1. "Snapphanar"

Ordet "snapphane" kommer förmodligen från tyskan, "schnappen", dvs att stjäla eller röva.

Som ofta vid gerillakrig eller nedkämpande av uppror var det en del av den psykologiska krigföringen att avhumanisera motståndsmän genom nedsättande benämningar. Det gav större frihet att tillgripa grymma metoder och det kunde medverka till att isolera motståndarna från lokalbefolkningen.

I verkligheten utgjordes "snapphanarna" av i princip tre kategorier:

a) "Friskyttar". Kompanier av soldater på 20-200 man som opererade fritt i terrängen, men under befäl av danska yrkesofficerare. I praktiken var de verksamma bara under sommarhalvåret, på hösten tog de sig över Öresund för att tillbringa vintern på Själland.

b) Skånska bönder, genom bittra erfarenheter drivna till att göra uppror mot förtryckarna, till försvar för sin hembygd.

c) Kriminella element, äventyrare och våldsfigurer, som redan levde utanför samhället.


2. Bakgrund

Landskapen Blekinge, Skåne och Halland hade härjats åtskilliga gånger av svenska soldater, eller legosoldater i svensk tjänst:

• under Nordiska sjuårskriget och Erik XIV 1564

• under Kalmarkriget och Gustav II Adolf 1612

• under Torstenssonskriget och Gustav Horn 1644-45.

Horns krig var särskilt förödande för Skåne. Det var i det sammanhanget som svenska trupper först fick möta en gerillakrigföring från "snapphanar".

Efter Karl X Gustavs första danska krig och freden i Roskilde 1658 blev Skåne, Blekinge och Halland svenskt territorium (Halland hade 1645 blivit svenskt på 30 år).

Det nya krig som utbröt mellan Danmark och Sverige 1676 utgjorde del av en större konflikt i Europa. Sveriges allierade Frankrike slogs mot en koalition bestående av bl.a. Nederlänerna, Spanien, Brandenburg och Danmark.


3. Varför uppror mot svenskarna?

För det första hade Skåne och Blekinge 1675 bara varit svenskt i drygt 15 år. Befolkningen kände sig mer som danskar än svenskar.

För det andra hade man sedan 1558-60 fått göra nya negativa erfarenheter. Många unga män hade skickats iväg som soldater till andra sidan Östersjön. En uttagning som soldat betraktades, på goda grunder, som liktydigt med en dödsdom - av de uttagna återsåg få mer sin hembygd. På hösten 1660 skulle Kristianstads och Blekinge län skriva ut 558 män - bara 445 infann sig.

Ett gissel var också ryttarinkvarteringarna i Skåne, som tärde på böndernas resurser. Dessa legoknektar bar sig ibland mycket illa åt: våldtog kvinnor, stal hästar, osv.

Herman Lindqvist, i "Storhet och fall":

"Många skåningar hade farit illa under den svenska tiden. Svenska och tyska soldater hade tvångsinkvarterats i skånska gårdar, där de pressade pengar ur bönderna,.. Skåne behandlades som ockuperat område."

Freden i Roskilde hade stadgat att Skåne skulle få behålla sina gamla lag och rätt. Skåningarna kunde inte uppleva att detta respekterades.

Kim Hazelius, i boken "De kallades SNAPPHANAR":

"Efter att freden slutits i Köpenhamn skickade den svenska regeringen legoknektar till de skånska bönderna igen. De var tvungna att betala knektarna 30 daler om året i lön samt tre daler i månaden i matpengar. Ofta varken ville eller kunde bönderna betala vad de skulle, medan knektarna gärna tog chansen att kräva mer. Bara i skogsbygden i norra Skåne och Blekinge placerades 900 knektar. Det dröjde inte länge förrän bönderna började klaga på främlingarna och deras övergrepp. Folk lämnade sina gårdar av rädsla för soldaterna,.."

När Danmark 1675 förklarade Sverige krig och i juni 1676 landsteg vid Råå, strax söder om Hälsingborg, blev detta en signal till uppror mot svenskarna.


4. Bakslag för Karl XI

Danskarna passade på när Sverige året in dragits in i ett europeiskt krig - på Frankrikes sida mot Brandenburg. Ett krig som gick dåligt för Sverige, som efter år av förmyndarregering var dåligt militärt rustat.

Vid danskarnas landstigning i Skåne 1675 var den svenske kungen, Karl XI, ännu i tonåren. Kriget blev en chock för honom, i synnerhet som det inleddes med en serie militära katastrofer för Sverige.

