Järnåldern

Järnåldern i södra Sverige började kring år 400 f.Kr. Då lärde man sig att utvinna järn ur myrmalm och sjömalm.

I början var järnet inte hållfastare än bronset. Det gällde att få malmen fri från föroreningar.Detta skedde genom upphettning och bearbetning.

Över en s.k. slagg-grop byggdes en rund lerugn. I den hälldes sedan malm och träkol, som fick brinna till järn och slagg falllit ned i gropen. Ugnen revs och slaggklumpen med sitt järninnehåll upphettades åter, i en ny grop. Därefter bearbetades den med hammare och slägga, för att få bort så mycket slagg som möjligt.

Därefter tar smeden vid, för att "välla" järnråvaran, dvs för att ytterligare få bort slaggämnen. Vällningen skedde i en smidesgrop, med hjälp av blåsbälg och sand, för att få upp maximal temperatur.

Redan på vikingatiden var järn ett viktig svensk exportvara. Alla handel var då byteshandel och man betalade gärna "osmundare". En osmund var en järnbit av en konstant vikt och storlek. Vikten låg på c:a 350 gram.


Tackjärn och stångjärn

Under medeltiden infördes ny teknik inom järnframställningen. Med masugnen kunde driften ske kontinuerligt

 

Ur "Boken om Sveriges historia" av Larsson m.fl.:

"Slutresultatet var masugnen, som senast på 1400-talet hade slagit igenom på allvar även i den svenska produktionen. I masugnen tappades flytande slagg och järn med jämna mellanrum ut genom olika öppningar, samtidigt som man fyllde på ugnen med malm och träkol.

Masugnarnas produkter kallas tackjärn..."

Tackjärnet innehöll för mycket kol för att kunna smidas, men det kunde användas till gjutning, för att t ex framställa kanoner och kulor. De många krigen garanterade här en stor efterfrågan.

"...genom så kallad färskning reducerades kolhalten. Det färdiga, smidbara järnet, höggs därefter i små klumpar, 'osmundar'.

I takt med att exporten ökade och järnhanteringen blev lönsammare övergick man från att hugga osmundar till att producera stänger, så kallat stångjärn."

Stångjärnet framställdes i hammarsmedjor.

Ur "Svenskt arbete och liv " av Eli Heckscher:

"Ändringen låg... i järnhanteringens andra led, den 'färskning' eller smidbargörning som det osmidbara tackjärnet nödvändigt krävde för att tjäna andra ändamål än gjutning. För samtiden tedde sig den reform det därvid gällde som ett utbyte av produkter, med andra ord ersättning av osmundjärn med en annan vara. Den nya varan fick det i Sveriges ekonomiska historia ryktbara namnet stångjärn, därför att järnet blev utsnitt i stänger, i stället för att 'huggas' i osmundar.

Den nya produkten betingade per viktenhet ett ungefär dubbelt så högt värde som osmundjärnet..."

"Hastigt gick... stångjärnssmidets utveckling inte. Först omkring år 1600 var dess värde i exporten densamma som osmundjärnets,.."

Det var framförallt under Vasatiden, som stora ansträngningar gjordes att få fram detta smidbara järn. Gustav Vasa tog in tyska smeder för att utveckla den svenska järnframställningen.

Järnsmidets framgångar under stormaktstiden förknippas ofta med invandringen av vallonerna, verksamma framförallt kring Dannemora i Uppland.

"Boken om Sveriges historia":

"Vallonerna kom till Sverige under förra hälften av 1600-talet i samband med att två nederländska finansmän engagerade sig i den svenska järnhanteringen: Louis De Geer och Welam de Besche."

Gruppen av valloner var inte särskilt stor, totalt rörde det sig om 870 personer, inklusive barnen. Invandringen av smeder från Tyskland, var mer utspridd över tiden, men minst lika omfattande.

"Vallonerna tillämpade i stor utsträckning en annan typ av smide än det i Sverige gängse 'tysksmidet'. Deras masugnar var större, annars bestod skillnaden i de båda smidesmetoderna huvudsakligen i arbetets organisation. I vallonsmedjorna var arbetsstyrkan större och de olika arbetsmomenten uppdelade på olika specialiserade yrkesgrupper."

"Svenskt arbete och liv :

"För 1700-talets del kan man fastställa att vallonjärnet endast utgjorde 10 à 12 % av den svenska totala järnexporten; och på den engelska marknaden, där det huvudsakligen fann avsättning, gick det mesta till annat än ståltillverkning,.."

