Grundkurs för Sverigedemokrater x

(utgiven år 2004)

Kapitel 10:

Utomparlamentariskt arbete

Om det förra kapitlet handlade främst om partiarbetet internt, ska detta kapitel främst handla om det utåtriktade arbetet.

Begreppet "utomparlamentariskt" kan ge associationer till aktioner utanför lagen och/eller våldsamma aktioner. Detta innefattas förvisso i begreppet, men det är inget som Sverigedemokraterna ägnar sig åt.

I begreppet "utomparlamentariskt" ligger dock något mer. Det avser överhuvudtaget arbete utanför valda och beslutsfattande församlingar - som kommunfullmäktige, riksdag och EU-parlament. Detta innefattar då all form av opinionsbildning, arbete i vardagen för att sprida information och åsikter. Det innefattar även arbete bland människor för att förmå dem att själva bli aktiva och att organisera sig.

Detta senare är så att säga "ena benet" i Sverigedemokraternas verksamhet (där det andra benet är parlamentariskt arbete).

Mediasituationen har vi SD:are inte kunnat undgå att märka. Övervikten för de invandringslyriska inläggen har varit helt massiv. I den normala politiska debatten får våra synpunkter komma fram i stort sett bara på insändarplats. Om vanliga invandringskritiska debattinlägg ska beredas plats ska de helst vara skrivna av invandrare, i varje fall får de inte komma från sverigedemokrater.

På nyhetsplats och i förmenta dokumentärer i TV ges en inte bara ensidig och partisk, utan direkt förvriden och falsk, bild av vårt parti. Inte ens när vi blivit angripna, inte ens när man givit spridning åt uppenbara felaktigheter, för att försvara oss. För "rasister" gäller inte normala regler, som genmälesrätt.

När vårt partinamn nämns ska det alltid vidhäftas ett nedsättande epitet, som klargör för läsare och lyssnare vad det ska tycka om oss: det "främlingsfientliga", det "populistiska", det "högerextrema" partiet... Om detta finns centrala direktiv, genom Ekoredaktionen.

Det är också en uttalad strategi från de sju riksdagspartierna att inte debattera med SD i media, det vore nämligen att ge oss en plattform och att "legitimera" oss. Förmodligen är de också medvetna om att deras argument inte skulle hålla i en konfrontation med våra.

Mediasituationen kompletteras av verksamheten från anarkister och kommunister, med samma funktion i Sverige som Mugabes "krigsveteraner" i Zimbabwe. De arbetar för att hindra invandringskritiska partier från att hålla offentliga möten. Även interna möten har utsatts för störningar - ett grovt exempel på detta är Sverigedemokraternas riksårsmöte i Norrköping 1995.

Störningarna gäller inte bara SD, även "Det Nya Partiet" med Ian Wachtmeister fick otaliga torgmöten saboterade under valrörelsen 1998, av ditkommenderade huliganer som förde oljud.

Organisatörer av sådana störningar är "Anti-Fascistisk Aktion" (AFA) och "Nätverket Mot Rasism" (NMR). Även aktivister från Ung Vänster deltar, med sanktion av sitt parti. I ett uttalande av Vänsterpartiets partistyrelse den 15 mars 2002 pläderas för att "fredligt blockera" möten för "rasister", dvs för envar med kritik av invandringspolitiken.

Denna linje omsattes i handling när man tre månader senare, den 5 juni, hindrade mötesdeltagare att komma in i Medborgarhuset i Stockholm för att närvara vid ett möte, arrangerat av Blågula frågor. Störda blev också ett antal torgmöten senare under valrörelsen.

Likaså försöker man hindra meningsmotståndare från att få hyra kommunala möteslokaler - något som drabbat både SD och BGF. Bakom detta har legat lobbyverksamhet från den grekiske kommunisten och NMR-ledaren Jannis Konstantis.

NMR har fått ekonomiskt stöd från Integrationsverket och AFA får turnera på skolorna och för att hålla föredrag.

Har tackla en sådan situation av brist på demokratiska fri- och rättigheter? Hur kan SD bryta igenom vallen?

Här handlar det både om argumentering och om instrument att nå ut, som vi själva förfogar över.

