De
första mynten i världen
Innan
mynt kom till användning praktiserades en direkt byteshandel,
dvs en vara byttes mot en annan vara, eller ett antal andra varor.
Snart anmälde sig behovet av att kunna värdera värdet
av olika varor. Som gemensam räkneenhet inom ett samhälle
kunde då användas t ex stenyxor.
Dessa
stenyxor eller motsvarande föremål kunde också användas
som betalningsmedel. Då hade man lämnat systemet
med byteshandel.
Snart
började man använda bitar av ädelmetaller, men även
koppar eller järn, som betalningsmedel. Därvid togs ett
viktsystem till hjälp, en metallbits värde berodde ju på
mycket den vägde..
Men
det räckte ju inte att känna till vikten, det gällde
också att vara säker på halten av t ex silver eller
guld. Där trädde staten eller fursten in, med kontrollstämplar
som garanterade både vikt och halt.
Därmed
hade man skapat mynt.
De
äldsta mynten präglades vanligen på ett klot- eller
äggformat myntämne, men utvecklingen gick snart mot flata
mynt, som kunde produceras snabbare. Under nyare tid har mynten varit
cirkelformade, med undantag s.k. klippingar, som varit fyrkantiga.
De
första mynten tillkom under kung Alyattes II (619-560 f.Kr) i
Lydien, Främre Asien. De gjordes av metallen elektrum, en legering
av guld och silver. Vikten på ett mynt standardiserades, till
att motsvara 168 vetekorn.
Senare
gavs mynt ut i Grekland, i Romarriket och i det arabiska Kalifatet.
De
första mynten i Sverige
Mynt
användes i Sverige långt innan vi tillverkade några
egna. De första mynt som vi använde var alltså utländska.
De
äldsta var romerska: dels silvermyntet denarer, från
tiden fram till c.:a år 220, dels guldmynten aureus
och solidus. På 800-talet kom en stor mängd arabiska
silvermynt till Sverige, dirheimer. De flesta av dessa har
påträffats på Gotland.
Under
slutet av 900-talet hade vi ett inflöde av även tyska och
engelska mynt: pfennige respektive pennies.
De
första svenska mynten präglades kring åren 995-1000,
när Olof Skötkonung var regent. Det skedde i Sigtuna och
med engelska mynt som förebild. Även hans son Anund Jakob
präglade en del mynt på 1020-talet.
Sedan
följde en myntlös period på ungefär hundra år.
På
Gotland, som inte
var helt integrerat i det svenska väldet, päglades dock
små sillfjällsliknande penningar.
Det
var i städerna som mynt först kom till användning.
Medeltid
Ur
"Riksdagen", av Stig Hadenius:
"På
landet livnärde sig bönderna på de varor som de själva
producerade, och de bytte till sig de få ting som behövdes
utifrån. I staden betalade man däremot med pengar, och
stadsborna hade ensamrätt på handeln."
På
fastlandet började myntutgivningen i Lödöse kring åren1140-1150.
Där var det fråga om tunna, ensidiga mynt, där den
positiva utformningen av den ena sidan utgör en negativ bild
på den andra. De hade valören 1 penning
och präglades in på mitten av 1500-talet. Penningen
var ett silvermynt.
Vår
gamla mynträkning byggde på vikingatidens viktsystem. Den
högsta ädelmetallvikten hette mark,
indelad i 8 öre eller 24 örtugar.
Marken vägde ca 210 g. I Svealand indelades den i 192 penningar,
vilket betyder att det gick 8 penningar på örtugen eller
24 på öret. I Götaland räknades först annorlunda,
men under 1200-talets lopp gick man också där över
till svealandsräkningen.
Länge
fanns bara en valör att betala med, nämligen penningen,
medan de högre valörerna bara var räknemynt. Penningvärdet
försämrades dock efterhand, genom viktsänkning och
inblandning av koppar i silvret. Praktiskt hade penningen därför
redan på 1500-talet spelat ut sin roll och ersattes med högre
valörer.
