Stockholm
1520
Det "klassiska"
blodbadet är ju det som den danske kungen Kristian II beordrade
1520. Det finns flera skäl till att alla (?) svenskar känner
till detta:
1 Det
var verkligen många som avrättades.
2. De
som avrättades var adelsmän och biskopar
3. Det
skedde på ett spektakulärt sätt
4. Det
skedde i huvudstaden
5. Det
blev politiskt ändamålsenligt för den nya makthavaren,
Gustav Vasa, att i sin propaganda lyfta fram det inträffade.
Bakgrunden var
att Stockholm hade kapitulerat i september 1520 mot löfte om
amnesti för Sturepartiets anhängare. I november inbjöds
alla viktiga adelsfamiljer till stor fest i Stockholm: Kristian II
skulle krönas till svensk kung.
Efter tre dagars
festande lade ärkebiskopen Gustav Trolle fram en klagoskrift
för kungen, mot namngivna personer. Stadens portar stängdes
och utegångsförbud utlystes. En "andlig" domstol
utfärdade ett stort antal dödsdomar. Brottet: "kätteri".
Totalt blev närmare
100 personer avrättade: riksråd, rådsherrar,
biskopar, frälsemän och borgare.
Kalmar
1525
Det sista fästet
som föll i Gustav Vasas nationella befrielsekrig var Kalmar slott.
Det hölls av ett 60-tal legoknektar.
Mot löfte
om fri lejd kapitulerade besättningen. Trots detta löfte
lät Gustav Vasa sedan avrätta samtliga 60.
Ronneby
1564
Som militär
var Erik XIV ingen begåvning, det visade sig under Nordiska
sjuårskriget 1563-70. Kanske kan sägas att han tog igen
detta genom att vara desto grundligare i brutalitet mot civilbefolkningar.
Staden Ronneby
i det då danska Blekinge brändes inte bara ned av de svenska
trupperna, dessutom dräptes hela stadens befolkning.
Erik XIV:s egen
beskrivning: "Vattnet i älven
var rött av blod utav de döde kroppar. Och vore fienderna
så försagde, att man föge omak hade för dem,
utan man stack uti dem såsom en hop vildsvin, och skonade ingen
utan slog ihjäl alla varaktige, så att i staden blevo mer
än tutusen man om halsen..."
Cirka 2.000
avrättade!
Detta inträffade
den 4 september 1564.
Klubbekriget
1596-97
Klubbekriget
följde på ett boneuppror i norra och östra Finland.
Detta skedde alltså långt ifrån Åbo och än
längre ifrån Stockholm.
Ur
"Sverige i krig 1400-1800",
Bo Eriksson:
"På
vintern 1596-97 gjorde bönder i Österbotten, norra Tavastland
och Savolax uppror mot adeln och andra sociala eliter. Anledningarna
var flera. En utlösande orsak var de många borgläger
som tärde på bondesamhället.
En
annan bakomliggande orsak var den ojämlika fördelningen
av resurser och tillgångar i samhället. Dessutom hade finska
bönder drabbats av flera nödår. Även en försämrad
handel på grund av en ogynnsam prisutveckling spelade viss roll."
I Finland var
Klas Fleming ståthållare. Det
beredde inga större svårigheter för hans rytteri att
slå ned upproret. Det hade då varat i tre månader
och 3.000 människor hade mist livet.
Många av
dem hade avrättats, dvs dödats efter att ha lagt ned sina
vapen - eller utan att ens ha haft några vapen.
Linköping
1600
Här handlar
det om efterdyningar till kampen mot Sigismund och det är en
annan Vasason - hertig Karl - som är i farten.
Efter slaget vid
Stångebro 1598, då Sigismunds trupper besegrats, fängslades
ett antal rådsherrar som varit lojala med Sigismund. Efter att
Karl krönts till kung i Linköping år 1600 arrangerades
en stor rättegång mot dessa.
Det slutade med
halshuggningar på stora torget den 20 mars. Fem personer avrättades:
Erik Sparre, Ture Bielke, Gustaf Banér, Sten Banér
och Bengt Falk.
Karl stod bakom
liknande blodbad även på andra orter: Kalmar
, Åbo och Viborg. Det i Kalmar
inträffade i maj 1599, efter att slottet intagits. Fyra av slottets
försvarare halshöggs och deras huvuden sattes upp över
stadens "västerport".