BGF fullföljde under valrörelsen 2002 en serie torgmöten, i förväg utannonserade på internet. De flesta utsattes för motdemonstrationer, men dessa klingade av efterhand, och en dialog med publiken kunde komma till stånd.

En seger i detta sammanhanget var att Dagens Nyheter på ledarplats den 5 september tog klar ställning för mötesfriheten:

"Längst fram mot staketet stod ungdomar som såg ut att vara från 13 och ett par år uppåt. Några hade packat sina fjuniga pubertetsöverläppar i Palestinaschalar eller snusnäsdukar, vilket i det här sammanhanget gjorde det pinsamt tydligt att det rör sig om en 'dresscode' ... Maskeringen hade ingen annan funktion än krigsmålningar i ansikten i Papua Nya Guinea.

Men där stod i alla fall skolkande skolungdomar i alldeles för varma munderingar och skrek lydigt på uppmaning av de äldre med megafon. En av dem var antidemokraten Rodney Edvinsson från Arbetarmakt. Han har tidigare deltagit i aktioner där han demonstrerat sitt missnöje med mötes-, yttrande - och pressfrihet."

"På Motkrafts hemsida har 'Nätverket mot rasism' puffat för denna, liksom för de tidigare, motdemonstrationerna. Maskering rekommenderas. I nätverket ingår ett 90-tal organisationer. Bland dem syns Afrikagrupperna, Elevkampanjen, Färnebo Folkhögskola, Svenska Fredskommittén och Utbildning för biståndsverksamhet (UBV). Dags att börja fundera över val av sällskap?"

Här kunde de röd-svartas antidemokratiska agerande vändas så att det slog tillbaka mot dem själva. Det blev tydligt vem som i handling representerade vad. Envishet och uthållighet gav utdelning.

Ur BGF-skriften "Sänd en signal!":

"Alla säger sig vara "demokrater", men vem är det i verkligheten demokrat respektive antidemokrat? Här finns objektiva kriterier att gå efter:

1. Vem uppträder öppet - vem uppträder anonymt?

2. Vem använder tillmälen - vem undviker tillmälen?

3. Vem belägger sina påståenden - vem gör det inte?

4. Vem är redo för en dialog och är beredd att möta sina meningsmotståndare i en offentlig debatt - vem är det inte?

5. Vem anser att folket ska få tillgång till en allsidig information - vem anser det inte?

6. Vem förespråkar yttrandefrihet även för sina motståndare - vem vill förbehålla yttrandefriheten dem som tycker likt en själv?

7. Vem är beredd att ta intryck av nya fakta och argument - vem är det inte?

8. Vem anser att folkviljan ska få genomslag i den förda politiken - vem anser det inte?

9. Vem kan reservationslöst ta avstånd från våld - vem kan det inte?"

Partisekreterare Lars Stjernkvist (s) hare gått ut i massmedia med anklagel-ser mot Sverigedemokraterna för att "ljuga". På förfrågan vill han dock inte ge några exempel på SD-lögner. Varför? Naturligtvis därför att han inga har. Den verklige lögnaren är alltså Stjernkvist själv.

Sådant kan rimligen vändas mot Socialdemokraterna, så att det i slutändan blir vi som vinner på det.

Vilka instrument står till Sverigedemokraternas förfogande i partiets folkbildande och opinionsbildande arbete? Det är i själva verket en hel del:

1. Samtal

Det viktigaste instrumentet är den enskilde medlemmen eller sympatisören, som i samtal med andra medborgare för ut partiets linje. Det handlar här om kommunikation muntligen, i vardagssituationer i små grupper eller "mellan fyra ögon".

2. Skriftligt gratismaterial för utdelning

Hit hör flygblad och tabloider. Dessa kan spridas antingen genom hushållsutdelning i brevlådorna eller genom ur ute på stan ger folk materialet direkt i handen.

Det senare är att föredra, det ger mer trovärdighet. Det kan också tillfälle till politiska meningsutbyten. Sådana är dubbelt värdefulla: dels ger det större möjligheter att "så ett frö", dels kan vi själva lära oss en del, om vilka argument som håller och hur man ska föra fram dem.

Flygblad har fördelen av att vara flexibla beträffande upplaga, de kan framställas på kort varsel och av även små föreningar. De kan göras i A4-format, A5-format eller som dubbelvikta A4, dvs fyrsidigt A5.

