Det handlar om 1740-talet och först hattarnas, sedan mössornas politik.

Herman Lindqvist, i sin femte bok, "Nyttan och nöjet":

"Detta krig som skulle bli ett så lysande företag blev något helt annat. Finland var förlorat. Hela armén var krossad. Tusentals människor hade dött. Kriget hade kostat elva miljoner daler silvermynt. Fältslaget 1742 var bland de ömkligaste och skamligaste i Sveriges och Finlands gemensamma, långa krigshistoria. Kriget blev desto ynkligare mot bakgrunden av den storsvulstiga retorik som utvecklades bara några månader tidigare."

En bakgrund till det inträffade ligger i stormaktstiden. Karl XII fulländade dåtidens stridsteknik. Utan överdrift kan förmodligen sägas att Sverige under hans ledning var mästare i krigföring.

Sedan inträffade två förändringar:

1. Även tsar Peter och ryssarna lärde sig denna teknik.

2. Den svenska krigsmakten degenererade successivt, i brist på träning och i brist på bra ledning.

Till detta kom en annan faktor, som alltmer slog igenom. I krig handlar det inte bara om förmågan att tillfoga fienden förluster. Det handlar också om förmågan att själv ta förluster. Vilken sida har mest tillgång till "kanonmat" och kan vid behov stampa fram nya arméer? Jo, det land som är mest befolkningsrikt.

Där var skillnaden mellan Sverige och Ryssland stor. Vågskålen var därför förutbestämd att väga över till Sverige nackdel. I längden kunde Sverige inte mäta sig militärt med Ryssland.

Detta insåg inte alla under den s.k. Frihetstiden. Arvid Horn och mössorna gjorde det nog, men inte unga adelsmän inom hattpartiet. Många av dem levde uppenbarligen i en drömvärld, med orealistiska föreställningar om den svenska krigsmaktens förmåga.

Herman Lindqvist:

"Till hattarna drogs personer som lockades av glansfulla företag, vare sig det handlade om fantasifulla projekt inom industri och handel eller aggressiv utrikespolitik med krig och erövringsplaner. Mössorna var mer försiktiga människor... Hattarna var ett utpräglat Stockholmsparti - mössorna fanns på landsorten och i de mindre städerna."

Både dessa partier hade dock anhängare inom alla de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder. Medan mösspolitiker tog emot pengar från Ryssland, tog hattpolitiker emot pengar från Frankrike.

Vad som utlöste det svenska angreppskriget mot Ryssland var mordet på Malcolm Sinclair i juni 1739. Sinclair var en svensk kurir. Han hade viktig diplomatpost med sig från Turkiet om ett eventuellt svenskt-turkiskt samarbete mot Ryssland. Han hejdades av ryska soldater i Polen, som dödade honom.

Mordet väckte stor uppståndelse och upprördhet i Sverige. Genom landet gick en nationalistisk våg av det aggressiva och chauvinistiska slaget. Sinclair besjöngs i en visa:

"Därför, I hjältar som ha' n mod

och hjärta uti bröst'e

ack hämnen Malcolms Sinclairs blod..."

Ryssarna förnekade all inblandning i dådet mot Malcolm Sinclair, men detta gjorde ingen skillnad.

Svenska trupper skickades till Finland. Befälhavare där var Carl Cronstedt, en kompetent karolingeneral. Då han protesterade och varnade för truppernas usla tillstånd, byttes han ut.

Krigsförklaringen kom den 28 juli 1741.

Lindqvist:

"Den officiella krigsorsaken var bland annat att 'det ryska hovets uppförande, särskilt under de senaste åren, varit så ovänligt, att Rikets ständer ej undgå kunnat att styrka till krigs förklarande mot densamma, vartill de blivit nödtvungna för att rädda rikets heder och anseende samt i framtiden vinna säkerhet för denna granne'."

Någon konkret krigsplan fanns dock inte från svensk sida.

Vid Vilmanstrand blev det drabbning, i augusti.

Lindqvist:

"Efter tre timmars strid hade de karelska dragonerna och tre finska regementen flytt. Dalkarlarna och sörmlänningarna hade mot order utfört ett isolerat anfall och kom då i vägen för de egna kanonerna som därför inte kunde avlossas. Anfallet slogs tillbaka med stora förluster...Fiaskot var totalt.

Över hälften av de svenska och finska trupperna var tillintetgjorda eller tillfångatagna."

Tolvhundra svenskar och finnar, däribland flera höga officerare, blev krigsfångar. Ryssarna erövrade dessutom tvåtusen hästar, artilleri och förråd. I Sverige hölls utgången av detta slag hemlig, tidningarna skrev bara om en "skärmytsling".

Flottan fick nu order om att "agera offensivt".

Lindqvist:

"Problemet var att inte många ombord på fartygen kunde agera överhuvudtaget. Över sjuhundra man hade avlidit, tvåtusentrehundra var sjuka, bland dem amiralen Rajalin som avled kort efteråt. Den ruttna maten och de dåliga dricksvattnet spred epidemier."

"Flottan seglade bort, totalt utslagen, utan att ha avlossat ett enda skott eller sett en enda fiende."

