Engelbrektsupproret 1434-36

Med Engelbrektsupproret trädde s.a.s. bönderna in på den politiska scenen i Sverige.

Ur "Finlands historia" (Meinander):

"När unionen inledde en handelsblockad mot hansestaden Lybeck gick detta ut över den svenska järnexporten till kontinenten. På 1430-talet reste sig bönder och bergsmän på olika håll i det svenska riket."

Ur "Boken om Sveriges historia" (Larsson m.fl):

"Allt tyder på att det hårda skattetrycket var den för allmogen avgörande faktorn bakom 1434 års uppror. Oroligheterna började i Bergslagen, där folket utsåg Engelbrekt Engelbrektsson, en lågfrälseman av tysk börd som själv hade nära band till gruvnäringen i Norberg till talesman. Engelbrekt inledde nog så fredligt: han for till Erik av Pommern och bad denne avskeda den avskydde dansken Jens Erikssön - på svenska mer känd som Jösse Eriksson, bondeplågaren framför alla i svensk historietradition - från fogdeämbetet i Västerås. Trots långa förhandlingar, bondetåg och riksrådsmedling kunde Jens emellertid behålla sin ställning."

Upprorsmännen erövrade våren 1433 borgen Borganäs, vid nuvarande Borlänge. En ny fogde, tysk greve, tillsattes. Han visade sig dock inte annorlunda än den tidigare.

I juni 1434 bröt upproret ut på allvar, och där deltog både bönder och adel. Från böndernas sida handlade det om missnöje med skatter och med fogdar. Från adelns sida var man missnöjd med att så många danskar eller tyskar utsågs till ämbeten i Sverige.

Upproret spred sig snabbt från Dalarna till Västmanland och Uppland. Västerås och Stockholm belägrades. Efter stillestånd drog upprorshären söderut. Hela södra Sverige och även Halland intogs. Vid gränsen till Skåne gjorde man halt.

Vid ett riksrådsmöte i Arboga i januari 1435 valdes Engelbrekt till "hövitsman", dvs överbefälhavare. Efter mötet i Vadstena senare samma år, då riksrådsmötet ställde sig bakom upproret, fick det en mer officiell prägel.

Upproret tog ny fart och ett krav var att kungen - Erik av Pommern - skulle avsättas. Däremot riktade sig inte upproret mot unionen som sådan.

I ledningen stod nu inte bara Engelbrekt utan även aristokraten Knut Knutsson Bonde. Tendenser till splittring gjorde sig märkbara bland upprorsmännen.

Ur "Sverige i krig 1400-1800", Bo Eriksson:

"Mötet i Arboga i början av 1436 var upptakten till ett nytt uppror. En ny aktör, djärvare och mer hänsynslös än många andra, intog scenen: marsken Karl Knutsson (Bonde)."

Engelbrekt mördades senare 1436 på väg från Örebro till ett riksrådsmöte i Stockholm.

Erik av Pommern blev några år senare avsatt som svensk kung. Han efterträddes av Kristoffer av Bayern.

Karl Knutsson Bonde skulle sedan inte mindre än tre olika gånger under 1400-talet dyka upp som svensk kung.


Sturarnas krig mot danskarna 1471-1520

Efter Karl Knutsson Bondes död 1470 blev dennes systerson Sten Sture d.ä. svensk riksföreståndare. Slaget vid Brunkebergsåsen i Stockholm 1471 var en kamp mellan unionsanhängare och unionsmotståndare i Sverige.

Ur "Sverige i krig 1400-1800", Bo Eriksson:

"De aristokratiska släkterna och nätverken fick allt större betydelse för politikens utformning. Genom äktenskap och klientväsende ingicks allianser mellan olika inflytelserika släkter, och viktiga trohetsband knöts för framtiden. Makten över politiken låg inte längre hos unionskungen, utan hos släktgrupper.

