Stockholm 1520

Det "klassiska" blodbadet är ju det som den danske kungen Kristian II beordrade 1520. Det finns flera skäl till att alla (?) svenskar känner till detta:

1 Det var verkligen många som avrättades.

2. De som avrättades var adelsmän och biskopar

3. Det skedde på ett spektakulärt sätt

4. Det skedde i huvudstaden

5. Det blev politiskt ändamålsenligt för den nya makthavaren, Gustav Vasa, att i sin propaganda lyfta fram det inträffade.

Bakgrunden var att Stockholm hade kapitulerat i september 1520 mot löfte om amnesti för Sturepartiets anhängare. I november inbjöds alla viktiga adelsfamiljer till stor fest i Stockholm: Kristian II skulle krönas till svensk kung.

Efter tre dagars festande lade ärkebiskopen Gustav Trolle fram en klagoskrift för kungen, mot namngivna personer. Stadens portar stängdes och utegångsförbud utlystes. En "andlig" domstol utfärdade ett stort antal dödsdomar. Brottet: "kätteri".

Totalt blev närmare 100 personer avrättade: riksråd, rådsherrar, biskopar, frälsemän och borgare.


Kalmar 1525

Det sista fästet som föll i Gustav Vasas nationella befrielsekrig var Kalmar slott. Det hölls av ett 60-tal legoknektar.

Mot löfte om fri lejd kapitulerade besättningen. Trots detta löfte lät Gustav Vasa sedan avrätta samtliga 60.


Ronneby 1564

Som militär var Erik XIV ingen begåvning, det visade sig under Nordiska sjuårskriget 1563-70. Kanske kan sägas att han tog igen detta genom att vara desto grundligare i brutalitet mot civilbefolkningar.

Staden Ronneby i det då danska Blekinge brändes inte bara ned av de svenska trupperna, dessutom dräptes hela stadens befolkning.

Erik XIV:s egen beskrivning: "Vattnet i älven var rött av blod utav de döde kroppar. Och vore fienderna så försagde, att man föge omak hade för dem, utan man stack uti dem såsom en hop vildsvin, och skonade ingen utan slog ihjäl alla varaktige, så att i staden blevo mer än tutusen man om halsen..."

Cirka 2.000 avrättade!

Detta inträffade den 4 september 1564.


Klubbekriget 1596-97

Klubbekriget följde på ett boneuppror i norra och östra Finland. Detta skedde alltså långt ifrån Åbo och än längre ifrån Stockholm.

Ur "Sverige i krig 1400-1800", Bo Eriksson:

"På vintern 1596-97 gjorde bönder i Österbotten, norra Tavastland och Savolax uppror mot adeln och andra sociala eliter. Anledningarna var flera. En utlösande orsak var de många borgläger som tärde på bondesamhället.

En annan bakomliggande orsak var den ojämlika fördelningen av resurser och tillgångar i samhället. Dessutom hade finska bönder drabbats av flera nödår. Även en försämrad handel på grund av en ogynnsam prisutveckling spelade viss roll."

I Finland var Klas Fleming ståthållare. Det beredde inga större svårigheter för hans rytteri att slå ned upproret. Det hade då varat i tre månader och 3.000 människor hade mist livet.

Många av dem hade avrättats, dvs dödats efter att ha lagt ned sina vapen - eller utan att ens ha haft några vapen.


Linköping 1600

Här handlar det om efterdyningar till kampen mot Sigismund och det är en annan Vasason - hertig Karl - som är i farten.

Efter slaget vid Stångebro 1598, då Sigismunds trupper besegrats, fängslades ett antal rådsherrar som varit lojala med Sigismund. Efter att Karl krönts till kung i Linköping år 1600 arrangerades en stor rättegång mot dessa.

Det slutade med halshuggningar på stora torget den 20 mars. Fem personer avrättades: Erik Sparre, Ture Bielke, Gustaf Banér, Sten Banér och Bengt Falk.

Karl stod bakom liknande blodbad även på andra orter: Kalmar , Åbo och Viborg. Det i Kalmar inträffade i maj 1599, efter att slottet intagits. Fyra av slottets försvarare halshöggs och deras huvuden sattes upp över stadens "västerport".


Öland 1613

Efter Kalmarkriget, dansk ockupation av Öland och sedan ett svenskt återtagande av ön, under Gustav II Adolf, blev 13 öländska bönder dömda till döden och avrättade.

Kurt Lundgren skriver om detta i en bok, recenserad av Knut Ahnlund i SvD den 25/2 -08:

"Ölands okända blodbad

I augusti 1611 överlämnade den svenske befälhavaren Christer Some oväntat Kalmar slott till den danska fienden. I en ny bok letar sig historikern Kurt Lundgren långt in i arkiven och finner att Some var en riktig ärkeförrädare, och indirekt skyldig till avrättningen av 13 ölänningar."