Den svenska armén fick förstärkningar. Till sitt förfogande i Finland hade överbefälhavare Charles Lewenhaupt sextontusen man. Det blev dock mest ett marscherande fram och tillbaka, utan större drabbningar. När man gick i vinterläger hade fältsjukan spridit sig:

"...över fyratusen man hade insjuknat, lika många hade deserterat eller avlidit. Förhållandena var outhärdliga. Många regementen bodde i tält direkt på marken utan halm, andra i jordhålor, långt in i november. Deras kläder hade möglat och tusentals blev sjuka. Hösten 1741, vintern och våren 1742 omkom tiotusen soldater i den svenska armén av vanvård. Den svältande verkligheten i de stinkande jordhålorna var så långt man kunde komma från de euforiska hjältedikterna som spreds på unga adelsofficerares kaffehus och krogar i Stockholm."

Nya trupper skrev ut. Man hade behövt 14.000 - det kom 3.000. Bönderna protesterade, särskilt de i Dalarna.

En skillnad var påfallande, jämfört med de krig som förts under Gustav II Adolf, Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Då gick kungen själv i spetsen för trupperna, han var den förste som riskerade sitt liv. Så var inte fallet nu, med Fredrik I som kung:

"Då dalkarlarna skulle gå ombord på fartygen i Stockholms hamn vägrade de gå en meter till om inte kungen själv kom för att leda trupperna i fält,.."

Dalkarlarna tvingades ombord och iväg med våld. Detta är vad som brukar kallas "Lilla Daldansen".

När ryssarna angrep i juni 1742 retirerade Lewenhaupt och hans trupper. Innan Fredrikshamn övergavs brändes staden, varvid massor av proviant och ammunition förstördes. Man retirerade av rädsla för att bli omringade, men just detta inträffade ändå när man nått Helsingfors.

Den 24 augusti kapitulerade hela den svenska armén, utan strid. Av sammanlagt 18.000 soldater som sänts till Finland återvände bara en tredjedel levande.

Det andra dalupproret - kallat "Stora Daldansen" - inträffade i maj 1743. Det var naturligtvis en följd av den nöd som följde på alla missgrepp. Tusentals beväpnade dalkarlar marscherade till Stockholm och närmast ockuperade staden under några dagar.

"Detta var böndernas krav i korthet: De ville veta varför tronföljarvalet drog ut på tiden och varför inte den danske prinsen blev vald som ständerna hade lovat. De ville vara säkra på att överbefälhavarna från kriget mot Ryssland verkligen straffades. De ville veta varför det överhuvudtaget kunnat bli något krig, .."

Brist på ledning och samordning gjorde att dalaupproret kunde slås ned, med grymhet och hårda bestraffningar. Men missnöjet jäste i många delar av Sverige. Efter detta dalkarlarnas uppror kände makthavarna att de levde farligt.

Hela Finland var nu ockuperat av ryssarna. Fredsförhandlingar hade inletts i februari 1743 i Åbo.

Genom att som svensk tronföljare godta en person i ryssarnas smak - tysken Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp - kom Sverige undan med relativt små landavträdelser, i sydöstra Finland.

I fredsvillkoren ingick även att Sverige inte fick sluta avtal med utländska makter utan Rysslands godkännande.

Valet av tronföljare försämrade relationerna till Danmark. Efter de stora danska landavträdelserna till Sverige mindre än ett sekel tidigare hade Danmark ständigt varit redo att angripa Sverige när tillfälle gavs. Eftersom hela Norge tillhörde Danmark fanns här en lång gräns för Sverige att försvara.

Dessa två moment - rädslan för det egna folket och problemet med Danmark - utgjorde bakgrunden till vad som sedan inträffade.

En faktor var också frånvaron av en egen svensk armé - vad som funnits av soldater hade till största delen gått åt i kriget mot Ryssland.

Herman Lindqvist:

"Krigsförråden och kassakistorna var tömda och efter massakern i Stockholm var delar av armén fortfarande opålitliga. Om danskarna anföll kunde de säkert räkna med hjälp från allmogen i flera landskap, och om danskarna trängde in i Sverige skulle Ryssland sannolikt ockupera Finland en gång till. Allt skulle vara förlorat.

Ingen av Sveriges traditionella allierade kunde hjälpa med trupper. Det hotfulla läget lämnade bara ett val: regeringen måste söka hjälp i Ryssland!

Det var riksrådet Samuel Åkerhielm som föreslog att Sverige skulle vända sig till den forne ärkefienden. Nu tvingades samma karska riksråd som för bara några år sedan, fyllda av storsvenska revanschdrömmar och ryssförakt, drev fram det katastrofala kriget, att be dessa hånade ryssar att komma och rädda dem från Danmark och, än värre, skydda dem mot hotet från det egna folket."

I slutet av november 1743 marscherade tvåochetthalvttusen ryska soldater genom Stockholm, i uniform, beväpnade med sablar och musköter. Ryska truppstyrkor förlades också i Nyköping, Norrköping och Västervik.

Inte många år tidigare hade galärskepp med ryska soldater härjat utmed den svenska kusten och åstadkommit en omfattande förstörelse, t ex i Norrköping. Nu var ryssarna tillbaka igen - på den svenska regeringens begäran!

Nu skulle mat och logi ordnas för många tusen utländska soldater. Det blev på sina håll en hel del gnissel mellan ryssarna och lokalbefolkningen.

I juni 1744 - efter ett drygt halvår - kallades de ryska trupperna hem igen.


Jan Milld, den 19.12.2006

 

Ockuperat land

Visste du:

a) att det fanns en tid, då ryska soldater var förlagda i svenska städer?

b) att dessa trupper fanns där på begäran av den svenska regeringen?

c) att orsaken till detta var att regeringen dels behövde skydd mot sin egen befolkning, dels saknade en armé för att värja sig mot Danmark?

d) att den svenska armén just förlorats i ett krig mot Ryssland - ett helt onödigt krig, där Sverige var angripare?!