Senmedeltidens Sverige var en 'aristokratisk republik' menar forskarna. Beroende på hur släktens huvudmän ställde sig i vissa frågor - exportförbud, krig mot hanseatiska städer, unionskungens rättigheter - utkristalliserades skilda läger och handlingsplaner. Med sina nätverk kunde huvudmannen sedan mobilisera sina militära resurser, däribland bönderna."

De senare - under ledning av Sten Sture d.ä. - segrade. Efter denna seger upphävdes stadslagens bestämmelse att hälften av städernas råd skulle bestå av tyskar.

Sten Sture d.ä. förblev riksföreståndare fram till 1497, då den danske kungen Hans återfick makten i Sverige. Detta skedde med hjälp av svenska stormän som Svante Sture (d.ä.).

Ett par år senare -1501 - ingick Sten Sture d.ä. och Svante Sture en allians och störtade kung Hans. Sten Sture blev åter riksföreståndare, fram till sin död 1503. Svante Sture blev riksföreståndare, fram till 1512, då han efterträddes av sin son, Sten Sture d.y.

Denne sårades dödligt vid sjön Åsunden 1520, vid en drabbning med invaderande danska trupper. Hans änka Kristina Gyllenstierna organiserade därefter försvaret av Stockholm mot belägrande danskar.


Gustav Vasas krig mot danskarna 1521

Efter att ha varit fånge i Danmark lyckades Gustav Eriksson Vasa fly till Lübeck och sedan vidare till Sverige. Han landsteg i Kalmar sommaren 1520, alltså innan Kristian II intagit Stockholm och iscensatt blodbadet på svenska adelsmän.

I Kalmar försökte han mobilisera människor till motstånd, men misslyckades. Han tog sig till Dalarna, samma sak där. Tills dalkarlarna plötsligt ändrade sig, kanske för att de fått klart för sig innebörden Kristian II:s planer på handelsmonopol, vad det skulle innebära ekonomiskt för bergsnäringen.

I januari 1521 utsågs Gustav Eriksson till hövitsman för Dalarna och i augusti samma år blev han riksföreståndare. Den 6 juni 1523 valdes han till kung och senare samma år föll danskarnas sista bastioner i Sverige.


Dal- och västgötauppror på 1520-talet

Under resten av 1520-talet avlöste upproren mot Gustav Vasa varandra:

• Första dalupproret 1524-25.

En ledare för detta första uppror var Peder Sunnanväder, tidigare biskop i Västerås och rådgivare till Sten Sture. Sunnanväder var besviken på Gustav Vasa för att han höll sig med utländska rådgivare och hade konfiskerat stora delar av kyrkans egendom.

Ur Herman Lindqvists bok "Historien om Gustav Vasa och hans söner och döttrar":

"I oktober 1525 drog Gustav upp till Tuna, dit han kallade dalfolket till ting. Hans soldater omringade 'kopparbergsmän, silverbergsmän, järnbergsmän och allmogen över menige Dalar' som fick en dundrande utskällning. Många blev rädda, föll på knä och bad om nåd. Det fick de, sedan de gett en skriftlig försäkran att nu var det slut med upproren."

Peder Sunnanväder flydde till Norge, men utlämnades av danskarna. Han togs till Stockholm och avrättades offentligt.

• Andra dalupproret 1528, under ledning av pseudonymen Daljunkern.

Det blev inte slut med dalupproren. Det andra upproret leddes av en person som gick under namnet "Daljunkern". Det har hävdats att det var Nils, en son till Sten Sture.

Herman Lindqvist:

"Daljunkern kan ha varit en oäkta son till Sten Sture, hans språk och beteende var en herremans. Kung Gustav och hans krönikör Peder Swart gör allt vad de kan för att smutskasta Daljunkern, som beskrivs som en simpel tjuv."

"Gustav Vasa anlände till Dalarna med ett stort väpnat följe tillsammans med den nydubbade riddaren Måns Bryntesson (Lilliehöök). Dalfolket uppmanades infinna sig med vapen eller i underdånighet, allt efter eget val. De som inte ville komma till Tuna kunde räkna med svidande kungligt besök hemma hos sig.