De
svenska mynten av penningvalör saknar årtalsangivelse,
ofta saknas även uppgift om vilken kung som givit ut dem. Periodvis
blev det fråga om tvåsidiga, men kvalitativt dåliga,
mynt.
|
|
Från
Magnus Ladulås tid på 1200-talet |
Från
Magnus Erikssons tid på 1300-talet |
Under
medeltiden skedde tillverkningen av mynt på samtidigt flera
olika orter, eftersom samhället var nästan väglöst
och distributionen var ett problem.
I
Magnus Ladulås testamente 1286 nämndes åtta städer
för mynttillverkning, däribland Jönköping,
Nyköping, Skara, Skänninge, Söderköping, Västerås
och Örebro. Därutöver är det känt
att myntning pågått i Lödöse, Stockholm
och Uppsala. Till detta kommer Visby på
Gotland. Kanske har mynt under 1200-talet slagits även i Kalmar,
i varje fall skedde det senare under medeltiden
Albrekt
av Mecklenburg införde kring år 1370 ett nytt mynt, örtugen,
som tidigare funnits bara som räkneenhet. Örtugarna är
tvåsidiga mynt.
Under
Sten Sture d y, vid medeltidens slut, började mynten få
med uppgift om årtal.
Vasatid
Efter
1521 inträder Sverige i ett nytt skede av sin mynthistoria.
Under
det tåg mot danskarna som Gustav Eriksson företog detta
år präglade han mynt i Hedemora och Söderköping.
Åren därpå började han därför ge ut
bättre mynt på ett par platser, bl.a. Arboga, Uppsala,
Västerås,Åbo och Stockholm.
Som
regent gav Gustav Vasa ut många myntsorter. De första åren
kom ingen större valör än ett öre, men 1528 tillkom
i samband med kröningen några mynt av den internationella
nominalen silvergyllen och 1534 började man slå daler
(ursprung: tyskans "taler" som gammal beteckning på mynt av silver
från en gruva i Joachimsthal i tjeckiska Böhmen). På
1700-talet tillverkades flera varianter av myntet i Europa där
det användes som internationell valuta.
Prägling
av vårt dalermynt skulle komma att fortsätta ända
fram till 1871.
Därpå
följde de för inhemskt bruk avsedda markmynten, som slogs
i flera nominaler från 2 mark ända ner till 1⁄4
mark, dvs 2 öre. En daler motsvarade 4 mark. Själva tillverkningen
var särskilt omfattande på Svartsjö slott i Mälaren.
Detta
myntflöde utökades genom den mer extraordinära prägling
som skedde i klippingform under 1540- och 1550-talen och som sammanföll
med inrikes och utrikes oroligheter, då kungen var i särskilt
behov av pengar, t ex Dackefejden.
När
Gustav Vasa dog 1560 lämnade han efter sig ett land med välordnad
ekonomi och med stora lager av pengar och ädel metall i de kungliga
slottens skattkammare. Det mest berömda är herr Eskils gemak,
ett rum på slottet i Stockholm, uppkallat efter en av kungens
tjänare.
|
Silverdaler
från 1534 med bild på en renrakad Gustav Vasa -
skägg lade han sig till med två år senare. |
Inflationstid
Gustavs
närmaste efterträdare, de två äldsta sönerna
Erik och Johan, saknade faderns ekonomiska begåvning - särskilt
Johan. Praktlystnad, men framför allt de många krigen och
Älvsborgs lösen
I, medförde en påtaglig försämring av det
svenska myntet
Detta
gällde inte (riks)dalermyntet som var internationellt och alltid
behöll sitt värde gentemot sina utländska likar. Däremot
kom det att drabba markmyntet.
Redan
1562 började Erik XIV - f.ö. Sveriges förste arvkung
- att sänka halten i marken.
