Grundkurs för Sverigedemokrater x

(utgiven år 2004)

Kapitel 5:

Rättssamhälle och fysisk trygghet

Har brottsligheten ökat eller har den inte ökat? När BRÅ - Brottsförebyggande rådet - fått öknamnet "Brottsförnekande rådet", kan det bero på att BRÅ ofta förnekar att så skulle vara fallet. Särskilt har den media flitigt medverkande kriminologen Jerzy Sarnecki profilerat sig som brottsförnekare.

När den anmälda brottsligheten obestridligen har ökat blir en återkommande kommentar att det är skillnad anmäld brottslighet och faktisk brottslighet. Det kan vara bara anmälningsbenägenheten som ökat.

Sant är att bara en del av alla brott blir anmälda, men denna argumentering blir mindre trovärdig när det fortsätter år efter år. Under en kortare period kan det vara fråga om en ökad benägenhet att anmäla brott, men över en längre tidsperiod måste det handla om en verklig ökning, om antalet anmälda brott hela tiden ökar.

Det skulle lika gärna kunna vara så att anmälningsbenägenheten sjunker och att den verkliga ökningen är större. En låg uppklarningsprocent talar rimligen för detta. Om utsikterna av att en anmälan leder någonvart är små kan många finna en amälan meningslös, såvida det inte finns försäkringsersättningar med i bilden.

Det totala antalet anmälda brott enligt brottsbalken var år 2003 mer än en miljon, eller drygt 1.100.000. Detta innebär en svag ökning jämfört med siffran tio år tidigare - 1993 var den 1.030.000. Jämfört med siffran femtio år tidigare är det fråga om en kraftig ökning - 1953 var den 193.000. Det betyder en nästan 6-faldig ökning.

Sett till enskilda brottstyper får vi följande resultat:

Våldtäkter - en 7-faldig ökning

Misshandel - en 8-faldig ökning

Skadegörelse - en 23-faldig ökning

Rån - en 33-faldig ökning

Uppklarningsprocenten, vad gäller samtliga anmälda brott mot brottsbalken, har minskat från 51% år 1950 till 17% år 1996, därefter har den pendlat mellan 18 och 20% . Variationerna är dock stora beträffande olika brottstyper. För personrån är exempelvis uppklarningsprocenten bara 10%.

De ska man hålla i minnet att i begreppet "uppklarade brott" inte ligger att de skyldiga har gripits och åtalats, däri ligger bara att brottet avskrivits. Ett exempel av många på detta är störningen av Blågula frågors möte i Medborgarhuset i Stockholm den 5 juni 2002. Detta brott räknas nu som "uppklarat", utan att någon av de skyldiga blivit dömda.

Det säger sig självt, att om sannolikheten för att en skyldig ska bli gripen, åtalad och dömd är låg, om dessutom risken för repressalier från brottslingen och hans krets är stor, då blir många personrån aldrig anmälda.

Brå har nyligen givit ut en rapport där det konstateras att ungdoms-brottsligheten minskat, och Brås forskare hamnar i bryderi: vad kan detta bero på? De kan inte hitta någon förklaring!
STV-programmet "Uppdrag granskning" i februari 2004 gav kanske svaret: polisen i Malmö har gång på gång gjort den erfarenheten att de griper ungdomsbrottslingar och lämnar över dem till sociala myndigheter, varpå inget händer. I bara 1 fall av 6 blev det någon form av åtgärd, och då ofta en åtgärd av typen samtal eller samhällstjänst. Principen är frivillighet... I Malmö finns därför inte längre några poliser som vill arbeta med ungdomsbrott.

Med andra ord: åtminstone när det gäller personrån är det sannolikt att mörkertalet är stort, dvs att antalet verkliga rån är långt mycket större än antalet anmälda. En minskning av antalet anmälda rån utesluter inte att antalet verkliga rån kan ha ökat.

I jämförelse med de övriga nordiska länderna ligger Sverige högt beträffande de flesta brottstyper, men lågt beträffande uppklar-ningsprocent.

För exempelvis rån var siffran år 2001 för Sverige 96, för Danmark 60, för Norge cirka 48 och för Finland 40 (antal per 100.000 invånare). Uppklarningsprocenten var däremot 19% för Sverige, 20% för Norge, 59% för Finland och 62% för Danmark.

Brottsligheten har nu tagit sådana proportioner och blivit så organiserad, samtidigt som resurser till polis och domstolsväsende skärs ned, att det är tveksamt om man längre kan tala om ett rättssamhälle.