Då folket stod samlat sände kungen fram Måns Bryntesson att hålla strafftalet denna gång, varpå han lät plocka ut ledarna i upproret och avrättade dem inför ögonen på folket."

Daljunkern fann sig besegrad och flydde utomlands, till Rostock i norra Tyskland.

"Gustav åkte hem till Stockholm där han ökade trycket på myndigheterna i Rostock. Kungen fick Kristina Gyllenstierna att skriva ett brev där hon intygade att ynglingen inte var hennes son, utan en 'veterlig tjuv och bedragare´.

Han blev så ställd inför rätta och halshöggs hösten 1528..."

• Västgötaherrarnas uppror 1529.

Herman Lindqvist:

"Upproret började i Småland. I april kom bud om att fogden Gotfrid Sure och några av hans svennar vid Nydalaklostret slagits ihjäl.

Så dräptes tre fogdar till..."

"Så kom löpare med nyheten att självaste Ture Jönsson (Tre Rosor) och biskopen i Skara, Magnus Haraldsson, hade anslutit sig till revolten som spred sig till både Öster- och Västergötland. I Värmland anslöt sig lagmannen..."

"Detta var den konservativa oppositionen från Västerås som gick till motattack, understödd av bönder och köpmän som inte heller kunde acceptera förändringarna inom kyrkan. Gustav Vasa skulle avsättas, Måns Bryntesson utses till ny kung och allting skulle återgå till det som en gång var. Slut på det lutherska kätteriet."

"Militärt sett hade upprorsmännen övertaget, egentligen kunde Gustav bara vara säker på Stockholms stad. Upprorsmännen kunde dessutom räkna med hjälp från både Kristian II och kejsaren."

Gustav Vasas taktik i denna situation vara dubbel:

- Å ena sidan undvika sammanstötningar, sända iväg brev, lyssna och ge löften.

- Å andra sidan samla militär styrka.

På så vis lugnades upprörda känslor och motståndet splittrades. Några infann sig när de i juni 1529 kallades till riksdag i Västerås:

"...nu kom uppgörelsens stund. Ledarna ställdes inför rätta och avrättades, Måns Bryntesson... halshöggs på Brunkebergsåsen,.."


Klockupproret 1531-33

Skulderna till Lübeck efter kriget mot danskarna var fortfarande stora.

"Kungen fortsatte sin kampanj för att driva in pengar. På ett möte 1531 i Örebro beslöts att varje församling skulle lämna ifrån sig sin största kyrkklocka till kronan..."

Det blev problem i Dalarna, där det dittills mest omfattande upproret började:

"Kungens uppbördsmän möttes med påkar och störar. Dalkarlarna meddelade kungen att de hellre stupade till sista man än fogade sig. Oppositionen spred sig till andra landsdelar. Allt fler vägrade lämna ifrån sig de klockor man ofta sparat ihop till under generationer."

Kyrkklockorna betydde något visst för sockenborna, det var deras käraste gemensamma ägodel. Under hundratals år hade de ringt in dem till gudstjänst. De ansågs också utgöra ett skydd mot onda väsen.

Nu satsade Gustav Vasa åter på en mjuk taktik, inledningsvis

"Bergslagens folk kallade till en egen riksdag i Arboga, kanske de ville göra som på Engelbrekts tid. Men kallelsen plockades upp av kungens män och Gustav Vasa beslöt att ordna ett eget riksmöte i Uppsala samma dag. Den kallelsen nådde ut ordentligt. Arbogamötet rann ut i sanden."

Gustav Vasa väntade med att sända krigsfolk till Dalarna. Under tiden sändes vänliga brev med löften om amnesti. En av upprorsledarna, Ingel Hansson (Svinhufvud), utnämndes till fogde i Dalarna.

Socknarna i Dalarna slapp lämna ifrån sig kyrkklockor. De fick möjlighet att lösa ut klockorna genom att istället betala en summa pengar - tvåtusen marker.