Öland
1613
Efter Kalmarkriget,
dansk ockupation av Öland och sedan ett svenskt återtagande
av ön, under Gustav II Adolf, blev 13 öländska bönder
dömda till döden och avrättade.
Kurt Lundgren
skriver om detta i en bok, recenserad av Knut Ahnlund i SvD
den 25/2 -08:
"Ölands
okända blodbad
I augusti 1611 överlämnade den svenske befälhavaren
Christer Some oväntat Kalmar slott till den danska fienden. I
en ny bok letar sig historikern Kurt Lundgren långt in i arkiven
och finner att Some var en riktig ärkeförrädare, och
indirekt skyldig till avrättningen av 13 ölänningar."
"Med förlusten av slottet följde också Borgholms
och Ölands fall. Kung Kristian anlände till ön och
gav tillkänna vad man där hade att rätta sig efter:
han krävde en samfälld trohetsed av folket, och fick den
under stor pompa och ståt, både på Borgholms slott
och i Kalmar. Ölänningarna kände sig inte särskilt
svenska, och hade inte heller haft anledning att göra det, rikets
utkanter var rätt kluvna i sin hållning till kungamakten
som ju nästan bara hörde av sig som skatteinkrävare.
Men lojalitetsförklaringen till Kristian blev ödesdiger.
Ett par månader senare tog den unge hertig
Gustav Adolf nämligen tillbaka ön och omedelbart inleddes
en förräderiprocess. Den leddes av en nämnd
med extraordinära befogenheter. Åklagare
var släkten Hammarskjölds anfader Peder Michelsson, .."
"Domstolen hade Gustav Adolfs uttryckliga direktiv (11 oktober)
att gå fram obarmhärtigt,... Det är Kurt Lundgrens
ovanskliga förtjänst att han kastat ljus över dessa
tidigare rätt mörklagda sidor av vår historia: ingenstans
i för vanligt folk tillgängliga skildringar finner jag denna
process uppmärksammad: här tvangs 24 bönder att sitta
till doms över sina vänner och grannar. De anklagade erkände
modigt och okonstlat sin skuld utan att angiva någon annan,
och 13 avrättades direkt. De var alla från södra Öland.
Varför inga från norra Öland? Lundgren har svaret:
bevismaterialet därifrån var otillgängligt för
domstolen; det kom tidigt till danska Rigsarkivet, där finns
ett utförligt manifest från 15 augusti: präster, länsmän,
soldater och menig allmoge från hela ön hyllar här
med namnunderskrifter danske kungen som sin herre. Hade dessa akter
varit åtkomliga för blodsdomstolen hade den måst
sända hundratals människor i döden, eller kanske fria
dem alla? För i stort sett hela Öland hade böjt sig.
"
Kurt
Lundgren, på sin blogg den 25/2 -08:
"Detta
öländska blodbad är det värsta någonsin
i svensk historia till antalet avrättade. Blodbadet i Linköping
drabbade fyra personer, alla adelsmän; Stockholms blodbad exekverades
av danskar mot svenskar. Kalmar Blodbad drabbade två adelsmän."
Snapphanekriget
1676-79
Detta var ett
gerillakrig mot den svenska ockupationen. Tillfångatagna motståndsmän
inte bara avrättades - det skedde dessutom ofta genom en utdragen
tortyr.
(se
även här)
Dalupproret
1743
Bakgrunden till
detta nya daluppror var det misslyckade angreppskriget mot Ryssland
1741-43. Många dalkarlar hade förlorat sina liv i detta
onödiga krig.
Det var en stor
här av dalkarlar som intog Stockholm sommaren 1743. närmare
5.000.
De krävde
en undersökning om vilka som bar ansvaret för att kriget
påbörjades, och att dessa skulle straffas. Ett viktigt
krav gällde också svensk tronföljare. Dalkarlarna
önskade kronprinsen Fredrik av Danmark-Norge.
Det hela slutade
med att:
- 140 dalkarlar
stupade
- 3.600 togs tillfånga.
De hölls sedan fångna i två månader. Under
tiden bröt en epidemi ut och många av dem dog.
- Sex bönder,
bland dem deras ledare Schedin, avrättades.
Ur Herman Lindqvist,
"Nyttan och nöjet":
"...hela
Dalarnas förlust under upproret, inklusive massakern på
torget plus alla de som dog i fängelser och av sina obehandlade
sår, och de som dog under den smärtsamma marschen hem igen,
uppskattades till omkring fyra hundra man. Vissa byar som till exempel
Folkärna drabbades mycket hårt; över sextio procent
av männen försvann i Stockholm."