Den svenska flottan gjorde två spektakulära fiaskon, först på hösten 1675, sedan i maj året därpå. Utanför Öland siktades danskarna. Nytt svenskt nederlag, utan mycket till strid. Vid en manöver hade man glömt att stänga kanonportarna på Kronan, fartyget fick slagsida, exploderade och sjönk. Totalt förstördes elva av de svenska fartygen. Tretusen svenska sjömän dog.

Lindqvist:

"Amiralsskeppet Kronan,... var ett av världens största fartyg, det fanns bara två som var lika stora. Det var flottans enda tredäckare. Hon hade hundratjugosex kanoner ombord, fler och större än något annat fartyg i världen just då.... Hon var nära dubbelt så stort som regalskeppet Vasa..."

När danskarna den 29 juni invaderade danskarna Skåne, mötte de inte mycket motstånd. Snart har de återerövrat nästan hela Skåne.

Till svenskarnas tidiga motgångar i kriget hörde stölden av den svenska krigskassan, i Loshult den 24 juli 1976, mitt i Göingebygden på gränsen mellan Skåne och Småland.

Under krigsoperationerna hade ett stort antal vagnar, kanske så många som 250, blivit stående med svag bevakning. De var lastade med pengar, ammunition, kungens tält, mm. Ryktet spred sig bland lokalbefolkningen, en budkavle skickades ut till göingebönderna. Man fick ihop en skara på ett par hundra man överrumplade karavanen.

I bytet ingick stora kopparplåtar (vissa vägde när 20 kilo) och silvermynt till ett värde av någonstans mellan 30.000 och 50.000 daler. Idag skulle det motsvara närmare 100 miljoner kronor.

Loshultskuppen betydde en oerhörd prestigeförlust för den svenske kungen. Samtidigt gav det inspiration till många nya djärva angrepp på svenska soldater.

Kim Hazelius, i "De kallades SNAPPHANAR":

"De som protesterade mot svenskarna i början av kriget uttryckte åsikter och känslor som de flesta i bondesamhället delade. Protesterna var inget nytt utan hade pågått sedan landskapen blev svenska 1658. Det handlade om utskrivningar, betungande inkvarteringar, ökande skatter och alla de arbetsuppgifter som bönderna var skyldiga att utföra åt kronan."

De skånska bönderna sympatier låg, i varje fall i början, på danskarnas sida. Det gav föutsättningarna för en form av gerillakrigföring från dansk sida, med s.k. friskyttekompanier bakom svenskarnas linjer.

Kim Hazelius:

"För att splittra och demoralisera befolkningen beordrades friskyttarna att ta präster till fånga. Det var prästen som förmedlade nyheter och officiella meddelanden från predikstolen, och utan honom blev det svårare för den svenska ledningen att kontakta och bearbeta sockenborna. Bara i Östra Göinge blev tio präster bortförda."


5. Gerillans framgångar

Ordet "snapphanar" användes av svenskarna om dem som bedrev gerillakriget mot de svenska trupperna. Det fungerade itne bara som en nedsättande benämning, det signalerade också att motståndarna inte behövde betraktas som soldater och behandlas som sådana om de infångades. I kampen mto dem var alla metoder tillåtna.

Snapphanarna kan sägas ha utgjorts av tre kategorier:

- soldater i dansk tjänst

- bönder som gjorde uppror

- kriminella våldsfigurer, utanför samhället

Ur "Boken om Sveriges historia" (Larsson m.fl):

"Snapphanarna, eller friskyttarna som de kallade sig själva, var en begränsad och brokig skara. Det rörde sig om alltifrån välorganiserade friskyttekompanier under ledning av yrkesmilitärer till rena rövarband. Gemensamt för de olika grupperna var att de åsamkade den svenska krigsmakten åtskilliga problem. Den hjälp snapphanarna fick från den bofasta befolkningen visade dessutom att de åtgärder som sedan Roskildefreden 1658 gjorts för att göra Skåne och Blekinge svenskt inte haft särskilt stor effekt."

Göingebygderna hade traditionellt egen småskalig järnframställning och mycket skickliga smeder. Faktum var att de gevär som de framställde, och som snapphanarna hade tillgång till, var överlägsna de gevär som de svenska soldaterna förfogade över. Göingebössan hade en lång, räfflad pipa, och en liten kolv. Detta gjorde den både träffsäker samtidigt som den kunde avfyras på långt avstånd. Det var ett vapen som många göingebor visste att hantera, då jakt var en viktig näring i denna skogsbygd.