Men istället för den utlovade amnestin blev det, i vanlig ordning, "räfst och rättarting". Många dalkarlar avrättades direkt, andra fördes till Stockholm och fängslades, för att 1534 rannsakas och avrättas.


Dackeupproret 1542

Bakgrunden till Dackeupproret 1542 var främst ökade pålagor på bönderna och åtgärderna mot den katolska kyrkan.

Upproret började i södra Småland och i spetsen för det stod bonden Nils Dacke. Han vann framgångar och tillslutning. Med sina armborst och lokalkännedom kunde de besegra kungens legoknektar - i synnerhet när striden stod i skogsterräng, och inte på öppna fält. I Kisa led kungens trupper ett svårt nederlag.

Snart behärskade Dackes trupper hela Småland, södra Östergötland och delar av Västergötland. Undantaget var Kalmar och Jönköping.

Gustav Vasa gick i november med på en fredsuppgörelse. Efter denna återinförde Dacke inom sitt område katolska gudstjänster och tillät åter gränshandel med Danmark, dvs Blekinge.

Gustav Vasa såg dock uppgörelsen bara som ett sätt att vinna tid. Småland isolerades alltmer från övriga Sverige. Olika bondeledare hos Dacke hade svårt att dra jämnt. Missväxtår spädde på svårigheterna.

1543 angrep åter kungens trupper och vid Virserum segrade de. Dacke sårades svårt och kunde snart dödas.

Efter detta följde svidande vidräkningar med de områden som stött upproret. Varje socken fick kollektivböter på 0,8-2 mark per bonde. Dackes släktingar avrättades eller deporterades. Samtidigt drabbades befolkningen i Småland av att lokala bondehövdingar fortsatte krigandet, genom att leva på plundringståg.

Det skulle ta decennier innan Småland åter uppnådde samma befolkningsnivå och ekonomiska standard som före 1542.


Dalupproret 1743

Historieskrivningen kring detta uppror, även betecknat "Stora daldansen", har utgjort ett tydligt exempel på hur det är segraren som skriver historien.

Bakgrunden till detta nya daluppror, i mitten av 1700-talet, var det misslyckade angreppskriget mot Ryssland 1741-43. Man krävde en undersökning om vilka som bar ansvaret för att kriget påbörjats, och att dessa skulle straffas. Beslutet hade fattas i sekreta utskottet, där bönderna inte var representerade. Många dalkarlar hade förlorat sina liv i detta onödiga krig.

Ett viktigt krav gällde också vem som skulle bli svensk tronföljare efter det barnlösa kungaparet Fredrik I och Ulrika Eleonora d.y. Dalkarlarna önskade få kronprins Fredrik av Danmark-Norge.

Det var en stor här av dalkarlar som intog Stockholm sommaren 1743 - närmare 5.000.

Det säger sig självt, att detta krävde mycket av förberedelser. Budkavlar hade gått runt i Dalarna under ett års tid. Med marschen fanns 600 av Dalregementets soldater och korpraler, där fanns även landshövdingen och många länsmän. Redan att klara logistiken, dvs försörjningen för alla dessa män, krävde en omfattande organisering. Lika viktigt var att upprätthålla ett disciplinerat uppträdande, det fanns regler för hur varje dalkarl måste uppföra sig.

Vid Stäket möttes dalkarlarna av en delegation från Stockholms stad, som vädjade till dem att inte gå vidare över sundet. De möttes även av kungen, Fredrik I, som bad dem att stanna utanför staden. Sockenvis fortsatte man ändå Drottninggatan fram, och slog läger vid nuvarande Gustav Adolfs Torg.

Ur Herman Lindqvist, "Nyttan och nöjet":

"På kvällen måndagen den 20 juni 1743 var Stockholm i praktiken en ockuperad stad. Dalböndernas framgång hade varit total. Detta dygn kunde Sveriges bönder - om de hade velat - göra revolution och störta hela den styrande maktapparaten."