(se
även här)
Kuppförsöket
1756
Drottning
Lovisa Ulrika, syster till Fredrik den store av Preussen och mor till
Gustav III, hade svårt att finna sig kungens beskurna makt i
frihetstidens Sverige. Det pågick en konstant dragkamp mellan
å ena sidan henne och kungen, Adolf Fredrik, å andra sidan
rådet och ständerna. Kungens namnteckning ersattes till
slut med en namnstämpel.
Detta
var bakgrunden till att drottningen konspirerade för att genomföra
en statskupp, som skulle ge tillbaka kungen makten. Kupplanerna avslöjades
och många av de inblandade dömdes till döden, dock
inte kungaparet.
Avrättningar
genom halshuggning verkställdes således i Stockholm 1756.
Inte mindre än åtta adelsmän mötte på detta
sätt döden: fler än i Linköping år 1600,
vilket ju gavs beteckningen "Linköpings blodbad".
Ur
Herman Lindqvists bok om "Sveriges drottningar":
"Ständerna
röstade för dödsdomar för hela den inre kuppcirkeln
och för flera av de andra medarbetarna, bland dem Ernst Angel.
Så blev det.
Brahe,
Horn, Stålsvärd och Puke halshöggs den 23 juli på
torget vid Riddarholmskyrkan. Alla adelsmännen gick i tur och
ordning lugnt fram till bödeln, föll på knä,
lade huvudet på stupstocken och lät sig halshuggas. Tre
dagar senare halshöggs Ernst Angel och ytterligare tre män."
Massakern
i Klågerup 1811
Den var en tid
av krig, order gick ut om nya utskrivningar av soldater. I framförallt
Skåne reagerade man mot detta, eftersom man ansåg att
det slog orättvist. Det drabbade främst de fattigaste.
En skånsk
dräng förklarade inför en sockenstämma:
"Vi
underkastar oss aldrig någon lottning och ingen av oss går
ut förr, än adelsmännen har uppsatt sina rotekarlar,
de måste gå först. Om det behövs, så går
vi alla."
Det
utvecklades till ett uppror, som snabbt spred sig. Snart fanns en
bondearmé i Skåne på närmare 1.500 man.
Det
hela slutade mycket blodigt, i en sammandrabbning vid Klågerup.
Bönderna var beväpnade med liar och hötjugor. Mot sig
hade de ett kavalleri med tillgång till kanoner.
Officiellt
uppgavs att trettio dödades och sextio sårades och att
395 infångades. Hur
många som verkligen dödades är dock oklart.
Från
webbsidan "Skånelands
historia":
"Det
berättas, att när myndigheterna skulle uppsamla liken kring
Klågerup fann man att de flesta i hemlighet blivit bortförda
av förtvivlade vänner och anhöriga, som inte kunde
förlika sig med att de skulle nedmyllas i en namnlös massgrav."
200
infångade "bönder, drängar, husmän och
inhysehjon" fördes "med
hamptömmar bundne tre och tre tillsammans med händerna på
ryggen samt sedermera vidare sammanbundna liksom i en kedja"
till Malmö fästning, där de spärrades
in:
"Antalet
sjuka växte för varje dag och under hösten hade 30
av 111 insjuknat i rödsot och febrar. Friska och sjuka sammanpackades
ändå i samma rum. Personlig hygien och frisk luft var okända
begrepp för dessa olyckliga människospillror, som tagit
sig före att sätta sig upp mot den diktatoriska militärledningen.
Fästningslivets kval utökades genom sadistiska väktare.".
"Då
de olyckliga den 4 november 1811 fördes ut på Stortorget
i Malmö för att få sin dom berättas det, att
fångarna var i sådant tillstånd att den på
torget församlade allmänheten inte kunde
'nalkas dem närmare än på 50 steg: så stinkande
var den lukt de olyckliga förde med sig'."
Av
de 135 tilltalade frikändes 14, av de övriga fick många
straff av "sharia-modell"
"20
dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas, 43
av dem dömdes till 40 par spö och sex års fästning,
enbart till 40 par spö dömdes 31, medan flertalet av de
övriga dömdes till kortvariga fästningsstraff på
vatten och bröd eller prygel."
Jan
Milld, den 6.2.2007
