas råd
skulle bestå av tyskar.
Sten Sture d.ä.
förblev riksföreståndare fram till 1497, då
den danske kungen Hans återfick makten i Sverige. Detta skedde
med hjälp av svenska stormän som Svante Sture (d.ä.).
Ett par år
senare -1501 - ingick Sten Sture d.ä. och Svante Sture en allians
och störtade kung Hans. Sten Sture blev åter riksföreståndare,
fram till sin död 1503 - då han efterträddes av Svante
Sture, vilken satt till 1512. Han efterträddes av sin son, Sten
Sture d.y.
Sten Sture d.y.
sårades dödligt vid sjön Åsunden 1520, vid en
drabbning med invaderande danska trupper. Hans änka Kristina
Gyllenstierna organiserade därefter försvaret av Stockholm
mot belägrande danskar.
c) Gustav
Vasas krig mot danskarna 1521
Efter att ha varit
fånge i Danmark lyckades Gustav Eriksson Vasa fly till Lübeck
och sedan vidare till Sverige. Han landsteg i Kalmar sommaren 1520,
alltså innan Kristian II intagit Stockholm och iscensatt blodbadet
på svenska adelsmän.
I Kalmar försökte
han mobilisera människor till motstånd, men misslyckades.
Han tog sig till Dalarna. Samma sak där - tills dalkarlarna plötsligt
ändrade sig. Kanske hade de insett innebörden Kristian II:s
planer på handelsmonopol, vad det skulle betyda ekonomiskt för
bergsnäringen.
I januari 1521
utsågs Gustav Eriksson till hövitsman för Dalarna
och i augusti samma år blev han riksföreståndare.
Den 6 juni 1523 valdes han till kung och senare samma år föll
danskarnas sista bastioner i Sverige.
Uppror mot Gustav Vasa
De tre mest
omfattande upproren mot Gustav Vasa kan nog klassas som inbördeskrig:
•
Västgötaherrarnas uppror 1529.
Ur Herman Lindqvists
bok "Historien om Gustav Vasa och hans söner
och döttrar":
"Upproret
började i Småland. I april kom bud om att fogden Gotfrid
Sure och några av hans svennar vid Nydalaklostret slagits ihjäl.
Så
dräptes tre fogdar till..."
"Så
kom löpare med nyheten att självaste Ture Jönsson (Tre
Rosor) och biskopen i Skara, Magnus Haraldsson, hade anslutit sig
till revolten som spred sig till både Öster- och Västergötland.
I Värmland anslöt sig lagmannen..."
"Detta
var den konservativa oppositionen från Västerås som
gick till motattack, understödd av bönder och köpmän
som inte heller kunde acceptera förändringarna inom kyrkan.
Gustav Vasa skulle avsättas, Måns Bryntesson utses till
ny kung och allting skulle återgå till det som en gång
var. Slut på det lutherska kätteriet."
"Militärt
sett hade upprorsmännen övertaget, egentligen kunde Gustav
bara vara säker på Stockholms stad. Upprorsmännen
kunde dessutom räkna med hjälp från både Kristian
II och kejsaren."
Gustav
Vasas taktik i denna situation vara dubbel:
-
Å ena sidan undvika sammanstötningar, sända iväg
brev, lyssna och ge löften.
-
Å andra sidan samla militär styrka.
På
så vis lugnades upprörda känslor och motståndet
splittrades. Några infann sig när de i juni 1529 kallades
till riksdag i Västerås:
"...nu
kom uppgörelsens stund. Ledarna ställdes inför rätta
och avrättades, Måns Bryntesson... halshöggs på
Brunkebergsåsen,.."
•
Klockupproret 1531-33
Skulderna till
Lübeck efter kriget mot danskarna var fortfarande stora.
"Kungen
fortsatte sin kampanj för att driva in pengar. På ett möte
1531 i Örebro beslöts att varje församling skulle lämna
ifrån sig sin största kyrkklocka till kronan..."