"Bönderna kunde ha utropat den danske prinsen till svensk tronföljare och de kunde ha tvingat riksdagen att acceptera valet, för de hade just nu det militära övertaget i Stockholm. Större delen av befolkningen där sympatiserade med dem, majoriteten av soldaterna hade också gjort det om de uppmanats till det av starka, karismatiska ledare. Den stora massan av Sveriges bönder delade dalfolkets klagomål och krav på förändringar."

"Det blev ändå ingen revolution, Bönderna hade ingen tillräckligt kraftfull ledare. Framme vid målet verkade de inte riktigt veta vad nästa steg skulle bli..."

Det blev förhandlingar under två dagars tid. I ett försök att blidka dalkarlarna beträffande ansvaret för kriget blev två generaler framtagna som syndabockar - dessa skulle avrättas offentligt. Hattpolitikerna i det sekreta utskottet, däremot, skyddades.

Beträffande tronföljare fanns inget alternativ. Ryssland hade ockuperat hela Finland och skulle inte släppa detta område med mindre än att ryska krav i tronföljdsfrågan fick gehör, dvs att tysken Adolf Fredrik skulle utses.

Samtidigt med förhandlingarna koncentrerades nya trupper till huvudstaden. Den svenska skärgårdsflottan anlände från Finland och ankrade på Strömmen.

Herman Lindqvist:

"På tisdag kväll svängde den militära maktbalansen till regeringens fördel, tolv av kungliga flottans galärer seglade plötsligt upp vid Skeppsholmen. Ombord fanns över sextusen man pålitliga trupper, obesmittade av revolutionär propaganda."

Dalkarlarna fick ultimatum att lämna staden för klockan 5 och man började avväpna grupper av dalkarlar. Läget blev alltmer spänt vid torget. Flera regementen vägrade skjuta på dalkarlarna, ett livregemente till häst red i samlad trupp från platsen. Andra förband, längre söderifrån, var dock redo att skjuta på sina landsmän.

Kavalleriet gick till anfall.

Lindqvist:

"Hundratals bönder skingrades åt olika håll. De sökte skydd i portgångar och trappor, de sprang uppför Malmskillnadsgatan... De kastade sig i Strömmen där många drunknade i det strida vattnet. De jagades av besinningslöst skjutande och huggande grupper, anförda av yngre officerare som verkade ha tappat all behärskning, Bönder som bad för sina liv dräptes. Sårade som sprang för livet kunde förföljas ända upp på hustaken innan de höggs ned.

Många bönder dödades efter att de avväpnats och tagits tillfånga."

Det slutade med att 140 dalkarlar stupade och att 3.000 bönder och 600 soldater togs tillfånga. De spärrades in och hölls fångna i två månader. Under tiden bröt en epidemi ut och många av dem omkom. Sex bönder, bland dem deras ledare Schedin, avrättades.

"...hela Dalarnas förlust under upproret, inklusive massakern på torget plus alla de som dog i fängelser och av sina obehandlade sår, och de som dog under den smärtsamma marschen hem igen, uppskattades till omkring fyra hundra man. Vissa byar som till exempel Folkärna drabbades mycket hårt; över sextio procent av männen försvann i Stockholm.

Detta betyder att det dödades mycket fler människor i Stockholm denna dag än under Stockholms blodbad 1520 (cirka åttio avrättade)."

Arméns förluster hade varit 40 döda.

"Slaget var vunnet, för övrigt det enda slag den svenska armén vunnit sedan kriget mot Ryssland bröt ut."


ANTAG ATT dalupproret 1743 hade lyckats.

Vad skulle det ha kunnat betyda?

• Sverige skulle ha förlorat Finland, dock ej Åland.

• I gengäld skulle en skandinavisk union förmodligen ha uppstått.

Dalkarlarna önskade få den danske kronprinsen som svensk tronföljare. Det skulle ha öppnat för en ny union: Danmark-Norge-Sverige.

