Dalupproret
1743
Historieskrivningen
kring detta uppror, även betecknat "Stora daldansen",
har utgjort ett tydligt exempel på hur det är segraren
som skriver historien.
Bakgrunden till
detta nya daluppror, i mitten av 1700-talet, var det misslyckade angreppskriget
mot Ryssland 1741-43. Man krävde en undersökning om vilka
som bar ansvaret för att kriget påbörjats, och att
dessa skulle straffas. Beslutet hade fattas i sekreta utskottet, där
bönderna inte var representerade. Många dalkarlar hade
förlorat sina liv i detta onödiga krig.
Ett viktigt krav
gällde också vem som skulle bli svensk tronföljare
efter det barnlösa kungaparet Fredrik I och Ulrika Eleonora d.y.
Dalkarlarna önskade få kronprins Fredrik av Danmark-Norge.
Det var en stor
här av dalkarlar som intog Stockholm sommaren 1743 - närmare
5.000.
Det säger
sig självt, att detta krävde mycket av förberedelser.
Budkavlar hade gått runt i Dalarna under ett års tid.
Med marschen fanns 600 av Dalregementets soldater och korpraler, där
fanns även landshövdingen och många länsmän.
Redan att klara logistiken, dvs försörjningen för alla
dessa män, krävde en omfattande organisering. Lika viktigt
var att upprätthålla ett disciplinerat uppträdande,
det fanns regler för hur varje dalkarl måste uppföra
sig.
Vid Stäket
möttes dalkarlarna av en delegation från Stockholms stad,
som vädjade till dem att inte gå vidare över sundet.
De möttes även av kungen, Fredrik I, som bad dem att stanna
utanför staden. Sockenvis fortsatte man ändå Drottninggatan
fram, och slog läger vid nuvarande Gustav Adolfs Torg.
Ur Herman Lindqvist,
"Nyttan och nöjet":
"På
kvällen måndagen den 20 juni 1743 var Stockholm i praktiken
en ockuperad stad. Dalböndernas framgång hade varit total.
Detta dygn kunde Sveriges bönder - om de hade velat - göra
revolution och störta hela den styrande maktapparaten."
"Bönderna
kunde ha utropat den danske prinsen till svensk tronföljare och
de kunde ha tvingat riksdagen att acceptera valet, för de hade
just nu det militära övertaget i Stockholm. Större
delen av befolkningen där sympatiserade med dem, majoriteten
av soldaterna hade också gjort det om de uppmanats till det
av starka, karismatiska ledare. Den stora massan av Sveriges bönder
delade dalfolkets klagomål och krav på förändringar."
"Det
blev ändå ingen revolution, Bönderna hade ingen tillräckligt
kraftfull ledare. Framme vid målet verkade de inte riktigt veta
vad nästa steg skulle bli..."
Det blev förhandlingar
under två dagars tid. I ett försök att blidka dalkarlarna
beträffande ansvaret för kriget blev två generaler
framtagna som syndabockar - dessa skulle avrättas offentligt.
Hattpolitikerna i det sekreta utskottet, däremot, skyddades.
Beträffande
tronföljare fanns inget alternativ. Ryssland hade ockuperat hela
Finland och skulle inte släppa detta område med mindre
än att ryska krav i tronföljdsfrågan fick gehör,
dvs att tysken Adolf Fredrik skulle utses.
Samtidigt med
förhandlingarna koncentrerades nya trupper till huvudstaden.
Den svenska skärgårdsflottan anlände från Finland
och ankrade på Strömmen.
Herman Lindqvist:
"På
tisdag kväll svängde den militära maktbalansen till
regeringens fördel, tolv av kungliga flottans galärer seglade
plötsligt upp vid Skeppsholmen. Ombord fanns över sextusen
man pålitliga trupper, obesmittade av revolutionär propaganda."
Dalkarlarna fick
ultimatum att lämna staden för klockan 5 och man började
avväpna grupper av dalkarlar. Läget blev alltmer spänt
vid torget. Flera regementen vägrade skjuta på dalkarlarna,
ett livregemente till häst red i samlad trupp från platsen.
Andra förband, längre söderifrån, var dock redo
att skjuta på sina landsmän.
Kavalleriet gick
till anfall.