Det
blev problem i Dalarna, där det dittills mest omfattande upproret
började:
"Kungens
uppbördsmän möttes med påkar och störar.
Dalkarlarna meddelade kungen att de hellre stupade till sista man
än fogade sig. Oppositionen spred sig till andra landsdelar.
Allt fler vägrade lämna ifrån sig de klockor man ofta
sparat ihop till under generationer."
Kyrkklockorna
betydde något visst för sockenborna, det var deras käraste
gemensamma ägodel. Under hundratals år hade de ringt in
dem till gudstjänst. De ansågs också utgöra
ett skydd mot onda väsen.
Nu
satsade Gustav Vasa åter på en mjuk taktik, inledningsvis
"Bergslagens
folk kallade till en egen riksdag i Arboga, kanske de ville göra
som på Engelbrekts tid. Men kallelsen plockades upp av kungens
män och Gustav Vasa beslöt att ordna ett eget riksmöte
i Uppsala samma dag. Den kallelsen nådde ut ordentligt. Arbogamötet
rann ut i sanden."
Gustav
Vasa väntade med att sända krigsfolk till Dalarna. Under
tiden sändes vänliga brev med löften om amnesti. En
av upprorsledarna, Ingel Hansson (Svinhufvud), utnämndes till
fogde i Dalarna.
Socknarna
i Dalarna slapp lämna ifrån sig kyrkklockor. De fick möjlighet
att lösa ut klockorna genom att istället betala en summa
pengar - tvåtusen marker.
Men
istället för den utlovade amnestin blev det, i vanlig ordning,
"räfst och rättarting". Många dalkarlar
avrättades direkt, andra fördes till Stockholm och fängslades,
för att 1534 rannsakas och avrättas.
•
Dackeupproret 1542
Bakgrunden till
Dackeupproret 1542 var främst ökade pålagor på
bönderna och åtgärderna mot den katolska kyrkan.
Upproret började
i södra Småland och i spetsen för det stod bonden
Nils Dacke. Han vann framgångar och tillslutning. Med
sina armborst och lokalkännedom kunde bönderna besegra kungens
legoknektar, i synnerhet när striden stod i skogsterräng,
inte på öppna fält. I Kisa led kungens trupper ett
svårt nederlag.
Snart behärskade
Dackes trupper hela Småland, södra Östergötland
och delar av Västergötland. Undantaget var Kalmar och Jönköping.
Gustav Vasa gick
i november med på en fredsuppgörelse. Efter denna återinförde
Dacke inom sitt område katolska gudstjänster och tillät
åter gränshandel med Danmark, dvs Blekinge.
Gustav Vasa såg
dock uppgörelsen bara som ett sätt att vinna tid. Småland
isolerades alltmer från övriga Sverige. Olika bondeledare
hos Dacke hade svårt att dra jämnt. Missväxtår
spädde på svårigheterna.
1543 angrep åter
kungens trupper och vid Virserum segrade de. Dacke sårades svårt
och kunde snart dödas.
Efter detta följde
svidande vidräkningar med de områden som stött upproret.
Varje socken fick kollektivböter på 0,8-2 mark per bonde.
Dackes släktingar avrättades eller deporterades.
Det skulle ta
decennier innan Småland åter uppnådde samma befolkningsnivå
och ekonomiska standard som före 1542.
Kriget
mellan Erik XIV och Johan III
Slitningar mellan
halvbröderna Erik och Johan började tidigt, efter att den
förra blivit kung och den senare hade Finland som sitt hertigdöme.
Johan förde sin egen utrikespolitik, stödde den polske kungen
Sigismund August och ingick äktenskap med dennes syster Katarina
Jagellonica - mot Erik XIV:s vilja.
1563 intog kungens
trupper Åbo slott och Johan togs till fånga. Han var då
redan dömd till döden för högförräderi,
men fick behålla livet. Under en tid hölls han fånge
på Gripsholms slott, tillsammans med sin gemål.