(se även här)


Klågerup 1811

Den var en tid av krig, Karl Johan Bernadotte hade blivit svensk tronföljare och härförare. Order utgick om nya utskrivningar av soldater.

Ur Herman Lindqvists "När riket sprängdes och Bernadotte blev kung":

"Alla kom ihåg de fasor som följde med Gustav IV Adolfs lantvärn. Den gången beordrades trettiotusen unga pojkar in i armén, som inte kunde ta hand om dem. De dog i tusental i epidemier; de var uselt utrustade och fick knappast någon utbildning. Minnet från skräckåren levde än."

Bönder och drängar reagerade mot de nya utskrivningarna också därför att det drabbade de fattigaste värst. En skånsk dräng förklarade inför en sockenstämma:

"Vi underkastar oss aldrig någon lottning och ingen av oss går ut förr, än adelsmännen har uppsatt sina rotekarlar, de måste gå först. Om det behövs, så går vi alla."

Det var alltså inga fanflyktingar eller desertörer, man krävde bara rättvisa.

Lindqvist:

"Oroligheterna var värst i Skåne, där den nya jordbruksreformen först hade prövats och skapat osäkerhet för så många. Bråken började i juni månad 1811 utanför Helsingborg, där åttahundra bönder och drängar samlades för att protestera. De slogs ner av husarerna som högg in på de missnöjda med dragna sablar. Det blev slagsmål mellan allmoge och militär utanför Ystad,...

Värst var det utanför Malmö, i Klågerup..."

Upproret spred sig alltså. Snart fanns en bondearmé på närmare 1.500 man.

Det hela slutade mycket blodigt, i en sammandrabbning vid Klågerup. Bönderna var beväpnade med liar och hötjugor. Mot sig hade de ett kavalleri med tillgång till kanoner.

Från webbsidan "Skånelands historia":

"Utgången på fältet var given, hötjugor mot kanoner det räckte inte, hur hjältemodigt man än uppträdde från allmogens sida. De som inte sablades ner i inledningen eller lyckades fly förskansade sig inne på Klågerups gård. Några kanonskott och vägen in på gården öppnades för de svenska knektarna. Sablar och bajonetter färgades än en gång av de skånska böndernas blod. Knektarna gav ingen pardon, 'de sköt till måls på dem och nedhögg dem för blott tidsfördriv', skriver ett vittne. De bönder som jagades ut på fälten och upphanns av sina plågoandar slogs eller stacks ömkligt ihjäl."

Officiellt uppgavs att trettio dödades och att sextio sårades och att 395 infångades. Hur många som verkligen dödades är dock oklart.

"Det berättas, att när myndigheterna skulle uppsamla liken kring Klågerup fann man att de flesta i hemlighet blivit bortförda av förtvivlade vänner och anhöriga, som inte kunde förlika sig med att de skulle nedmyllas i en namnlös massgrav."

200 infångade "bönder, drängar, husmän och inhysehjon" fördes "med hamptömmar bundne tre och tre tillsammans med händerna på ryggen samt sedermera vidare sammanbundna liksom i en kedja" till Malmö fästning, där de spärrades in:

"Antalet sjuka växte för varje dag och under hösten hade 30 av 111 insjuknat i rödsot och febrar. Friska och sjuka sammanpackades ändå i samma rum. Personlig hygien och frisk luft var okända begrepp för dessa olyckliga människospillror, som tagit sig före att sätta sig upp mot den diktatoriska militärledningen. Fästningslivets kval utökades genom sadistiska väktare.".

"Då de olyckliga den 4 november 1811 fördes ut på Stortorget i Malmö för att få sin dom berättas det, att fångarna var i sådant tillstånd att den på torget församlade allmänheten inte kunde 'nalkas dem närmare än på 50 steg: så stinkande var den lukt de olyckliga förde med sig'."

Av de 135 tilltalade frikändes 14, av de övriga fick många straff av "sharia-modell"

"20 dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas, 43 av dem dömdes till 40 par spö och sex års fästning, enbart till 40 par spö dömdes 31, medan flertalet av de övriga dömdes till kortvariga fästningsstraff på vatten och bröd eller prygel."