Lindqvist:
"Hundratals
bönder skingrades åt olika håll. De sökte skydd
i portgångar och trappor, de sprang uppför Malmskillnadsgatan...
De kastade sig i Strömmen där många drunknade i det
strida vattnet. De jagades av besinningslöst skjutande och huggande
grupper, anförda av yngre officerare som verkade ha tappat all
behärskning, Bönder som bad för sina liv dräptes.
Sårade som sprang för livet kunde förföljas ända
upp på hustaken innan de höggs ned.
Många
bönder dödades efter att de avväpnats och tagits tillfånga."
Det slutade med
att 140 dalkarlar stupade och att 3.000 bönder och 600 soldater
togs tillfånga. De spärrades in och hölls fångna
i två månader. Under tiden bröt en epidemi ut och
många av dem omkom. Sex bönder, bland dem deras ledare
Schedin, avrättades.
"...hela
Dalarnas förlust under upproret, inklusive massakern på
torget plus alla de som dog i fängelser och av sina obehandlade
sår, och de som dog under den smärtsamma marschen hem igen,
uppskattades till omkring fyra hundra man. Vissa byar som till exempel
Folkärna drabbades mycket hårt; över sextio procent
av männen försvann i Stockholm.
Detta
betyder att det dödades mycket fler människor i Stockholm
denna dag än under Stockholms blodbad 1520 (cirka åttio
avrättade)."
Arméns
förluster hade varit 40 döda.
"Slaget
var vunnet, för övrigt det enda slag den svenska armén
vunnit sedan kriget mot Ryssland bröt ut."
ANTAG ATT dalupproret
1743 hade lyckats.
Vad skulle det
ha kunnat betyda?
• Sverige
skulle ha förlorat Finland, dock ej Åland.
• I gengäld
skulle en skandinavisk union förmodligen ha uppstått.
Dalkarlarna önskade
få den danske kronprinsen som svensk tronföljare. Det skulle
ha öppnat för en ny union: Danmark-Norge-Sverige.
(se
även här)
Lynchningen
av Axel von Fersen 1810
Mordet på
den vid tidpunkten högste ämbetsmannen i Sverige - riksmarskalken
Axel von Fersen d.y. - inträffade mitt i Stockholm den 20 juni
1810. Mördare: en rasande mobb.
Till bakgrunden
hörde tre faktorer:
a)
Det kungapar som tillträtt efter Gustav IV Adolf påtvingade
abdikation - Karl XIII och Hedvig - var barnlöst (de hade fått
en son, men han avled som spädbarn). Då Karl redan vid
sitt tillträde som kung hunnit fylla 60 år uppstod ett
akut problem: hur säkra tronföljden?
Som tronföljare
utsågs i en hast den dansk-norske prinsen Kristian August av
Augustenborg. Snart efter sin ankomst till Sverige avled dock prinsen,
han hade dålig hälsa. Rykten igång om att hans död
hade berott på förgiftning och att Axel von Fersen och
hans syster skulle tillhöra dem som låg bakom detta..
b)
Detta var året efter förlusten av Finland. Det fanns bland
människor en stor frustration, som riktade sig inte minst mot
adeln.
c)
Axel von Fersen var aristokraten personifierad, högdragen och
med ett förakt mot alla som inte hade fina manér och förstod
vad som var god smak. Det medverkade till att han hade många
fiender.
Lynchningen av
von Fersen skedde i samband med att ett begravningståg med liket
av Kristian August drog genom Stockholm. Axel von Fersen satt i en
vagn dragen av sex vita hästar.
Tåget börjat vid Hornstull, gick via Slussen och vidare
norrut.
Redan vid Hornstull
kommer spottloskor mot vagnen och småpojkar skriker ramsor:
"Hurra för Fersen, kronprinsens
mördare!" Snart började stenar egna och
fönstren i vagnen slogs sönder. von Fersen träffades
i huvudet och började blöda. I Gamla Stan blev det stopp
och von Fersen räddades - för stunden - in i ett hus, och
blev omplåstrad.
Generaladjutanten
Silfversparre för därefter von Fersen bort från detta
hus, uppenbarligen i ett försök att ta sig till Riddarhuset
eller Slottet. I folkmassan kommer de - föga överraskande!