När kungen
fyra år senare fängslade även Svante och Nils Sture
- och avrättade dem - stod klart att han led av sinnessjukdom.
Därigenom kunde Johans frigivning utverkas i oktober 1567.
När Erik
XIV dessutom gifte sig med Karin Månsdotter - utan adlig börd
- blev upproret 1568 ett faktum. Detta skedde mitt under Nordiska
sjuårskriget (1563-70) mot danskarna.
Upproret leddes
av bröderna Johan och Karl. Kungen togs tillfånga och fängslades.
En riksdag i januari 1569 erkände Johan III som Sveriges nye
kung.
Erik XIV dog i
fängelse åtta år senare.
Sigismundkriget
1595-98
Efter Johan III:s
död 1592 var hans son med Katarina Jagellonica, Sigismund,
tronföljare. Han tillträdde således om kung.
Men han var katolik
och kyrkan i Sverige hade blivit lutheransk. Dessutom var Johan bror
och Sigismund farbror, hertig Karl, en person med maktambitioner.
Vid en riksdag
i Söderköping sökte han stöd hos ständerna,
vilket han fick. Karl utsågs till riksföreståndare,
med uppdrag att styra Sverige när Sigismund var i Polen. Vilket
ofta var fallet, eftersom han - sedan 1587 - var kung även där.
Rollen som kung
i samtidigt två länder gav en lojalitetskonflikt. Det märktes
då den polska riksdagen krävde att Estland - svenskt sedan
1561/81 - skulle överlämnas till Polen..
I Finland var
Klas Fleming ståthållare. Han var motståndare till
hertig Karl och vägrade erkänna denne som regent. Vintern
1596-97 slog han ned ett bondeuppror (se nedan).
Orsakerna till
detta uppror i Finland låg visserligen utanför konflikten
mellan å ena sidan hertig Karl och ständerna, å andra
sidan riksrådet och Sigismund, men kom ändå att få
betydelse där. Det underlättade för Karl att ställa
rådet åt sidan.
Den militära
uppgörelsen mellan hertig Karls styrkor och Sigismunds kom 1598,
genom slaget vid Stångebro i Östergötland. Sigismunds
trupper besegrades.
Klubbekriget
1596-97
Detta uppror i
Finland kom att kallas "klubbekriget",
förmodligen pga böndernas primitiva beväpning. Bakom
bondeupproret låg inte minst ett missnöje med att tvingas
bidraga till inkvartering av trupper även efter att det långa
kriget mot Ryssland avslutats 1595.
Ur
"Sverige i krig 1400-1800",
Bo Eriksson:
"På
vintern 1596-97 gjorde bönder i Österbotten, norra Tavastland
och Savolax uppror mot adeln och andra sociala eliter. Anledningarna
var flera. En utlösande orsak var de många borgläger
som tärde på bondesamhället.
En
annan bakomliggande orsak var den ojämlika fördelningen
av resurser och tillgångar i samhället. Dessutom hade finska
bönder drabbats av flera nödår. Även en försämrad
handel på grund av en ogynnsam prisutveckling spelade viss roll."
"I
Sverige styrde nu Sigismund, son till Johan III och den polska drottningen
Katarina Jagellonica. Han beordrade sin ståthållare i
Finland Karl Fleming att slå ned upproret. Det gjorde denne
brutalt och effektivt i enlighet med Vasakungarnas syn på uppror
och undersåtar.
Detta
'Klubbekrig' var namnet till trots inte ett krig. Det bestod av en
rad uppror utan någon samlad militär stab och ledning.
Som uppror betraktat var Klubbekriget ett av de sista stora bondeupproren
i Sveriges historia (se sista var Dalupproret 1743 och Klågerup
1813)."
I Finland var
Klas Fleming ståthållare. Han var motståndare
till hertig Karl och vägrade erkänna denne som regent.