Marsoroligheterna 1848

1848 var det år som Kommunistiska Manifestet, skrivet av Marx och Engels, utkom. Det var också ett år av revolter i flera europeiska länder. I Paris genomfördes februarirevolutionen och Andra republiken utropades. I Köpenhamn ledde demonstrationer till en ny grundlag och tvåkammarriksdag.

När oroligheter bröt ut även i Stockholm i mars 1848 var det efter att hantverksmästare och fabrikörer haft ett möte för att protestera mot ett regeringsförslag om sänkta tulltaxor.

I botten fanns även politiska krav om författningsreform med "Allmän Valrätt". Det var en tid då ståndsriksdagen ännu fanns kvar, vilket lämnade både en växande medelklass och en växande arbetarklass utan representation.

De mest radikala demonstranterna krävde även monarkins avskaffande.

Ur "Boken om Sveriges historia":

"Söndagen den 19 mars 1848 var redan den andra dagen av oroligheter i Stockholm. Folkmassor hade kvällen innan dragit runt på gatorna och krossat fönster hos överhetspersoner de ogillade. I närheten av kungliga slottet hade folk samlats under högljudda rop på republik och reform. Oscar I hade personligen mött folket och hört på deras synpunkter."

Särskilt koncentrerades stenkastningen mot det hus där August von Hartmansdorff bodde, hög ämbetsman med ansvar för den statliga censuren. Där lämnades inte många fönsterrutor hela. I glaskrossandet deltog f.ö. även en glasmästare och hans gesäll...

"När oroligheterna fortsatte på söndagskvällen hade Oscars och myndigheternas tålamod tagit slut. Militär kommenderades ut och sköt rakt in bland folket som samlats i de trånga gatorna. Omkring trettio personer dödades under oroligheterna och många fler skadades."

Vad som fått kungen att byta hållning var att även plundring förekommit, av en butik.

Beridna styrkor av polis och militär möttes av stenregn. Av dem som skadades var många soldater. Det var dock inte svårt för dem, när de hade tillstånd att skjuta skarpt, att rensa gatorna. Demonstranterna var ju, utöver sina stenar, obeväpnade.

Herman Lindqvist, i "Ånga och dynamit":

"Stockholm hade inte, i motsats till Paris, något stort proletariat eller någon politiskt medveten arbetarklass. En del av arbetarna ställde ju till och med upp på polisens sida. De organiserade kommunisterna var få, socialisterna i allmänhet fredliga. Liberalerna ville absolut inte skjuta på gatorna. I Stockholm plundrades inga vapenaffärer, som i Paris."


Sundsvallsstrejken 1879

Strejken i Sundsvalls sågverksdistrikt i maj 1879 är speciell på flera sätt:

• Den var så omfattande - cirka 5.000 arbetare deltog.

• Den skedde innan det i Sverige hade organiserats någon arbetarrörelse, varse sig fackligt eller politiskt.

• Arbetarna visade en påfallande disciplin.

Vad som på denna tid fanns av arbetarorganisering var framförallt frikyrkorörelsen och bildningscirklar.

En webbsida från Umeå Universitet:

"Att alkoholfrågan var ett angeläget problem för engagerade arbetare visade sig bl.a. i att de strejkande under Sundsvallsstrejken krävde att försäljningen av sprit skulle upphöra under strejkens gång och att krogarna skulle stänga."

Orsaken till strejken var fallande priser på trä, med minskade inkomster för företagen. Utan diskussioner sänktes sågverksarbetarnas löner med 10-20%.

Resultat blev en spontant arbetsnedläggelse, som började den 26 maj snart hade spridit sig till hela sågsverksdistriktet..

Både kungen, Oscar II, och hans landshövding i området, Curry Treffenberg, tog ställning mot arbetarna. Trupper kallades in och på Skarpskyttefältet höll Treffenberg ett tal till de 6.000 arbetare som samlats där:

"Mina vänner!