"Med förlusten av slottet följde också Borgholms och Ölands fall. Kung Kristian anlände till ön och gav tillkänna vad man där hade att rätta sig efter: han krävde en samfälld trohetsed av folket, och fick den under stor pompa och ståt, både på Borgholms slott och i Kalmar. Ölänningarna kände sig inte särskilt svenska, och hade inte heller haft anledning att göra det, rikets utkanter var rätt kluvna i sin hållning till kungamakten som ju nästan bara hörde av sig som skatteinkrävare.
 
Men lojalitetsförklaringen till Kristian blev ödesdiger. Ett par månader senare tog den unge hertig Gustav Adolf nämligen tillbaka ön och omedelbart inleddes en förräderiprocess. Den leddes av en nämnd med extraordinära befogenheter.
Åklagare var släkten Hammarskjölds anfader Peder Michelsson, .."
 
"Domstolen hade Gustav Adolfs uttryckliga direktiv (11 oktober) att gå fram obarmhärtigt,... Det är Kurt Lundgrens ovanskliga förtjänst att han kastat ljus över dessa tidigare rätt mörklagda sidor av vår historia: ingenstans i för vanligt folk tillgängliga skildringar finner jag denna process uppmärksammad: här tvangs 24 bönder att sitta till doms över sina vänner och grannar. De anklagade erkände modigt och okonstlat sin skuld utan att angiva någon annan, och 13 avrättades direkt. De var alla från södra Öland.
 
Varför inga från norra Öland? Lundgren har svaret: bevismaterialet därifrån var otillgängligt för domstolen; det kom tidigt till danska Rigsarkivet, där finns ett utförligt manifest från 15 augusti: präster, länsmän, soldater och menig allmoge från hela ön hyllar här med namnunderskrifter danske kungen som sin herre. Hade dessa akter varit åtkomliga för blodsdomstolen hade den måst sända hundratals människor i döden, eller kanske fria dem alla? För i stort sett hela Öland hade böjt sig. "

Kurt Lundgren, på sin blogg den 25/2 -08:

"Detta öländska blodbad är det värsta någonsin i svensk historia till antalet avrättade. Blodbadet i Linköping drabbade fyra personer, alla adelsmän; Stockholms blodbad exekverades av danskar mot svenskar. Kalmar Blodbad drabbade två adelsmän."


Snapphanekriget 1676-79

Detta var ett gerillakrig mot den svenska ockupationen. Tillfångatagna motståndsmän inte bara avrättades - det skedde dessutom ofta genom en utdragen tortyr.

(se även här)


Dalupproret 1743

Bakgrunden till detta nya daluppror var det misslyckade angreppskriget mot Ryssland 1741-43. Många dalkarlar hade förlorat sina liv i detta onödiga krig.

Det var en stor här av dalkarlar som intog Stockholm sommaren 1743. närmare 5.000.

De krävde en undersökning om vilka som bar ansvaret för att kriget påbörjades, och att dessa skulle straffas. Ett viktigt krav gällde också svensk tronföljare. Dalkarlarna önskade kronprinsen Fredrik av Danmark-Norge.

Det hela slutade med att:

- 140 dalkarlar stupade

- 3.600 togs tillfånga. De hölls sedan fångna i två månader. Under tiden bröt en epidemi ut och många av dem dog.

- Sex bönder, bland dem deras ledare Schedin, avrättades.

Ur Herman Lindqvist, "Nyttan och nöjet":

"...hela Dalarnas förlust under upproret, inklusive massakern på torget plus alla de som dog i fängelser och av sina obehandlade sår, och de som dog under den smärtsamma marschen hem igen, uppskattades till omkring fyra hundra man. Vissa byar som till exempel Folkärna drabbades mycket hårt; över sextio procent av männen försvann i Stockholm."

(se även här)


Kuppförsöket 1756

Drottning Lovisa Ulrika, syster till Fredrik den store av Preussen och mor till Gustav III, hade svårt att finna sig kungens beskurna makt i frihetstidens Sverige. Det pågick en konstant dragkamp mellan å ena sidan henne och kungen, Adolf Fredrik, å andra sidan rådet och ständerna. Kungens namnteckning ersattes till slut med en namnstämpel.

Detta var bakgrunden till att drottningen konspirerade för att genomföra en statskupp, som skulle ge tillbaka kungen makten. Kupplanerna avslöjades och många av de inblandade dömdes till döden, dock inte kungaparet.