"tysksmidet, ... utgjorde hela den del av järnhanteringen som inte var vallonsmide. Bägge metoderna gällde färskningen, eller nummer två i järnhanteringens processer.

Men väl så viktiga som förändringarna voro på dess område var vad som skedde inom masugnsprocessen, genom införande av de s.k. fransöske ugnarna, murade masugnar, istället för en äldre tids skapelse, de s.k. mulltimmerhyttorna,.."

Värmland intog nu ställningen som Sveriges viktigaste järnområde.


Viktigaste exportvaran

Sverige förmådde framställa järn i stora mängder och god kvalitet till konkurrenskraftiga priser - det gav exportframgångar. Järnet var under många sekler Sveriges absolut viktigaste exportprodukt.

Under 1600-talet skedde en väldig expansion. Mellan 1640 och 1680 - under en 40-årsperiod - fördubblades den svenska järnexporten. Omkring år 1700 svarade Sverige för en stor andel av världsproduktionen.

Vad som möjliggjorde detta var ett antal naturliga förutsättningar.

• Sverige hade inte bara malmfyndigheter av bra kvalitet, särskilt kring Dannemora i Uppland.

• I närheten av dessa fyndigheter fanns god tillgång till skog - åtgången av träkol var stor. På många håll fanns även forsar, som kunde ge vattenkraft.

• Det fanns mycket vattendrag för de tunga transporter som blev nödvändiga.

Så långt möjligt förlades hyttor och smedjor nära vattendrag.

I Bergslagen byggdes Strömsunds kanal, vilken anslöt till naturliga vattendrag som åar och gav kontakt med Mälaren. Västerås och Stockholm var städer som växte inte minst genom järntransporterna.

Vintertid genomfördes mycket transporter på slädar, över isar och frusen mark. Kärror och landsvägar klarade inte denna typ av transporter.

Med järnvägsbyggena i slutet av 1800-talt förändrades förutsättningarna påtagligt. Både malm, bränsle och tackjärn kunde då fraktas väsentligt billigare.

Åtgången av skog var dock så stor, att ny myndighet, Bergskollegium, inrättades 1637 för att reglera detta. Det krävdes tillstånd av Bergskollegium för att få anlägga en masugn eller en hammarsmedja. Nya anläggningar förlades till Medelpad, dit malmen fraktades på båt från gruvor i Uppland.

"Svenskt arbete och liv :

"...ville man förbehålla Bergslagsskogarna åt gruvbrytning och masugnsdrift samt flytta ut processen n:r 2, hammarsmidet, till skogsrikare trakter, där de föregående stadierna icke kunde komma till användning på grund av dess brist på gruvor."

"I organisatoriskt hänseende fick den svenska järnhanteringen under denna period den form som senare har blivit den klassiska. Detta innebar uppkomsten av 'bruk', anläggningar som krävde efter tidens förhållanden stora kapital och stodo under ledning av 'ståndspersoner', brukspatroner. Socialt innebar detta upphovet till den första överklassen med världslig bildning vid sidan av adeln och var därför ur allmän kulturell synpunkt en mycket stor förändring."

Sverige viktigaste exportmarknad var England och Skottland, fattigt på skog. Dit gick hälften av den svenska järnexporten. Därnäst var Nederländerna den största kunden.

"Järnhanteringen var icke blott en viktigare näring än kopparhanteringen, den befann sig också, i motsats till denna, i tämligen oavbruten expansion från århundradets början till dess slut; man kan räkna att kvantiteten fram till 1720 blev ungefär femdubblad."

"Under Karl XII:s senare regeringsår kan man med ledning av engelsk tullstatistik fastställa att inte mindre än 82 1/2 % av den engelska järnimporten, sålunda nästan alltsammans, kom från Sverige. Den engelska järnhanteringen hade samtidigt gått så starkt tillbaka att den förmodligen icke var större än importen, och man finner att drygt 40% av Englands järnbehov tillgodosågs från Sverige enbart."


Konkurrens-chock

Under 1700-talet gjordes där tekniska genombrott som drastiskt försämrade Sveriges relativa konkurrensfördelar. 1709 fick man i England fram masugnar som kunde eldas med stenkol - som det fanns gott om i England, dessutom nära malmen.

De kokseldade masugnarna gav dock järn med hög svavelhalt. Detta järn kunde därför bara användas som tackjärn, inte smidbart järn.

Lösningen på det problemet kom 1784, med den s.k. puddlingprocessen. Puddelugnen - också eldad med stenkol - renade järnet från svavel.