Det finns mellan dessa båda akter oförsonliga motsatser. När så inträffar, gäller det i alla livets förhållanden att bestämma vilken part det är, som skall och bör ge vika; och det är oemotsägligen den som har emot sig Guds lag, Samhällets lag och Sedelagen."

Samtliga dessa lagar stod, enligt landshövdingen, på sågverkspatronernas sida.

"Bedjen då Gud att han upplyser ert förmörkade förstånd och bevekar edra förstockade hjärtan! Leve konungen!"

Då arbetarna inte gav med sig omringades de av soldater. Utanför låg kanonbåtar redo för eldgivning.

Ur boken "Arbetsrätt och klassherravälde", Hultén:

"Sedan samtliga Svartviksarbetare förhörts befalldes 175 av dem att... utrymma sina bostäder. ..Tio arbetare som inte svarat med tillräcklig ödmjukhet häktades omedelbart. Inga arbetare fick under de följande åtta dagarna lämna sina orter.

Förfaringssättet upprepades därefter med Skönviks arbetare..."

"Då det visade sig att förhören drog ut på tiden och arbetarna nu var apatiska av svält och helt fogliga beviljades en stor del av de kvarvarande amnesti. Natten till den 4 juli sökte de arbetare som fösts ihop innanför militärens linje att hålla värmen genom att springa i cirklar. Deras hustrur som kom med mat och varma kläder motades handgripligt bort av soldaterna.

Den 5 juni var så de strejkandes motstånd brutet och arbetet återupptogs" .

Efter en vecka hade således strejken slagits ned.

Därefter började en jakt på ledare. 36 arbetare häktades, men måste senare släppas. Många arbetare avskedades och åtskilliga arbetarfamiljer vräktes från sina bostäder - som tillhörde sågverksföretaget.

Lönerna höjdes dock påtagligt efter en tid, i all tysthet.

Webbsidan från Umeå Universitet:

"Dessa händelser har fått stort symbolvärde. Sundsvallsstrejken 1879 har ofta setts som inledningen till arbetarrörelsens framväxt, och Sundsvallsområdet som dess vagga."


Jan Milld, den 3.2.2007

 

Uppror och revolter

Begreppet "uppror" vetter åt två håll.

• Å ena sidan kravaller - å andra sidan regelrätt krig.

• Å ena sidan spontana missnöjesyttringar - å andra sidan planerade aktioner.

• Å ena sidan aktioner med diffusa mål - å andra sidan med klart definierade mål.

• Å ena sidan med begränsade mål om t ex lägre skatt eller utbyte av en fogde - å andra sidan mål om maktövertagande, lokalt eller på riksnivå.

• Å ena sidan de som misslyckades - å andra sidan de som lyckades. Även uppror som i och för sig slogs ned kan i princip ha satt spår såtillvida att upprorsmännens krav i någon mån beaktades.

Begreppet "uppror" antyder att initiativet låg hos dem som gjorde uppror, men det kan i praktiken ha handlat om en reaktion på en förändring, initierad av centralmakten.

Begreppet antyder också att det kommer underifrån, att det framförallt är bönder som agerar.

De mest kända upproren är Engelbrektsupproret på 1400-talet och Dackeupproret hundra år senare, men det för makthavarna farligaste var kanske Dalupproret 1743.


Engelbrektsupproret 1434-36

Sturarnas krig mot danskarna 1471-1520

Gustav Vasas krig mot danskarna 1521

Dal- och västgötauppror på 1520-talet

Klockupproret 1531-33

Dackeupproret 1542

Dalaupproret 1743

Klågerup 1811

Marsoroligheterna 1848

Sundsvallsstrejken 1879

Begreppen "Inbördeskrig" , "uppror", "revolt", "strejker", "kravaller", "blodbad", "massavrättningar, "mord" och "attentat" vetter mot varandra och går delvis in i varandra. I dessa historietexter sker därför en hel del överlappningar.