Han
gav också ut markmynt i nya valörer (3 och 1 1/2 mark),
vilka höll mindre än 50% silver. Dessa nya mynt var försett
med konungens valspråk: "Deus dat cui vult", dvs
Gud ger åt den han vill.
Erik
XIV slog även klippingar i stor omfattning, men av lägre
halt än tidigare.
År 1568 utgav han vårt lands första reguljära
guldmynt, den s k ungerska gyllen. Det bär på åtsidan
en graverad bild av kungen och på den andra sidan samma bild
som på de extraordinära markmynten.
Utöver alla kostnader som krigen drog med sig lät Johan
III bygga och förbättra många slott och kyrkor under
hela sin regeringstid. Under hans regering genomgick det svenska
myntet två perioder av kraftiga försämringar och
en svår inflation. De kulminerade 1573 respektive 1592. Den
sista av dessa perioder medförde prisstegringar på cirka
800%.
Penningvärdet
hade försämrats genom att man tillsatte stora mängder
koppar till silvret för att få ut mera pengar av samma
mängd ädelmetall. När Johan III dog 1592 höll
kvartsöret bara 0,5% silver.
Det
försämrade värdet på marken medförde att
det år 1574 gick 30 mark på en daler, mot 4 på
Gustav Vasas tid.
Redan
1593, med Sigismund som kung, utgavs åter gott mynt. Markens
värde återställdes.
Mynttillverkningen
koncentrerades nu till Stockholm, och i viss mån Göteborg,
grundat av Karl IX i slutet av dennes regering, där man fick
privilegium att mynta för sitt eget behov.
Under
1500-talet togs penningen ur bruk, eftersom den blivit alltför
värdelös.
Dalern
fick 1604 nytt namn, och kallades riksdaler. Beteckningen
daler kom att reserveras för en summa av 4 svenska mark. När
marken sedan sjönk i värde i förhållande till
riksdalern, skilde dessa sig åt alltmera. På 1700-talet
gick det 3 daler eller 12 markmynt av silver på 1 riksdaler.
Koppartid
och stormaktstid
Från
1620-talet och ända fram till mitten av 1700-talet domineras
den svenska mynt- och penninghistorien av kopparen.
Den
andra Älvsborgs
lösen, 1613, blev en större ekonomisk prövning
än den första och den satte djupa spår i Sveriges
ekonomi, genom att Falu koppargruva och malmbrytningen där fick
en centralare roll än tidigare.
Senare
rustningar och nya krig - särskilt Sveriges deltagande i det
trettioåriga kriget - ökade ytterligare kraven på
inkomster för vårt då fattiga land.
Räddningen
blev kopparproduktionen. Med en brytning på cirka 3.000 ton
om året stod Sverige för mer än 50% av världsproduktionen!
Det
gällde då att hålla priset så högt som
möjligt och en av metoderna bestod i att göra mynt av en
del av kopparn, då marknadspriset ansågs för lågt.
De
första mynten i koppar präglades 1624. De var fyrkantiga
klippingar och präglade för hand.
Sverige
fick nu en dubbel myntfot: silver och koppar, där den senare
metallen spelade huvudrollen. Eftersom utmyntningen ofta blev för
stor - man lät sig inte ledas av det inhemska penningbehovet
utan av de utländska priserna på koppar - blev metallen
dyrare än själva myntet! Detta resulterade i att mynten
exporterades i stället för metallen.
Övervärderingen
av kopparmyntet medförde att man började räkna i två
sorters daler: daler silvermynt (sm) och daler kopparmynt (km). Från
1660-talet var förhållandet 1 daler sm = 3 daler km.
Kopparmyntningen
var avsedd som ett provisorium, men kom att med kortare avbrott fortgå.
Trots att det slog så fel, återgick man till den rena
silvermyntfoten först mot slutet av 1700-talet.