Avrättningar genom halshuggning verkställdes således i Stockholm 1756. Inte mindre än åtta adelsmän mötte på detta sätt döden: fler än i Linköping år 1600, vilket ju gavs beteckningen "Linköpings blodbad".

Ur Herman Lindqvists bok om "Sveriges drottningar":

"Ständerna röstade för dödsdomar för hela den inre kuppcirkeln och för flera av de andra medarbetarna, bland dem Ernst Angel. Så blev det.

Brahe, Horn, Stålsvärd och Puke halshöggs den 23 juli på torget vid Riddarholmskyrkan. Alla adelsmännen gick i tur och ordning lugnt fram till bödeln, föll på knä, lade huvudet på stupstocken och lät sig halshuggas. Tre dagar senare halshöggs Ernst Angel och ytterligare tre män."


Massakern i Klågerup 1811

Den var en tid av krig, order gick ut om nya utskrivningar av soldater. I framförallt Skåne reagerade man mot detta, eftersom man ansåg att det slog orättvist. Det drabbade främst de fattigaste.

En skånsk dräng förklarade inför en sockenstämma: "Vi underkastar oss aldrig någon lottning och ingen av oss går ut förr, än adelsmännen har uppsatt sina rotekarlar, de måste gå först. Om det behövs, så går vi alla."

Det utvecklades till ett uppror, som snabbt spred sig. Snart fanns en bondearmé i Skåne på närmare 1.500 man.

Det hela slutade mycket blodigt, i en sammandrabbning vid Klågerup. Bönderna var beväpnade med liar och hötjugor. Mot sig hade de ett kavalleri med tillgång till kanoner.

Officiellt uppgavs att trettio dödades och sextio sårades och att 395 infångades. Hur många som verkligen dödades är dock oklart.

Från webbsidan "Skånelands historia":

"Det berättas, att när myndigheterna skulle uppsamla liken kring Klågerup fann man att de flesta i hemlighet blivit bortförda av förtvivlade vänner och anhöriga, som inte kunde förlika sig med att de skulle nedmyllas i en namnlös massgrav."

200 infångade "bönder, drängar, husmän och inhysehjon" fördes "med hamptömmar bundne tre och tre tillsammans med händerna på ryggen samt sedermera vidare sammanbundna liksom i en kedja" till Malmö fästning, där de spärrades in:

"Antalet sjuka växte för varje dag och under hösten hade 30 av 111 insjuknat i rödsot och febrar. Friska och sjuka sammanpackades ändå i samma rum. Personlig hygien och frisk luft var okända begrepp för dessa olyckliga människospillror, som tagit sig före att sätta sig upp mot den diktatoriska militärledningen. Fästningslivets kval utökades genom sadistiska väktare.".

"Då de olyckliga den 4 november 1811 fördes ut på Stortorget i Malmö för att få sin dom berättas det, att fångarna var i sådant tillstånd att den på torget församlade allmänheten inte kunde 'nalkas dem närmare än på 50 steg: så stinkande var den lukt de olyckliga förde med sig'."

Av de 135 tilltalade frikändes 14, av de övriga fick många straff av "sharia-modell"

"20 dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas, 43 av dem dömdes till 40 par spö och sex års fästning, enbart till 40 par spö dömdes 31, medan flertalet av de övriga dömdes till kortvariga fästningsstraff på vatten och bröd eller prygel."


Jan Milld, den 6.2.2007

 

Blodbad och massavrättningar

Begreppet "blodbad" associerar framförallt till Stockholms blodbad 1520, där a) offren var samhällets toppar b) avrättningsmetoden var halshuggning.

Då vi vidgar begreppet till "massavrättning", betyder det av vi dels fäster vikt även vid avrättningar av annat än överklasspersoner, dels ser till även andra avlivningsmetoder än de blodigaste.

I krigiska drabbningar dör ofta många personer samtidigt, det ligger i krigets natur. Avrättningar sker utanför stridssituationer, när personen ifråga inte utgör något väpnat hot.

Som massavrättning kan räknas även att man låter fängslade personer avlida i stor omfattning genom vanvård: att de inte får sår behandlade, att de lämnas att svälta, osv.

Stockholm 1520

Kalmar 1525

Ronneby 1564

Klubbekriget 1597 (?)

Linköping 1600

Öland 1613

Snapphanekriget 1676-79

Dalupproret 1743

Kuppförsöket 1756

Massakern i Klågerup 1811

Begreppen "Inbördeskrig" , "uppror", "revolt", "strejker", "kravaller", "blodbad", "avrättningar", "mord" och "attentat" vetter mot varandra och går delvis in i varandra. I dessa historietexter sker därför en hel del överlappningar.