Det beredde inga
större svårigheter för Flemings rytteri att slå
ned upproret. Det hade då varat i tre månader och 3.000
människor hade mist livet.
Snapphanekriget
1675-79
Det handlar
här ett gerillakrig mellan den skånska befolkningen och
de svenska ockupanterna. Begreppet "inbördeskrig" blir
därför tveksamt, egentligen!
Ordet "snapphane"
är en nedsättande benämning som betyder stråtrövare.
Ungefär som när amerikanarna under Vietnamkriget kallade
sina motståndare för "Vietcong". Grymheten i
behandlingen av tillfångatagna motståndare blev därefter.
Snapphanarna kan
sägas ha utgjorts av tre kategorier:
- soldater i dansk
tjänst
- bönder
som gjorde uppror
- kriminella våldsfigurer.
Ur "Boken
om Sveriges historia" (Larsson m.fl):
"Snapphanarna,
eller friskyttarna som de kallade sig själva, var en begränsad
och brokig skara. Det rörde sig om alltifrån välorganiserade
friskyttekompanier under ledning av yrkesmilitärer till rena
rövarband. Gemensamt för de olika grupperna var att de åsamkade
den svenska krigsmakten åtskilliga problem. Den hjälp snapphanarna
fick från den bofasta befolkningen visade dessutom att de åtgärder
som sedan Roskildefreden 1658 gjorts för att göra Skåne
och Blekinge svenskt inte haft särskilt stor effekt."
(se
även här)
Dalupproret
1743
Historieskrivningen
kring detta uppror, även betecknat "Stora daldansen",
har utgjort ett tydligt exempel på hur det är segraren
som skriver historien.
Bakgrunden till
detta nya daluppror, i mitten av 1700-talet, var det misslyckade angreppskriget
mot Ryssland 1741-43. Man krävde en undersökning om vilka
som bar ansvaret för att kriget påbörjats, och att
dessa skulle straffas. Beslutet hade fattas i sekreta utskottet, där
bönderna inte var representerade. Många dalkarlar hade
förlorat sina liv i detta onödiga krig.
Ett viktigt krav
gällde också vem som skulle bli svensk tronföljare
efter det barnlösa kungaparet Fredrik I och Ulrika Eleonora d.y.
Dalkarlarna önskade få kronprins Fredrik av Danmark-Norge.
Det var en stor
här av dalkarlar som intog Stockholm sommaren 1743 - närmare
5.000.
Det säger
sig självt, att detta krävde mycket av förberedelser.
Budkavlar hade gått runt i Dalarna under ett års tid.
Med marschen fanns 600 av Dalregementets soldater och korpraler, där
fanns även landshövdingen och många länsmän.
Redan att klara logistiken, dvs försörjningen för alla
dessa män, krävde en omfattande organisering. Lika viktigt
var att upprätthålla ett disciplinerat uppträdande,
det fanns regler för hur varje dalkarl måste uppföra
sig.
Vid Stäket
möttes dalkarlarna av en delegation från Stockholms stad,
som vädjade till dem att inte gå vidare över sundet.
De möttes även av kungen, Fredrik I, som bad dem att stanna
utanför staden. Sockenvis fortsatte man ändå Drottninggatan
fram, och slog läger vid nuvarande Gustav Adolfs Torg.
Ur Herman Lindqvist,
"Nyttan och nöjet":
"På
kvällen måndagen den 20 juni 1743 var Stockholm i praktiken
en ockuperad stad. Dalböndernas framgång hade varit total.
Detta dygn kunde Sveriges bönder - om de hade velat - göra
revolution och störta hela den styrande maktapparaten."
"Bönderna
kunde ha utropat den danske prinsen till svensk tronföljare och
de kunde ha tvingat riksdagen att acceptera valet, för de hade
just nu det militära övertaget i Stockholm. Större
delen av befolkningen där sympatiserade med dem, majoriteten
av soldaterna hade också gjort det om de uppmanats till det
av starka, karismatiska ledare. Den stora massan av Sveriges bönder
delade dalfolkets klagomål och krav på förändringar."