Tabloider blir i A3-format. Dessa måste göras i stor upplaga för att ge ett lågt pris per exemplar. De ger å andra sidan utrymme för en mer allsidig information och layout.

3. Skriftligt material för försäljning

Hit hör naturligtvis partiets tidskrift, SD-Kuriren. Försäljning av denna kan ske rörligt, och kombineras med en flygbladsutdelning. Man ska naturligtvis då se till att vara ett antal personer.

Har man även pamfletter och böcker till försäljning blir det fråga om bokbord, vilket kräver polistillstånd. Detta kan ju kombineras med högtaleri och appelltal, då man ändå är stationär.

Här finns ett uppenbart behov av fler SD-pamfletter, men detta är ju en uppgift främst för riksnivån inom partiet.

4. Material för uppsättning

Hit hör affischer och klisterdekaler. A4-affischer har ju samma flexibilitet som flygblad, de kan tryckas upp i små upplagor. Problemet är att de vanligen snart rivs ned eller klistras över med andra affischer.

Det rekommenderas att föreningen inhandlar en lamineringsapparat - en sådan kostar bara några hundralappar. Plasthöljet till varje kopia går sedan på ett par kronor, men det kan det vara värt. Dels klarar affischen då regn och vind, dels minskar risken att den rivs ned.

På ställen där man märker att affischer snabbt försvinner kan lösningen vara att sätta upp en speciell affisch - med eller utan laminering - där texten lyder "YTTRANDEFRIHET FINNS INTE - om den inte finns för meningsmotståndare!", samt längst ned webbadressen till en SD-sida. En sådan har väsentligt bättre odds att få sitta kvar.

Små klisterdekaler kan envar framställa ganska billigt med en dator och en skrivare (helst laser), där man printar ut på adressetiketter. Dessa har fördelen att kunna sättas på andra ställen än förenings-tavlor, ställen där människor stannar till. Texten ska då vara kort, t.ex. "Vart tog pengarna vägen?" och en webbadress.

5. Webbsidor

Webbsidor har vi nu på alla nivåer: riks, distrikt och lokalt. Dessa kan på en gång informera internt, till medlemmar, som agitera utåt, till allmänheten. En fördel med internet är att man kan lägga ut även ganska långa texter, för läsning direkt eller för nedtankning. Det ger också möjligheter till en överskådlig disposition.

Webbsidor fyller framförallt en funktion som komplement till affischer, dekaler och flygblad, där man inte har plats för någon utförlig information. Genom e-mejl kan den som är intresserad lätt få kontakt med partiet.

6. Radio

SD-radio finns bara i Stockholm, men kan ges betydelse i även resten av landet om sändningarna i efterhand läggs ut på Internet. Om de ligger på SD Stockholms webbsida skulle det från andra SD-sidor kunna ligga direktlänkar till detta.

En sådan lösning ökar naturligtvis kraven på att sändningarna håller hög kvalitet. En åtgärd skulle då kunna vara att inleda varje sändning med uppläsning av en löpsedel/dagordning och att man seda har inslag med från sändning till sändning återkommande rubriker. Den nya tekniken, med möjlighet till ljudredigering i dator, gör att särskilda vinjetter lätt kan skapas för varje sådan rubrik.

7. Offentliga möten

Offentliga möten kan utannonseras genom egna affischer och flygblad, men även annonser under evenemangstips i dagstidningar. Redan en sådan utannonsering ger partiet uppmärksamhet och nya sympatisörer eller medlemmar, i synnerhet om vi valt en intressant rubrik. En sådan skulle kunna vara "Hvad vilja Sverigedemokraterna?"

Än så länge är risken stor att själva mötet utsätts för störningar, men då får vi ta tag i detta. Det kan t ex ske genom att vi efteråt vänder oss till övriga partier, med krav om att de ska fördöma störningarna.

Gör de detta är det bra, gör de inte detta informerar vi allmänheten om saken.

SAMMANTAGET kan konstateras att våra olika instrument kan ge bäst resultat om de samordnas. Då kan de ge "synergiska effekter", dvs de förstärker varandra och vi får totalt sett ut mer än vad varje instrument skulle ge tillsammans om de används separerade.