Under
Gustav II Adolf präglades även mynt i de områden som
var svenska besittningar, först i Baltikum, under trettioåriga
kriget även i Tyskland. Dessa gjordes mest i högre valörer
och i silver. Dessa mynt hade den dubbla uppgiften att betala värvade
soldater och att göra kungens bild levande för anhängarna.
Mynten hade m.a.o. även en propagandafunktion.
Denna
myntprägling fortsatte efter kungens död 1632. Några
av präglingsorterna var Erfurt, Mainz, Fürth, Nürnberg,
Augsburg och Osnabrück.
.
Under
Karl X Gustavs regering infördes den internationella enheten
dukat (1 dukat = ca 2 riksdaler) och detta mynt utgavs sedan
under mer än två sekel.
Riksdalermyntningen
upphörde praktiskt taget under Karl XI, medan markmyntningen
blev desto större.
Plåtmynt
Ett
kapitel i svensk mynthistoria är alldels speciellt: de stora
och tunga plåtmynten av koppar. Det tyngsta vägde nära
20 kilo - världens största mynt, kan man förutsätta.
Det
var inte fråga om några nödmynt, en missuppfattning
som förekommit i utlandet.
Däremot
var det fråga om värdemynt, dvs
mynten hade ett metallvärde som motsvarades av den ingående
mängden.
Plåtmynten
är alltså ett extremt uttryck för detta tänkesätt.
Det var bara så, att kopparen var så mycket billigare
än guldet och silvret. För att komma upp i samma belopp
krävdes större kvantiteter.
Plåtmyntens
historia började 1644. Det var då som
riksrådet tog beslut om att göra stora mynt av koppar.
Nästan alla de plåtmynt som följde präglades
i Avesta.
De
första kopparplåtarna var de största. Deras åsatta
värde var inte mindre än tio daler sm och de vägde
19,7 kg. De tillverkades endast två år, 1644
och 1645. Senare präglade man inte större än 8 daler
och efter Karl XI :s regering inte mer än 4 daler och lägre
nominaler ner till 1⁄2. För en tiodaler lär man som
mest ha fått en ko.
Det
säger sig självt, att de var opraktiskt med så tunga
och skrymmande mynt.
En
skatteindrivningsman lär ha skrivit till drottning Kristina och
beklagat, att han inte kunde driva in skatt, ty han saknade transportmedel
om man betalade honom i plåtar.
När
Johan Palmstruch hade startat sin bank 1657 och fyra år senare
gav ut de första sedlarna mot att man satte in pengar i banken,
en omväxlingstransaktion, blev de nya sedlarna naturligtvis populära.
Den
uppmärksammade Loshultskuppen
i norra Skåne 1676, under Snapphanekriget visar hur de svenska
truppernas krigskassa fraktades i en hel karavan av vagnar, kanske
fler än 200.
De
sista kopparplåtarna bär årtalet 1768, men tillverkningen
pågick i ytterligare ett antal år.
Nödmynt
Karl
XII:s regering kom för vårt land att innebära ett
kaos, inte minst ekonomiskt. Landet gick in i det nya århundradet
som en stormakt; tjugo år senare var denna position helt förlorad.
Alltifrån
1715 stod klart för kungen och hans rådgivare att drastiska
åtgärder var nödvändiga. Den svenska armén
hade gått förlorad i kriget mot Ryssland. En ny armé
behövde kunna ställas på fötter, men hur finansiera
detta?
En
åtgärd som vidtogs var att dra in plåtmynt för
att exportera kopparen och därigenom förbättra statens
finanser. En annan åtgärd var att förhöja värdet
på plåtmynt genom särskidla påstämplingar.
I vissa fall innebar denna 50% förhöjning. Fr o m 1715 nedsattes
därjämte vikten hos de nya plåtarna för att få
kopparproduktionen utdrygad. Gamla trofékanoner av brons smältes
ner och utmyntades i Stockholm.
Den
mest genomgripande åtgärden blev dock utgivningen av nödmynt,
dvs mynt som inte var värdemynt. De var påstämplade
en valör, men innehöll på intet sätt metall av
motsvarande värde.