Ångmaskinen kom också tidigt till användning inom den engelska järnhanteirngen. Kommunikationerna var goda genom närhet till havet, dessutom byggdes kanaler och järnvägar.

Ur "1000 år. En svensk historia" av Häger/Norman/Villius:

"Svenskt järn var för dyrt. Det var det stora problemet för järnhanteringen på 1800-talet. Produktionsenheterna var alldeles för små, och det bränsle som användes, träkolet, kunde omöjligen konkurrera med den prisbilliga koksen, som sedan länge användes vid de stora järnverken i Storbritannien och på kontinenten.

Enda möjligheten var att försöka hålla god kvalitet på järnet. En svensk variant av den nya lancashiremetoden, som började användas mot mitten av århundradet, kom här väl till pass. Den gav ett rent järn av hög kvalitet till lägre kostnad än tidigare."

Lancashiremetoden lämpade sig för produktion i större skala.

"Som på flera andra områden kom det stora genombrottet på 1870-talet. De nya götstålsprocesserna började komma i bruk. Här fanns bessemermetoden, metoden att blåsa luft genom ett järnbad för att bränna bort föroreningar, här fanns martinmetoden, som pressade ner kolhalten i järnet när det upphettades i en flamugn, här fanns inte minst thomasprocessen, som gjorde det möjligt att använda fosforrik malm. Med ett basiskt ämne, dolomit, och bränd kalk fick man fosforn att övergå i fosforslagg, som kunde användas som gödning inom jordbruket."

I dessa processer kunde även skrot använda som utgångsmaterial.

I början av 1880-talet var den svenska järnexporten mer än dubbelt så stor som 20 år tidigare.

Färskningen skedde tidigare i hammarsmedjor, numera sker den i valsverk.


Förädling och specialisering

Sverige klarade krisen genom ny teknik och nya satsningar. Detta innefattade en väsentlig koncentration av driften, till färre och större enheter, möjliggjort av järnvägarna.

"Boken om Sveriges historia".:

"Den nya teknologin medförde en strukturrationalisering av den gamla järnindustrin. Mellan 1870 och 1913 minskade antalet järnbruk från 381 till 140. I gengäld tiodubblades produktionen per bruk. Storskalighet och koncentration var tidens melodi. De stora bruken som Domnarvet, Fagersta, Sandviken, Degerfors etc. är alla välkända exempel på en speciell samhällstyp; det lilla samhället dominerat av en enda stor industri."

En viktig insats för introduktionen av den nya tekniken i Sverige gjordes av Göran Fredrik Göransson.

Mycket av järnet förädlades ytterligare ett steg innan det exporterades. Det blev till plåt, kättingar, rör, tråd, fjädrar, knivar och andra redskap.

Under slutet av 1800-talet uppstod också ett antal "snilleindustrier", verkstadsindustrier som var baserade på svenska uppfinningar.


SSAB

I mitten av 1950-talet fanns ett antal stora anläggningar för tillverkning av järn- och stålprodukter i Sverige, t ex Domnarvet, Fagersta, Sandvik, Oxelösund och NJA i Luleå.

Under 1970-talet genomgick svensk ståltillverkning en ny kris, pga av ökad utländsk konkurrens och vikande världsmarknadspriser. Även inom Sverige minskade efterfrågan till föjd av varvsindustrins tillbakagång och minskning av bostadsyggandet.

Detta ledde till omfattande strukturrationaliseringar i början av 1980-talet. Som resultat av detta bildades SSAB, vari ingår de tidigare Domnarvet, NJA och Oxelösund

Svenska Stål AB har fyra dotterbolag, däirbland SSAB Oxelösund och SSAB Tunnplåt.


Jan Milld, den 26.2.2007

 

Järnframställning

Järnet har genom många sekler varit Sveriges viktigaste exportprodukt.

• Förutsättningarna för järnframställningen har inte bara varit fyndigheter, med malm av bra kvalitet.

• Dit har hört även tillgång på skog, senare även vattenkraft, för utvinning och bearbetning av malmen.

• En viktig faktor har även varit kommunikationer och transportmöjligheter.

• Samt den tekniken för själva järnframställningen. Nya metoder gjorde att de stora - men fosforrika - malmfyndigheterna i Norrbotten kunde komma till nytta.

Järnåldern

Tackjärn och stångjärn

Viktigaste exportvaran

Konkurrens-chock

Förädling och specialisering

SSAB