- ifrån varandra. En grov misshandel vidtar nu, av den 55-årige
von Fersen. Allt hår har nu slitits av hans huvud, hans ansikte
är uppsvullet och han har svårt att se.
En paus inräder
igen vid Riddarhustorget, då en löjtnant för in von
Fersen i en rådstuga. Så sparkas dörren upp och von
Fersen knuffas ut på torget igen, för en "tredje rond".
En finsk matros, Tandefeldt, utdelar dödsstöten genom att
hoppa på von Fersen bröstkorg.
Allt detta sker
inför ögon på soldater och deras befäl. Hur var
det möjligt?!
Mycket tyder
på att lynchningen var iscensatt uppifrån, att det var
en komplott:
• Karl XIII
hade vägrat ge Axel von Fersen audiens för att diskutera
arrangemang kring begravningen.
• Kungen
och drottningen deltog själva inte i begravningståget,
vilket vore normalt.
• Kungen
skulle vid ett tillfälle ha uttalat "Det
skadar inte om den fine herrn får litet smuts i sin vagn".
• Inför
begravningståget hade krogarna i staden öppet extra tidigt
och det bjöds på gratis alkohol.
• Påfallande
många matroser hade synts i folkmassan.
• Militär
fanns på plats, i stort antal och fullt beväpnade, men
ingrep inte..
Kanske var det
inte meningen att det skulle gå så långt som till
mord, kanske ville man bara ge Axel von Fersen "en läxa".
Efter att Axel
von Fersen redan hunnit dödas visade militären handlingskraft
och sköt skarpt mot pöbeln. Kravallernas facit blev minst
10, kanske så mycket som 100, dödade - förutom von
Fersen.
Mördaren
Tandefelt dömdes till 40 par spö och två års
fängelse på Älvsborgs fästning.
En undersökningen
kunde slå fast syskonen von Fersens oskuld till kronprinsens
död.
Massakern
i Klågerup 1811
Den var en tid
av krig, Karl Johan Bernadotte hade blivit svensk tronföljare
och härförare. Order utgick om nya utskrivningar av soldater.
Ur Herman Lindqvists
"När riket sprängdes och Bernadotte blev
kung":
"Alla
kom ihåg de fasor som följde med Gustav IV Adolfs lantvärn.
Den gången beordrades trettiotusen unga pojkar in i armén,
som inte kunde ta hand om dem. De dog i tusental i epidemier; de var
uselt utrustade och fick knappast någon utbildning. Minnet från
skräckåren levde än."
Bönder och
drängar reagerade mot de nya utskrivningarna också därför
att det drabbade de fattigaste värst. En skånsk dräng
förklarade inför en sockenstämma:
"Vi
underkastar oss aldrig någon lottning och ingen av oss går
ut förr, än adelsmännen har uppsatt sina rotekarlar,
de måste gå först. Om det behövs, så går
vi alla."
Det
var alltså inga fanflyktingar eller desertörer, man krävde
bara rättvisa.
Lindqvist:
"Oroligheterna
var värst i Skåne, där den nya jordbruksreformen först
hade prövats och skapat osäkerhet för så många.
Bråken började i juni månad 1811 utanför Helsingborg,
där åttahundra bönder och drängar samlades för
att protestera. De slogs ner av husarerna som högg in på
de missnöjda med dragna sablar. Det blev slagsmål mellan
allmoge och militär utanför Ystad,...
Värst
var det utanför Malmö, i Klågerup..."
Upproret
spred sig alltså. Snart fanns en bondearmé på närmare
1.500 man.
Det
hela slutade mycket blodigt, i en sammandrabbning vid Klågerup.
Bönderna var beväpnade med liar och hötjugor. Mot sig
hade de ett kavalleri med tillgång till kanoner.
Från
webbsidan "Skånelands
historia":
"Utgången
på fältet var given, hötjugor mot kanoner det räckte
inte, hur hjältemodigt man än uppträdde från
allmogens sida. De som inte sablades ner i inledningen eller lyckades
fly förskansade sig inne på Klågerups gård.
Några kanonskott och vägen in på gården öppnades
för de svenska knektarna. Sablar och bajonetter färgades
än en gång av de skånska böndernas blod. Knektarna
gav ingen pardon, 'de sköt till måls
på dem och nedhögg dem för blott tidsfördriv',
skriver ett vittne. De bönder som jagades ut på fälten
och upphanns av sina plågoandar slogs eller stacks ömkligt
ihjäl."