Samtidens
myndigheter använde dock inte uttrycket "nödmynt",
utan kallade dem mynttecken.
Det
var fråga om kopparmynt med valören 1 dr sm. Varje nödmynt
vägde några gram och skulle motsvara ett plåtmynt
i samma valör med vikten 756 g. Nödmynten präglades
i motsats till de andra kopparmynten i Stockholm, men ämnena
gjordes i Avesta.
Dessa
mynt försågs med allehanda namn efter sina bilder och inskrifter.
Exempelvis: "Publica Fide" (allmänt förtroende)
eller "Flink och Färdig".
Totalt
präglades 42 miljoner mynttecken under treårsperioden 1716-19.
Vid
sidan av mynten utgavs också ett slags nödsedlar om 5,
10, 25 daler sm - dock inte av Riksbanken.
Följden
blev en inflation, med prisstegringar på uppåt 50%.
Nödmynten
och de som utfärdat dem fick givetvis utstå mycken kritik
och motvilja, men vem som från början kom med idén
till denna åtgärd är osäkert. Säkert är
att den som fick skulden var kungens ekonomiske rådgivare, baron
Georg Hindrich von Görtz, en diplomat från Holstein.
Ur
boken "Svenska Pengar" från
STF, om nödmynten:
"Vem
som gjorde denna uppfinning är osäkert, men flera tecken
pekar på Christofer Polhem, som vid sidan av sin uppfinnargärning
mycket gärna spekulerade i ekonomiska frågor, eller också
Casten Feif, som skötte 'fältkontoret'. Något mothugg
mötte han inte från kungens ekonomiske rådgivare,
baron Georg Hindrich von Görtz, en diplomat från Holstein.
När denne efter kriget gjordes till syndabock för denna
och andra åtgärder och efter en skandalös rättegång
avrättades, var det utan tvekan ett justitiemord. Nödmynten
var inte hans idé!".
Det
var i december 1715 som Görtz tagit över ansvaret för
stora delar av Sveriges finanspolitik. Men det fanns kretsar i den
politiska toppen som inte gillade Görtz. De hessiska politikerna
med Fredrik av Hessen (make till Karl XII:s syster Ulrika Eleonora)
i täten såg Görtz som ett hot, eftersom han företrädde
Holstein-Gottorp, där Karl XIIs systerson fanns. Denne var en
kandidat till den svenska tronen och därför ett hot mot
att Fredrik av Hessen (senare Fredrik I) skulle få makten.
Efter
Karl XII:s död ställdes Görtz inför rätta,
dömdes till döden och avrättades.
Ur
"Wikipedia", om baron von Görtz:
"Görtz
började snabbt sätta in skatter på till exempel peruker
och tobak. Det blev högst ogillat bland befolkningen. Också
myntväsendet reformerades: koppar- och silvermynt drogs in och
ersattes med nödmynt. Dessa åtgärder bringade otvivelaktigt
rikets finanser i balans.
Dock
sköt Karl XII själv saneringsplanen i sank genom att låta
prägla långt fler nödmynt än Görtz hade
föreslagit, vilket ledde till inflation och allmänt missnöje.
Men Karl XII lovade att efter kriget skulle alla nödmynt bytas
ut, vilket inte skedde."
Hur
blev man sedan av med nödmynten? Det skedde genom att kronan
åtog sig att lösa in dem, något som dock tog ett
antal år att genomföra. Det har antagits att innehavarna
av nödmynten förlorade ungefär 50%. Nödsedlarna
inlöstes på samma sätt och med samma reduktion av
värdet
Sedlar
Sverige
är det första land i Europa där en bank utgivit betalningsmedel,
vilket kan betraktas som det första sedelmyntet. Sedelutgivningen
kom som resultatet av två nedsättningar under 1660 av vikten
för kopparplåtmynt.