Hot och våld mot åklagare förekommer. I fängelserna ligger makten ibland mer hos organiserade brottslingar än hos personalen. Polisen är underbemannad och rycker inte alltid ut vid larm.

Kritierier på ett rättssamhälle är förslagsvis följande:

brott beivras, de skyldiga straffas, det finns rättvisa

lagen gäller lika för alla, och bara samhällets i demokratisk ordning stiftade lag gäller - inga privata domstolar förekommer

staten har våldsmonopol

medborgarna kan känna fysisk trygghet - de kan röra sig fritt utomhus, de finner det meningsfullt att anmäla brott och de vågar vittna i domstol.

Vilka är orsakerna till den ökade brottsligheten?

Varför begår så många människor brott?

Förklaringen måste sökas på flera plan:

Hur får man överhuvudtaget impulsen, idén, att begå brott? Varför har man inga inre spärrar? Det är ju knappast svält och materiell misär som framtvingar brottsligheten.

Den moderna brottsligheten kan ses som ett utslag av bristande social kontroll i samhället, individerna utövar inte tillräckligt tryck på varandra.

Mer konkret handlar det därvid om familjen, om skolan, om boendeområdet och överhuvudtaget vuxenvärlden. Många ungdomar kommer in i gäng, gäng som blir den främsta normbildaren. Av betydelse kan vara också "ungdomskulturen", med sjuka ideal och filmer där våld inte får konsekvenser.

En annan typ av bakomliggande orsak kan ligga isamhällsförändringar som skapat mer tillfällen att begå brott. Det finns mer av stöldbegärliga prylar, exponerade och ganska lätt tillgängliga.

En tredje faktor är naturligtvis kriminalpolitiken, där brottslingarna sätts i centrum, för att "vårdas". En ansvarsbefriande snällhetsideologi med anspråk på att vara "human", som sätter brottslingen i centrum och vänder offren ryggen.

Konkreta konsekvenser av detta har blivit att man avskaffat internering av grova återfallsförbrytare, unga brottslingar slipper helt att märka av några sanktioner och fängelsemiljöerna liknar alltmer flerstjärniga hotell.

En fängelsevistelse blir därmed inte någonting som avskräcker. Tvärtom kan det vara lockande, för personer från fattiga grannländer med låga lönenivåer. Det finns åtskilliga fall av balter och polacker som begått brott i Sverige med uttrycklig avsikt att få hamna i ett svenskt fängelse!

Detta leder över till ett fjärde moment.

Gränlösheten och importen av brottslingar. Asylinstitutionen, organiserad brottslighet och slapphet från svenska myndigheters sida spelar här en viktig roll.

Utlänningar - ibland utan PUT, oftast med PUT, ibland även med svenska medborgarskap - är överrepresenterade i våldsbrottslighet. Detta gäller även barn till utlänningar, särskilt från kulturellt avlägsna länder.

Utvisning kan ske om brottet är tillräckligt grovt för att fängelse ska ingå i straffskalan. I bara 1 fall av 6 döms dock till utvisning i sådana fall. Då ska man hålla i minnet att långtifrån alla utvisningsdomar verkställs.

Våren 2004 förebereder regeringen en lagändring, så att grova brottslingar utan svenskt medborgarskap i mindre utsträckning ska dömas till utvisning om de har barn i Sverige. För barnens skull sägs denna ändring tillkomma.

Som en särskild punkt kan sättas upp sveket mot unga lagbrytare, som genom uteblivna reaktioner hinner inskolas i kriminellt beteende.

Dåligt stöd till fångar som lämnat fängelset.

Vad kan göras för att motverka ytterligare brottslighet?

Mycket ger sig av punkterna ovan, om orsaker. Därutöver skulle följande kunna nämnas:

Mer av grannsamverkan, för att kunna upptäcka brott och därigenom även avhålla från brott.

Straff som avskräcker, samtidigt som offret får en form av upprättelse.

En brottsling måste inse att han har något att sona. Frigivning i förtid ska kunna komma ifråga endast om vederbörande visat ånger och kan göra troligt att han inte på nytt ska begå brott.

Internering på obestämd tid av grova återfallsförbrytare, inte som straff utan för att skydda samhället.

Fängelsevistelse för utländska förbrytare utlokaliseras till exempelvis Baltikum, till baltisk standard.

Stöldskydd och larm, stängsel och övervakningskameror. Fler väktare och vakthundar.

Fler och bättre poliser, samt lagar som underlättar polisens arbete.

Bättre internationellt samarbete, i kampen mot den organiserade - och internationaliserade! - brottsligheten,