Officiellt
uppgavs att trettio dödades och att sextio sårades och
att 395 infångades. Hur
många som verkligen dödades är dock oklart.
"Det
berättas, att när myndigheterna skulle uppsamla liken kring
Klågerup fann man att de flesta i hemlighet blivit bortförda
av förtvivlade vänner och anhöriga, som inte kunde
förlika sig med att de skulle nedmyllas i en namnlös massgrav."
200
infångade "bönder, drängar, husmän och
inhysehjon" fördes "med
hamptömmar bundne tre och tre tillsammans med händerna på
ryggen samt sedermera vidare sammanbundna liksom i en kedja"
till Malmö fästning, där de spärrades
in:
"Antalet
sjuka växte för varje dag och under hösten hade 30
av 111 insjuknat i rödsot och febrar. Friska och sjuka sammanpackades
ändå i samma rum. Personlig hygien och frisk luft var okända
begrepp för dessa olyckliga människospillror, som tagit
sig före att sätta sig upp mot den diktatoriska militärledningen.
Fästningslivets kval utökades genom sadistiska väktare.".
"Då
de olyckliga den 4 november 1811 fördes ut på Stortorget
i Malmö för att få sin dom berättas det, att
fångarna var i sådant tillstånd att den på
torget församlade allmänheten inte kunde
'nalkas dem närmare än på 50 steg: så stinkande
var den lukt de olyckliga förde med sig'."
Av
de 135 tilltalade frikändes 14, av de övriga fick många
straff av "sharia-modell"
"20
dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas, 43
av dem dömdes till 40 par spö och sex års fästning,
enbart till 40 par spö dömdes 31, medan flertalet av de
övriga dömdes till kortvariga fästningsstraff på
vatten och bröd eller prygel."
Marsoroligheterna
1848
1848 var det år
som Kommunistiska Manifestet, skrivet av Marx och Engels, utkom. Det
var också ett år av revolter i flera europeiska länder.
I Paris genomfördes februarirevolutionen och Andra republiken
utropades. I Köpenhamn ledde demonstrationer till en ny grundlag
och tvåkammarriksdag.
När oroligheter
bröt ut även i Stockholm i mars 1848 var det efter att hantverksmästare
och fabrikörer haft ett möte för att protestera mot
ett regeringsförslag om sänkta tulltaxor.
I botten fanns
även politiska krav om författningsreform med "Allmän
Valrätt". Det var en tid då ståndsriksdagen
ännu fanns kvar, vilket lämnade både en växande
medelklass och en växande arbetarklass utan representation.
De mest radikala
demonstranterna krävde även monarkins avskaffande.
Ur
"Boken om Sveriges historia":
"Söndagen
den 19 mars 1848 var redan den andra dagen av oroligheter i Stockholm.
Folkmassor hade kvällen innan dragit runt på gatorna och
krossat fönster hos överhetspersoner de ogillade. I närheten
av kungliga slottet hade folk samlats under högljudda rop på
republik och reform. Oscar I hade personligen mött folket och
hört på deras synpunkter."
Särskilt
koncentrerades stenkastningen mot det hus där August von Hartmansdorff
bodde, hög ämbetsman med ansvar för den statliga censuren.
Där lämnades inte många fönsterrutor hela. I
glaskrossandet deltog f.ö. även en glasmästare och
hans gesäll...
"När
oroligheterna fortsatte på söndagskvällen hade Oscars
och myndigheternas tålamod tagit slut. Militär
kommenderades ut och sköt rakt in bland folket som samlats i
de trånga gatorna. Omkring trettio personer dödades under
oroligheterna och många fler skadades."
Vad
som fått kungen att byta hållning var att även plundring
förekommit, av en butik.
Beridna
styrkor av polis och militär möttes av stenregn. Av dem
som skadades var många soldater. Det var dock inte svårt
för dem, när de hade tillstånd att skjuta skarpt,
att rensa gatorna. Demonstranterna var ju, utöver sina stenar,
obeväpnade.