I
landet fanns sedan 1657 en bank, Sveriges första och grundad
av assessorn i Kungl. Kommerskollegium, Johan Palmstruch från
Riga. Denna bank blev efter viktnedsättning för kopparplåtmyntet
utan likvida medel - de tyngre drogs undan och nya tillverkades inte
så snabbt - och började därför år 1661
ge ut sedlar.
Dessa
s k kreditivsedlar lydde på vissa bestämda belopp, från
5 till 1.000 daler km. Varje sedel var underskriven av Palmstruch
själv och av bankens tjänstemän. Texten var tryckt
på tjockt papper som var försett med bankens sigill. Efter
förfalskningar fick sedlarna 1666 dessutom åtta tjänstemäns
sigill, tre banksigill samt vattenmärke, BANCO, i papperet. Detta
år utgavs de i nominalerna 100, 50, 25 och 10 daler sm.
Ursprungligen
var det meningen att sedlarna skulle utlämnas endast "åt
dem som någon avance i banken hava", men detta efterlevdes
aldrig. I praktiken efterlevdes dock inte detta. Kreditivsedlarna
blev inte de avsedda insättningsbevisen och banken kunde utställa
sådana sedlar på vilket belopp som helst samt i vilken
mängd man önskade.
År
1664 råkade banken i ett krisläge, då den genom utlåning
hade satt alltför stora sedel mängder i omlopp och inte
var i stånd att inlösa dem.
Palmstruch
avsattes och dömdes till döden, men benådades 1670.
När
riksdagen samlades 1668, beslöt den att sätta bankväsendet
under sin förvaltning och grunda en ny bank - Rikets Ständers
bank, världens äldsta ännu verksamma statsbank.
De
tidigare erfarenheterna ledde emellertid till att man förbjöd
utgivningen av sedlar ". Trots flera framställningar vägrade
bankofullmäktige att gå med på sedelutgivning. I
stället utnyttjade allmänheten allehanda värdehandlingar
som pappersmynt, t ex kassasedlar, vilket i själva verket var
sådana anvisningar som bankens bokhålleri utfärdat
och som berättigade innehavaren att ta ut ett belopp i kassan.
En
regelbunden sedeltillverkning förekom åter från 1726.
År 1701 hade man gått med på att s k transportsedlar
fick utgavs, dvs liksom våra dagars checkar krävde de transport
av innehavaren genom påteckning. Nu bestämde man, att sedlarna
fick användas vid betalningen av skatterna, dvs kronans uppbörd.
Från
1743 infördes sedlar med fasta valörer.
Tidigare hade var och en fått bestämma summans storlek,
när de förvärvade en sedel. Dessa sedlar på mindre
belopp kallades fortfarande transportsedlar men behövde i verkligheten
inte skrivas på. Dessa små sedlar benämndes av samtiden
valuter. Utgivarna står under denna tid främst att finna
bland köpmän i södra Sverige, men även andra företag
utfärdade sådana sedlar.
Samtidigt
bestämdes att sedlarna endast behövde lösas med kopparskiljemynt,
vilket i själva verket innebar att Sverige fick en pappersmyntfot,
som skulle bestå mer än trettio år eller fram till
myntreformen 1776.
Sedelförfalskningarna,
som börjat redan under Stockholms Bancos tid på 1660-talet,
tilltog alltmera. Sedlarna blev ju mer och mer allmänna och det
hjälpte inte mycket att man på själva sedlarna dels
hotade med hängningsstraff och dels införde vitstämplar
som man, felaktigt, trodde skulle vara för svåra att förfalska.
Pappret tillverkades
från 1753 på Tumba bruk, som sker än idag; men det
var av låg kvalitet. Vitstämplar och vattenmärken
blev snart osynliga, sedlarna gick sönder i vecken, osv.
Riksens Ständers
bank (beteckningen "Riksbanken" är från 1867)
började 1777 ge ut sedlar.