"Det
blev ändå ingen revolution, Bönderna hade ingen tillräckligt
kraftfull ledare. Framme vid målet verkade de inte riktigt veta
vad nästa steg skulle bli..."
Det blev förhandlingar
under två dagars tid. I ett försök att blidka dalkarlarna
beträffande ansvaret för kriget blev två generaler
framtagna som syndabockar - dessa skulle avrättas offentligt.
Hattpolitikerna i det sekreta utskottet, däremot, skyddades.
Beträffande
tronföljare fanns inget alternativ. Ryssland hade ockuperat hela
Finland och skulle inte släppa detta område med mindre
än att ryska krav i tronföljdsfrågan fick gehör,
dvs att tysken Adolf Fredrik skulle utses.
Samtidigt med
förhandlingarna koncentrerades nya trupper till huvudstaden.
Den svenska skärgårdsflottan anlände från Finland
och ankrade på Strömmen.
Herman Lindqvist:
"På
tisdag kväll svängde den militära maktbalansen till
regeringens fördel, tolv av kungliga flottans galärer seglade
plötsligt upp vid Skeppsholmen. Ombord fanns över sextusen
man pålitliga trupper, obesmittade av revolutionär propaganda."
Dalkarlarna fick
ultimatum att lämna staden för klockan 5 och man började
avväpna grupper av dalkarlar. Läget blev alltmer spänt
vid torget. Flera regementen vägrade skjuta på dalkarlarna,
ett livregemente till häst red i samlad trupp från platsen.
Andra förband, längre söderifrån, var dock redo
att skjuta på sina landsmän.
Kavalleriet gick
till anfall.
Lindqvist:
"Hundratals
bönder skingrades åt olika håll. De sökte skydd
i portgångar och trappor, de sprang uppför Malmskillnadsgatan...
De kastade sig i Strömmen där många drunknade i det
strida vattnet. De jagades av besinningslöst skjutande och huggande
grupper, anförda av yngre officerare som verkade ha tappat all
behärskning, Bönder som bad för sina liv dräptes.
Sårade som sprang för livet kunde förföljas ända
upp på hustaken innan de höggs ned.
Många
bönder dödades efter att de avväpnats och tagits tillfånga."
Det slutade med
att 140 dalkarlar stupade och att 3.000 bönder och 600 soldater
togs tillfånga. De spärrades in och hölls fångna
i två månader. Under tiden bröt en epidemi ut och
många av dem omkom. Sex bönder, bland dem deras ledare
Schedin, avrättades.
"...hela
Dalarnas förlust under upproret, inklusive massakern på
torget plus alla de som dog i fängelser och av sina obehandlade
sår, och de som dog under den smärtsamma marschen hem igen,
uppskattades till omkring fyra hundra man. Vissa byar som till exempel
Folkärna drabbades mycket hårt; över sextio procent
av männen försvann i Stockholm.
Detta
betyder att det dödades mycket fler människor i Stockholm
denna dag än under Stockholms blodbad 1520 (cirka åttio
avrättade)."
Arméns
förluster hade varit 40 döda.
"Slaget
var vunnet, för övrigt det enda slag den svenska armén
vunnit sedan kriget mot Ryssland bröt ut."
ANTAG ATT dalupproret
1743 hade lyckats.
Vad skulle det
ha kunnat betyda?
• Sverige
skulle ha förlorat Finland, dock ej Åland.
• I gengäld
skulle en skandinavisk union förmodligen ha uppstått.
Dalkarlarna önskade
få den danske kronprinsen som svensk tronföljare. Det skulle
ha öppnat för en ny union: Danmark-Norge-Sverige.
(se
även här)
Jan
Milld, den 4.3.2008