Genomgående bör, så långt möjligt, varje instrument "puffa för" de övriga. Genomgående ska efterlysas stöd:
- arbetsmässigt
- ekonomiskt.

Ett flygblad ska helst vara "självbärande", genom att dels generera ekonomiska bidrag, dels värva nya flygbladsutdelare.

Trots vad som tidigare sagts om mediasituationen är naturligtvis massmedia en kanal som så långt möjligt bör användas. Insändarsidorna tillhör de mest lästa sidorna i tidningarna. Motsvarande gäller riksradions "Klarspråk", nu "Ring P1".

Där Sverigedemokraterna angrips i media ska vi sända in genmälen och när dessa inte tas in bör de i varje fall göras tillgängliga genom internet, på våra egna webbsidor!

Vi måste också räkna med att en tid kan komma då vi intervjuas i etermedia eller får deltaga i debatter där. Inför en sådan situation måste vi ha företrädare att skicka fram, SD:are som tränats för denna uppgift.

Av stor betydelse kan vara om ett inslag direktsänds eller sänds vid ett senare tillfälle. Det förstnämnda är för oss att föredra, då det inte ger möjligheter till klippning och manipulering. Erfarenheter visar att sådana möjligheter utnyttjas helt utan skrupler!

I det senare fallet kan det vara bra att vi också själva har med band-spelare och spelar in intervjun i sin helhet. Redan detta är en markering, dessutom ger det större möjligheter att i efterhand göra en affär av ojusta klippningar.

Även debatter med andra partiföreträdare kan ju bli verklighet. De må försöka slippa att ta debatt, men den dagen kan komma då de inte längre kan hålla emot.

Andra arenor kan vara folkrörelser, som Facket och Hyresgästerna, eller andra stora organisationer, som Skattebetalarna. Vi bör självklart deltaga i Grannsamverkan mot brott.

Här talar vi om att finnas närvarande som individer, för att arbeta tillsammans med icke-SD:are för respektive organisations mål. Som en bieffekt - i det klimat av monstrifiering som råder i Sverige - kan andra då märka att vi sverigedemokrater är vanliga människor.

En annan variant är att vi samverkar som organisation med andra organisationer.

I princip bör vi SD:are naturligtvis medverka i manifestationer mot det svenskfientliga våldet eller otryggheten till följd av asylmissbruket. Just Salemmarschen ställer oss dock inför ett dilemma, eftersom det leds av extrema krafter.

Det - mycket ambitiösa - mål vi ställer upp är dock att vårt parti ska bli en folkrörelse.

Ett steg i den riktningen blir det om vi får igång aktiviteter av det slag som här skissats. Genomförda på rätt sätt kan deltagande bli något som lockar, inte som bara en plikt. Det måste vara roligt att vara aktiv inom Sverigedemokraterna!

Våra aktioner ska inte vara endimensionella, de ska ge tillfälle för avspänd samvaro och åsiktsutbyte, gemenskap och personlighetsutveckling.

Det utåtriktade arbetet ska gå hand-i-hand med en intern verksamhet i form av studiecirklar och diskussionsmöten. Det kan också finnas arrangemang i "gråzonen" däremellan. Vi kan ha halvoffentliga informationsmöten för icke-medlemmar som hört av sig som intresserade. Eventuellt kan en studiecirkel drivas för sympatisörer, i syfte att sedan få med dem som medlemmar.

Mycket av resonemangen, när vi talar om opinionsbildning, underförstår att en lyckad sådan leder till röster på SD, så att SD kommer in i riksdagen och där kan påverka beslut och lagstiftning, vilket i sin tur leder till nödvändiga förändringar i vårt samhälle.

Vi ska dock ha i minnet att all makt inte finns vare sig i riksdagen eller andra beslutande församlingar. Mycket ligger hos alla de enskidla individerna, i deras vanor och ovanor, värderingar och föreställningar.

I den utsträckning som vi verkligen lyckas bli en forlkrörelse finns då även en annan, och mer direkt, väg för påverkan.

Det gäller folkhälsa, sammanhängande med dåligt motionerande och felaktig kost.

Det gäller brottsbekämpning och trygghet, som kan förbättras genom mer samverkan människor emellan.

Det gäller trivsel, som kan höjas genom mer av kontakt.