När Riksgäldskontoret
grundats 1789 och påbörjades även
därifrån en sedelutgivning, samma år. Detta
skedde snart i sådan omfattning av riksbanken slutade ge ut
sedlar i fasta valörer, fram till år 1801.
Från
1661 trycktes de svenska banksedlarna på vitt papper. De första
färgade riksbankssedlarna kom 1835. Från 1748 angavs sedelvalören
även på finska.
Under
1800-talet förekom en ganska omfattande sedelutgivning från
privatbanker, men 1897 började man dra in alla privatbankssedlar.
Efter 1903 blev det endast riksbanken som gav ut sedlar i Sverige.
Myntreformen
1776
Vårt
medeltida myntsystem, med sina påbyggnader alltsedan 1500-talet,
kan överdrift betecknas som ett lappverk. Det räknades i
dukater (mest utrikeshandeln), riksdaler specie (ganska
sällan), riksdaler hamburger banko (utrikeshandeln),
daler silvermynt (främst i Götaland), daler
kopparmynt (i hela Svealand, Norrland och dessutom delvis i
Östergötland) och därtill i hela landet i daler
carolin (markmyntet i silver, mot slutet sällsynt) och daler
courant (öresmyntet silver)!
Under
många år diskuteras därför en myntreform. I
december 1776 - under Gustav III - blev denna till sist genomförd,
med den s k myntrealisationen.
Den
medeltida räkningen i mark, öre och penningar avskaffades
helt och därmed också daler sm och daler km. Den nya räkningen
innebar: 1 riksdaler = 48 skillingar, 1 skilling = 12 runstycken.
Kopparplåtarna
försvann och äldre silvermynt löstes efter metallvärdet.
När
myntreformen genomfördes gick det 3 daler carolin på riksdalern
men hela 6 daler sm behövdes i sedlar för att få en
silverriksdaler. Alltsedan 1604 var ju riksdaler och daler två
helt olika saker.
Riksdalern
blev vårt nya huvudmynt och Sverige fick silvermyntfot.
Svenskarna
fortsatte länge envist att räkna i daler, och för de
läskunniga, som hade det svårare med huvudräkningen,
tillkom särskilda handböcker med omräkningstabeller.
De
från Rikets Ständers banks sedlar utställda riksdaler
specie var inlösliga. Men från 1789/1790 löpte Riksgäldskontorets
sedlar till underkurs, som ökade alltmera, och Rikets Ständers
bank följde efter ett par decennier senare.
Så
fick Sverige en räkning tre sorters
riksdaler: rdr specien (silvermynt),
rdr banko (riksbankens sedlar)
och rdr riksgälds (riksgäldskontorets
sedlar).
De
två sistnämnda fick snart ett bestämt värdeförhållande
och från 1820 också gentemot rdr specie. Det blev 1 rdr
specie = 2 2/3 rdr banko = 4 rdr riksgälds.
En
ny myntenhet infördes alltså, skillingen. Myntet
präglades i koppar and dess värde var kopplat till bancosedlarna.
Därför kom myntenheten efter 1835 att kallas skilling
banco.
Den
stabilitet som uppnåddes i mynträkningen varade inte länge.
Kriget mot Ryssland 1788-1790 blev dyrbart och åter var det
sedelpressarna, som skulle tillhandahålla pengarna. Riksgäldskontoret
fick i uppdrag att utge sedlar. År 1809 kom ett nytt krig och
en ny sedelinflation med oinlöslighet. Sverige fick en pappersmyntfot.
Tillverkningen
av mynt bedrevs som förut både i Stockholm (silver och
guld) och Avesta (koppar), som nu blev en allt mer obetydlig myntort,
sedan plåtmyntningen så småningom upphört.
Från
1827 började man slå mynten "i ring", som det
heter, varigenom de blev fullständigt runda och fick en jämn
rand.
Poletter
Till
en senare period hör utgivningen av polletter, mer ofta
förekommande i Sverige än i andra länder.