Herman Lindqvist,
i "Ånga och dynamit":
"Stockholm
hade inte, i motsats till Paris, något stort proletariat eller
någon politiskt medveten arbetarklass. En del av arbetarna ställde
ju till och med upp på polisens sida. De organiserade kommunisterna
var få, socialisterna i allmänhet fredliga. Liberalerna
ville absolut inte skjuta på gatorna. I Stockholm plundrades
inga vapenaffärer, som i Paris."
(se
även här)
Hungerrevolterna
1855
I mitten av 1850-talet
bröt hungerkravaller ut på olika ställen i Sverige,
särskilt i Jönköping.
Bakgrunden var
spannmålsbrist. Krimkriget hade skurit av den ryska spannmålsexporten,
vilket gjorde att priserna steg i Europa. Gyllen tider för svenska
spannmålshandlare, som fick bra betalt vid export. Man exporterade
alltså så mycket man bara kunde. I Sverige blev resultatet
spannmålsbrist och stigande priser.
Det ledde dessutom
till brist på basmat som potatis. När brännvinsbrännerier
fick brist på spannmål började de nämligen bränna
brännvin på potatis.
Herman Lindqvist,
i "Ånga och dynamit":
"Fartyg
som lastades med spannmål angreps och blockerades på olika
sätt. Under hela sommaren och hösten 1855 pågick oroligheterna.
Bråken började i Örebro, fortsatte i Norrköping,
Malmö, Västervik, Kalmar, Visby och Uppsala och kulminerade
i Jönköping i september, där arbetarna misshandlade
en spannmålshandlare... ett brännvinsbränneri förstördes
totalt. Militären
ingrep..."
Närmare
50 arbetare dömdes till sammanlagt nästan 200 års
fängelse.
I
sak backade dock regeringen: brännvinstillverkning tilläts
bara under ett par månader under de följande tre åren.
Sundsvallsstrejken
1879
Strejken i Sundsvalls
sågverksdistrikt i maj 1879 är speciell på flera
sätt:
• Den var
så omfattande - cirka 5.000 arbetare deltog.
• Den skedde
innan det i Sverige hade organiserats någon arbetarrörelse,
varse sig fackligt eller politiskt.
• Arbetarna
visade en påfallande disciplin.
Vad som på
denna tid fanns av arbetarorganisering var framförallt frikyrkorörelsen
och bildningscirklar.
En webbsida
från Umeå
Universitet:
"Att
alkoholfrågan var ett angeläget problem för engagerade
arbetare visade sig bl.a. i att de strejkande under Sundsvallsstrejken
krävde att försäljningen av sprit skulle upphöra
under strejkens gång och att krogarna skulle stänga."
Orsaken till strejken
var fallande priser på trä, med minskade inkomster för
företagen. Utan diskussioner sänktes sågverksarbetarnas
löner med 10-20%.
Resultat blev
en spontant arbetsnedläggelse, som började den 26 maj snart
hade spridit sig till hela sågsverksdistriktet..
Både kungen,
Oscar II, och hans landshövding i området, Curry Treffenberg,
tog ställning mot arbetarna. Trupper kallades in och på
Skarpskytterfältet höll Treffenberg ett tal till de 6.000
arbetare som samlats där:
"Mina
vänner!
Det
finns mellan dessa båda akter oförsonliga motsatser. När
så inträffar, gäller det i alla livets förhållanden
att bestämma vilken part det är, som skall och bör
ge vika; och det är oemotsägligen den som har emot sig Guds
lag, Samhällets lag och Sedelagen."
Samtliga dessa
lagar stod, enligt landshövdingen, på sågverkspatronernas
sida.
"Bedjen
då Gud att han upplyser ert förmörkade förstånd
och bevekar edra förstockade hjärtan! Leve konungen!"
Då arbetarna
inte gav med sig omringades de av soldater. Utanför låg
kanonbåtar redo för eldgivning.
Ur boken "Arbetsrätt
och klassherravälde", Hultén:
"Sedan
samtliga Svartviksarbetare förhörts befalldes 175 av dem
att... utrymma sina bostäder. ..Tio arbetar som inte svarat med
tillräcklig ödmjukhet häktades omedelbart. Inga arbetare
fick under de följande åtta dagarna lämna sina orter.
Förfaringssättet
upprepades därefter med Skönviks arbetare..."