Till detta kom den oländiga terrängen, kuperad och skogsbeklädd, som snapphanarna kände väl. Tillsammans med det folkliga stödet av detta ett övertag. Göingebygden blev som ett bälte, svårt för svenskarna att ta sig igenom utan stora risker och höga förluster.

Snapphanarna bedrev alltså ett gerillakrig, dvs de samlade sig till snabba, plötsliga anfall, som tog de svenska soldaterna med överraskning - för att lika plötsligt försvinna i skogen.

Under en första tid kunde de också få skydd i fästningar som ännu hölls av danskarna: i Kristianopel (vid Kalmar sund, nära den småländska gränsen), i Karlshamn eller i Kristianstad.


6. Hur besegrades gerillan?

Vad fick detta krig att vända, till svenskarnas fördel?

En grundläggande förutsättning låg i att den svenska armén först hade besegrat den danska i Skåne och Blekinge. Detta skedde genom framförallt det blodiga slaget vid Lund den 4 december 1676.

Svenskarna inriktade sig sedan på att erövra de fästningar som hölls av danskarna. Kristianopel revs helt. Även Karlshamn och Kristianstad föll under 1677. Därmed hade snapphanarna förlorat viktiga stödjepunkter. Av stor betydelse var förmodligen en enskild person - Johan Gyllenstierna. Han var förvisso mycket brutal, men inte desto mindre en effektiv ledarpersonlighet.

Gyllenstierna initierade i början av 1677 ett krigs- och edskrävartåg genom Blekinge och norra Skåne i början av 1677. Han kallade till sig invånarna i området och tvang dem att med namn eller bomärke underteckna en förbindelse, där vederbörande utfäste sig till obrottslig lydnad.

Kim Hazelius, i "De kallades SNAPPHANAR":

"Bönder, drängar och gårdsmän skrev under, och till sist undertecknade socknens präst med sitt namn. I slutet av april hade Gyllenstierna fått underskrifter från hela skogsbältet i norr. De som inte satte sitt namn på skrivelsen betraktaes som snapphanar. Klyftan mellan bofasta och dem som inte skrivit under var nu ännu djupare."

Karl Xl gav ut en förordning att om någon på allmänna vägen slogs ihjäl eller plundrades skulle socknen där detta skedde böta 1000 riksdaler och var tredje man straffas till livet. För varje snapphane som påträffades skulle socknen betala 1000 riksdaler och var tionde man hängas.

Beträffande Örkened - en socken i nordöstligaste Skåne, vid gränsen mot Blekinge och Småland - utgick i april 1678 en kunglig order om att den skulle helt förstöras. Alla män i vapenför ålder skulle slås ihjäl, alla gårdar brännas ned, djur och livsmedel beslagtas. Så skedde, men invånarna hade tydligen blivit tipsade, för när soldaterna kom var socknen öde.

Skottpengar utfärdades på snapphanar. Den som utlämnade en snapphane, död eller levande, utlovades att få all hans egendom samt dessutom 10 daler silvermynt i belöning

Tillfångatagna snapphanar torterades med de mest fruktansvärda metoder: Man upphettade järnstänger som träddes in under skinnet vid ryggslutet och som följde ryggraden till det stack ut i nacken bakom huvudet. Sedan ställdes de upp utmed vägarna och kunde leva i flera dagar.

Samtidigt erbjöds motstådsmän som gav upp frivilligt att slippa bestraffningar.

Sammanfattningsvis samverkade militär övermakt och terror med att snapphanarna alltmer fjärmades från, förlorade sitt stöd hos, den skånska civilbefolkningen.

Kim Hazelius:

"Allt eftersom kriget gick ... blev friskyttarna mer hänsynslösa mot de bofasta. Även om de fick sin försörjning av danskarna om vintern, fick de själva skaffa det de behövde under sommarhalvåret. Precis som allla andra soldater som drog fram gick friskyttarnas hunger och andra behov ut över befolkningen, deras förråd och ekonomi. De som i början av kriget agerat utifrån bondesamhällets normer och protesterat mot stådant som alla var kränkta över, hamnade nu alltmer på kant med sina gamla grannar. Den danska krigsledningen pressade friskyttarna att utföra olika uppdrag som gjorde dem mer impopulära. Samtidigt jagade svenska soldater dem. Disciplinen blev allt sämre och en del började ange varandra i ren desperation."