Med
polletter avses oftast myntliknande föremål av metall,
som utges av institutioner, företag eller personer, vilka väl
saknar mynträtt men som önskar ersätta bristen på
betalningsmedel inom ett begränsat område, t ex som bevis
för en viss prestation. Polletter användes ibland också
som kvitto på en av mottagaren utförd arbetsprestation
eller på leverans av vissa varor.
Polletterna
hade sitt största användningsområde inom bergslagerna,
i Dalarna, Västmanland och Uppland. På avsides belägna
orter var de en praktisk ersättning för andra betalningsmedel.
Distributionen av pengar över vårt land, med långa
avstånd och dåliga landsvägsförbindelser var
ju ett problem.
Vissa
polletter, särskilt de från Stora Kopparbergs Bergslag,
var i omlopp över stora delar av landet och gällde fram
till 1833 som betalningsmedel.
Under
1800-talets senare del och - begränsat - idag användes fortfarande
polletter, men mest som entré till någon nöjeslokal,
som avgift vid något färdmedel eller som spelmarker.
Ännu
i slutet av 1900-talet har gaspoletter varit allmänt använda
i hushållen.
Reformerna
1855 och 1873
År
1855 var tiden mogen för en ny reform. Riksdaler
specie delades i fyra delar och varje del kallades 1 riksdaler
riksmynt - det var i själva verket den gamla
riksdaler riksgälds som fick sin upphöjelse.
Guldmynt
hette sedan 1654 dukat och var nu värd ca: 8 riksdaler (rdr)
riksmynt (rmt) eller 2 rdr specie (sp).
En
riksdaler riksmynt indelades i 100 öre. (tidigare gick
det 32 öre på dalern)
Därmed
hade decimalsystemet införts i vår myntsystem.
Man
myntade nu, förutom 4, 2 och 1 riksdaler riksmynt, också
delarna 50, 25, 10, 5, 2, 1, 1⁄2 öre - de sista fyra nominalerna
i brons, som väl ansågs mer slitstarkt än
koppar. Myntningen skedde i huvudsak i Stockholm, där ett nytt
myntverk tagits i bruk 1850.
Riksbanken
hade sedan 1830-talets mitt haft olikfärgade sedlar med valörerna
såväl i riksdaler banko som i riksdaler specie och riksgälds.
Nu kunde man lämna de första räkningarna och utge sedlar
mellan 1.000 (sällsynta) och 1 riksdaler riksgälds.
Sedlarna
fick också ett nytt utseende, i syfte att försvåra
förfalskningar.
År
1873 ingicks en myntunion
mellan Sverige och Danmark, något senare även med Norge.
Denna baserades på decimalsystemet och guldmyntfot.
Kronan
blev i alla länderna huvudenheten.
För
svensk del motsvarade 1 krona 1/4 riksdaler riksmynt. Ett öre
av år 1873 motsvarade således 1/4 öre av år
1855.
(Beteckningen
"krona" hade använts första gången 1626,
för ett fyrkantigt guldmynt. Namnet kom sig då av att på
myntet fanns en kungakrona avbildad.)
 |
50-öring
från 1920, på Gustav V:s tid.
Under
tiden efter första världskriget och framåt gjordes
detta mynt i nickel istället för i silver. |
Guldmyntfoten
övergavs 1931.
År 1942
sänktes silverhalten i alla silvermynt till 40% för att
helt försvinna 1968/71. Den nya myntlagen, gällande från
1972, saknar helt värdemynt, Guld och silver är reserverat
för minnesmynten.
5-öring
från 1929.
Detta
stora mynt - 27 mm i diameter - fanns kvar under större
delen av 1900-talet.
Innan
5-öringen helt försvann hade det dock kommit mindre
5-öresmynt. |
 |
År
2007 fattades beslut om att fortsättningvis förlägga
den svenska mynttillverkningen utomlands, till Finland.
Jan
Milld, den 17.11.2007