"Då
det visade sig att förhören drog ut på tiden och arbetarna
nu var apatiska av svält och helt fogliga beviljades en stor
del av de kvarvarande amnesti. Natten till den 4 juli sökte de
arbetare som fösts ihop innanför militärens linje att
hålla värmen genom att springa i cirklar. Deras hustrur
som kom med mat och varma kläder motades handgripligt bort av
soldaterna.
Den
5 juni var så de strejkandes motstånd brutet och arbetet
återupptogs" .
Efter en vecka
hade således strejken slagits ned.
Därefter
började en jakt på ledare. 36 arbetare häktades, men
måste senare släppas. Många arbetare avskedades och
åtskilliga arbetarfamiljer vräktes från sina bostäder
- som tillhörde sågverksföretaget.
Lönerna höjdes
dock påtagligt efter en tid, i all tysthet.
Webbsidan från
Umeå Universitet:
"Dessa
händelser har fått stort symbolvärde. Sundsvallsstrejken
1879 har ofta setts som inledningen till arbetarrörelsens framväxt,
och Sundsvallsområdet som dess vagga."
Sandö
1907
Denna konflikt
gällde i grunden föreningsrätten. Den började
vid Dals sågverk i Ådalen, då ägaren avskedade
ett 50-tal arbetare, medlemmar i fackföreningen. Facket svarade
med att proklamera strejk. Konflikten spred sig till Kempes sågverk
på Sandö. Sågverk
Strejkbrytare
anlitades. Det ryktades att de var beväpnade. Några medlemmar
från den lokala socialdemokratiska ungdomsklubben beslöt
sig för att ingripa, för att driva bort strejkbrytarna från
Sandö.
Från
webbsidan Sandöpojkarna:
"Det
blev en del slagsmål och Albert sköt ett par skott i luften,
med den pistol som han för säkerhets skull hade med sig.
Länsman Borin, som befann sig på platsen för att utreda
tidigare oroligheter, träffades av en träklamp när
han försökte lugna angriparna. När angriparna insåg
att polisen kommit och förstod att någon skadats blev de
rädda. Albert trodde att en polis skjutits och han och bröderna
Ståhl flydde från platsen.
De
tog sig till Kristiania för vidare skeppning till Amerika men
kom aldrig så långt. De greps och ställdes inför
rätta i Härnösand, tillsammans med ett fyrtiotal arbetarpojkar
('Sandöpojkarna') som deltagit i eller troddes ha deltagit i
kravallerna. Bröderna Ståhl och Albert Sundin, de tre 'Sandömännen',
dömdes så småningom till vardera 8 års straffarbete."
Revolutionsåren
1917-18
Under decennier
hade arbetarrörelsens och liberalernas kamp för allmän
rösträtt pågått i decennier, med begränsade
framgångar. Högern vägrade gå med på allmän
och lika rösträtt för båda kamrarna.
Med kriget följde
allvarlig matbrist i Sverige, många människor svalt. Den
sittande statsministern, Hammarskjöld, fick epitetet "Hungerskjöld".
Till detta kom
de två ryska revolutionerna 1917 och spartakistupproret i Tyskland
1918. Det gav inspiration och höjde den politiska temperaturen.
När rösträttsfrågan
behandlades i riksdagen den 5 juni 1917 pågick demonstrationer
på Gustav Adolfs torg. De slogs ned med stor brutalitet av beriden
polis.
Ur tidningen
Socialdemokraten den 6 juni 1917:
"...satte
den beridna polisstyrkan hojtande och skränande av i full karriär
mot den tätt packade folkmassan.
En
fruktansvärd förvirring uppstod. Mängden kunde ej vika
tillbaka lika fort som poliserna stormade fram. Ur det böljande
människohavet steg gälla, förtvivlade rop från
kvinnor som trampats ned. Polisernas grova ridpiskor och sablar arbetade
oavbrutet medan de sista leden av den tillbakavikande massan, vilken
i mycket stor utsträckning utgjorde kvinnor och äldre män,
hoptals blev nedridna och trampade under hästhovarna. Skadade
människor låg spridda över platsen där kosackhorden
dragit fram, och på ett ställe hade bildat sig en hög
val av vältrande människokroppar."
En upprepning
av samma grova polisbrutalitet som rösträttsdemonstrerande
arbetare i Stockholm fått erfara 15 år tidigare, i maj
1902.