Läget för befolkningen försvårades av att 1677 var ett missväxtår.

Svenskarna fick sedan hjälp av danskarna att vända opinionen. Vid sitt uttåg ur Skåne - efter att ha givit upp Kristianstad i augusti 1678 - tillämpades "den brända jordens taktik"..

Hazelius:

"På väg till Landskrona förstörde och stal garnisonen från Kristianstad allt i sin väg för att försvåra för den svenska armén. De skånska bönderna ... fick se sina gårdar försvinna i lågor, sin boskap drivas iväg av de danska soldaterna och sina grödor förstörda."

"Förutom Ystad brände de Trelleborg, Simrishamn och Skanör... För att få ett slut på det segdragna kriget och bli av med alla soldater, friskyttar och snapphanar samarbetade befolkningen allt mer med svenskarna.

Det blev dessutom alt tydligare vilken sida som skulle vinna kriget. Genom att hjälpa svenskarna kunde bönderna dels påskynda freden, dels se till att ställa sig väl in hos de förväntade segrarna."

År 1678 förbättrades också Sveriges ställning internationellt, eftersom Frankrike slutit fred med sin värsta motståndare. Danmark stod då mer ensamt mot Sverige.


7. Försvenskningen av Skåne.

Ur "Boken om Sveriges historia":

"Efter fredsslutet 1679 organiserades... en målmedveten politik för att göra befolkningen i dessa landskap till svenskar, den så kallade försvenskningspolitiken. Den som med kraft kom att ta sig an denna uppgift var Rutger von Aschberg, generalguvernör över Skåne och Blekinge från 1680. Till hans bistånd insattes en svensk präst, Canutus Hahn, på biskopsstolen i Lund. Inom loppet av ett par decennier lyckades de genom stor nit och allehanda åtgärder med konststycket att omvandla de tidigare danskarna till trogna svenska undersåtar. Metoderna var nog så hårdföra.

Kyrkan hade något av en nyckelroll i denna förvandlingsprocess. Svenska präster tillsattes överallt där det var möjligt för att införa svenskt kyrkoceremonial och framförallt det svenska språket. Danska bönböcker, psalmböcker och katekeser ersattes snabbt med sina svenska motsvarigheter och prästerna ålades att hålla sina predikningar på svenska. ABC-böckerna, såväl de som användes i hemmen som de som användes i skolorna, skulle vara på svenska och utbildningen skulle vara svensk. Här fick det 1668 grundade universitetet i Lund en viktig funktion..."

Kyrkan och språket, böcker och utbildning spelade en central roll i förvandlingen av den skånska befolkningen. I Skåne satsades på en folkundervisning på ett sätt som inte förekom i vare sig Finland eller andra delar riket.

Det handlade samtidigt om en etnisk rensning, om att man bytte ut delar av befolkningen. Skåningar flydde till Danmark eller skickades iväg som soldater, svenskar flyttade in.

Först när Karl XII tillträdde som svensk kung 1697 tilläts skåningarna att bli soldater i sitt eget landskap.

Lindqvist:

"Då kriget började hade Skåne 180.000 invånare, år 1718 var de 132.800, en minskning med 26 procent. Cirka 15.000 personer flydde till Danmark, det vill säga 8,5 procent av befolkningen. Totalt utskrev Sverige fram till år 1713 cirka 30.000 skånska pojkar till svenska armén. En stor del av den tvångsförflyttades till svenska Baltikum. Samtidigt inkvarterades svenskar i de skånska byarna, där de uppmanades att gifta sig med skånska flickor och försöka överta gårdarna."

Först när Karl XII tillträdde som svensk kung 1697 tilläts skåningarna att bli soldater i sitt eget landskap.

Hazelius:

"I november 1709 landsteg på nytt en dansk armé i Rå. Den svenske kungen Karl XII var då långt hemifrån på krigståg."

"Men den här gången fick de inte något större stöd av befolkningen, och inga fler städer svor trohetsed till den danske kungen. Det hade gått 50 år sedan Östdanmark förvandlades till Sydsverige, och de som mindes den danska tiden var ett fåtal gamlingar."


Jan Milld, den 24.11.2007

 

Snapphanekriget 1675-79

1. "Snapphanar"

2. Bakgrund

3. Varför uppror mot svenskarna?

4. Bakslag för Karl XI

5. Gerillans framgångar

6. Hur besegrades gerillan?

7. Försvenskningen av Skåne.