Det som inträffade
i Seskarö vid Haparanda, i maj 1917 vittnar om en revolutionär
situation. Den svältande befolkningen hade tvångsinköpt
mat efter att deras ransoneringskort tagit slut. När soldater
skickades till ön lät sig dessa frivilligt avväpnas.
(I slutänden blev åtta arbetare dömda, för uppror.)
I Västervik
hade arbetarna en månad tidigare genomfört en lokal generalstrejk
och hållit hungerdemonstrationer, med en massiv uppslutning.
Man förde fram krav om sänkta livsmedelspriser, skattefrihet
för låga inkomster, gratis mark för potatisodling
åt arbetarfamiljer, inrättande av soppkök och att
mer potatis skulle köpas in att fördelas bland särskilt
behövande.
Det som hände
i Västervik spred sig till många andra städer: Tranås,
Karlstad, Kalmar, Hofors, Borlänge, Linköping och Västerås.
Möllevångskravallerna
1926
Om det vid arbetsmarknadskonflikter
där strejkbrytare användes ofta var de strejkande som var
aggressiva - det var ju deras levnadsvillkor som hotades - var det
vid en konflikt i Malmö 1926 fråga om det omvända.
En strejkbrytare inte bara misshandlade, han dödade, en av de
strejkande.
Detta gav naturligtvis
en extra bitterhet åt konflikten - som blev mycket långvarig.
Från
Malmö
stads webbsida:
"Den
allvarligaste arbetsmarknadskonflikten i Malmö under mellankrigstiden
- ja, kanske överhuvudtaget - utbröt i juli 1926 vid A.W.
Nilssons barnvagns- och korgmöbelfabrik ..."
"Strejkbrytarna
inhystes i fabriksbyggnaden, därutanför samlades de strejkandes
sympatisörer för demonstrationer. Natten mellan den 10 och
11 november överföll en av strejkbrytarna en strejkande
korgmakare med följd att denne dog efter någon dag. Tragedin
väckte oerhörd bestörtning och de tidigare relativt
fredliga demonstrationerna övergick i kravaller. Dag efter dag
pågick upproret.
Man
beräknar att omkring 15.000 människor befann sig i rörelse
i kvarteren kring Möllevångstorget. Polisen gjorde massiva
insatser och många människor skadades.
Tack
vare ett avtal mellan arbetarnas fackliga representanter och polisen
lyckades man till slut hejda kravallerna. Polisen tvingades dra sig
tillbaka. Den
sista manifestationen kom vid den döde korgmakarens begravning
då närmare 7.000 arbetare slöt upp under sina fackföreningars
fanor.
Vad
strejken beträffar avbröts denna först efter två
år och fyra månader, de ordinarie arbetarna återanställdes
och strejkbrytarna tvingades lämna A.W. Nilsson barnvagns- och
korgmöbelfabrik."
Ådalen
1931
Den var en tid
av ekonomisk kris, över hela världen. Företagsnedläggelser,
avskedande och sänkta löner.
Vid en sulfatfabrik
i Kramforsområdet resulterade detta i strejk 1931. Företaget
anställde strejkbrytare. Några av dessa utsattes för
misshandel från de strejkande. Länsstyrelsen satte in militär,
för att "upprätthålla ordningen".
Den 14 maj startade
i Frånö ett väldigt demonstrationståg, i riktning
mot Lunde, där strejkbrytare fanns förlagda. Kravet gällde
att dessa strejkbrytarna skulle skickas iväg.
Då tåg
- trots upprepade maningar - inte hejdade sig öppnade militären
eld, på order av kapten Mesterton. Uppenbarligen hade man då
tappat kontrollen över situationen: det faktum att inte mer än
fem personer sköts ihjäl berodde på att en av demonstranterna
på sin trumpet fick fram en signal om eld upphör, varpå
soldaterna slutade skjuta.
Strejkbrytarna
skickades hem, så demonstranterna fick igenom sitt krav.
Detta beslut var
uppenbarligen fattat redan före den ödesdigra demonstrationen.
Domar fälldes
sedan. Kapten Mesterton och ytterligare två militärer fick
några dags arrest som straff. Kommunistledaren Axel Nordström
- som f.ö. själv inte deltagit i demonstrationen - dömdes
till 2 1/2 års fängelse.
Jan
Milld, den 4.2.2007
