Inledning
Som framgår
av sidan om Snapphanekriget
hade bönderna i Göingetrakten - i gränstrakterna mellan
Skåne, Småland och Blekinge - tillgång gevär
som var av bättre kvalitet än den svenska armén.
Göingebössen.
Varifrån
komma dessa gevär?
Jo, det var egen
produktion. I Göingentrakten både bröt man järnmalm
och framställde järn. Man hade dessutom skickliga smeder,
som kunde tillverka gevär av hög kvalitet från järnet.
Hur var detta
möjligt?
1.
Järnåldern
Den svenska järnåldern
beräknas ha börjat kring år 400 f.Kr. Det var alltså
den tid, då man i Sverige kunde framställa föremål
av inte bara - som tidigare - brons, utan även av järn.
Det handlade först
om s.k. myrmalm eller sjömalm - järnmalm som hämtats
upp ur myrar eller från sjöbottnar. Det var en i princip
förnybar malm, då den tillkom genom avlagringar från
järnhaltigt vatten.
Just i Småland
fanns det gott om sådan malm. På småländska
höglandet fanns också malmådror ganska ytligt i bergen,
alltså ganska lätt åtkomliga när man gick över
till malmbrytning i berg.
Många lämningar
av järnugnar och järnhantering har hittats i Småland,
det tyder på att Småland en gång har försett
även andra landsändar med järn.
Utvecklandet av
hantverket och av tekniken kring järnmalm och järnframställning
hade alltså pågått under åtskilliga sekler
vid tidpunkten för Snapphanekriget på 1600-talet.
2.
Malmbrytning
Malmbrytningen
var enkel, när det gällde myrmalm. När myrarna på
sensommaren eller hösten var något uttorkade men inte hade
frusit för hårt kunde man stöta ner en trästake
i dyn. Om spetsen på den var brun, eller rostfärgad, visste
man att det fanns järn. Då var det "bara" att
fiska upp det med håvar eller skopor.
Ända fram
till 1100-talet användes endast myr- och sjömalm till svensk
järnhantering och i vissa landsändar - Småland. Dalarna,
Norrland, och även i Finland och Norge - har den typen av malm
använts ända in på 1800-talet.
Under medeltiden
lärde vi oss gruvdrift av tyska bergsmän som kom i "Hansans
spår". Den första bergsmalmen bröts möjligen
på Utö i Stockholms skärgård, för vidare
bearbetning i smedjor i Visby.
Ur "Svenskt
arbete och liv" av Eli Heckscher:
"...
jämförelsevis tidigt fick myrjärnstillverkningen vid
sin sida en bearbetning av bergmalm för utvinning av järn.
Exakt hur gammal denna gren av bergshanteringen var kan ej sägas
med säkerhet, ty den måste ha varit väsentligt äldre
än de äldsta urkunder som beröra dem; de skrivna källor
som omtala den gå ej längre tillbaka än början
av 1300-talet och gälla Norbergs bergslag i norra Västmanland,
uppemot Dalagränsen.
Den
enda någotsånär säkra hållpunkt man därutöver
har för åldern av järnhanteringen på bergmalm
är ett antal fynd som gjorts i Visby och som på grund av
sitt läge måste gå tillbaka till 1100-talet. Det
gäller malm och slagg, som efter analysen att döma .. härstamma
från Utö gruvor i Stockholms skärgård. ...tämligen
säkert att gruvdrift där gick så långt tillbaka
som 1100-talet, och kanske förekom den lika tidigt också
på andra ställen, fastän det är omöjligt
att veta någonting därom."
Då, på
1100-talet, bröt man med sk tillmakning.
Genom öppen eld upphetsades berget, varefter det avkyldes med
vatten och bearbetades för hand med släggor och spett. Vedkonsumtionen
blev med denna metod mycket hög. När gruvbrytningen på
Utö upphörde var ön helt kalhuggen på skog.
Det dröjde
ända in på 1600-talet innan man, med hjälp av krut,
kunde spränga loss malm ur berget. Det skedde första gången
1635, i Lappland.På 1720-talet hade krutet kommit allmänt
bruk vid malmbrytning. Det var dock dyrt.
Genom uppfinningar
av Alfred Nobel i slutet av 1800-talet - först nitroglycerin
(som var farlig att hantera), sedan dynamiten (som inte
var lika kraftfull och inte tålde vatten) och slutligen spränggelatinet
- kunde berg sprängas under kontrollerade former. Nu
var man inte hänvisade brytning i dagbrott, man kunde
göra gruvschakt, djupt ned i berget.
Andra utmaningar
vid malmbrytningen var att
a)
få upp malmen från djupet - "uppfordringen"
b) hålla
gruvorna fria från grundvatten.
Där möjligt
användes vattenkraft eller vindkraft för att driva vinschar,
annars användes hästar eller oxar (varvid tillgång
till hö blev en förutsättning för gruvdriften).
Tekniska insatser inom dessa områden gjordes av framstående
svenskar som Christoffer Polhem (1661-1751) och Mårten Triewald
(1691-1747).
Ur "Svenska
krönikan " av Ohlmarks/Baehrendtz:
"År
1691 demonstrerade han inför Karl XI den jättestora modellen
till en ny maskin för uppfordring av malm ur gruvorna. Polhem
utbytte de läderlinor, i vilka förut uppfordringsverkets
tunnor varit fästa mot billigare och hållbarare trästänger.
Det hela drevs med vattenkraft och ett enda hjul, tunnorna fördes
automatiskt ur schaktet i dagen, där de lika automatiskt tömdes
genom att bottnen öppnades."
3.
Järnmalm i mellan-Sverige
I Bergslagen,
ett område som omfattade Västmanland, södra Dalarna
och östra Värmland, fanns på 1400-talet gruvbrytning
på många orter. Bergslagen
hade både järnmalm och skog till den ved som krävdes
för "tillmakningen".
Ur "Boken
om Sveriges historia" av Larsson m.fl.:
"...järnmalmsbrytningen
bedrevs av en yrkesgrupp som gick under beteckningen bergsmän.
De flesta bergsmän var bönder som vid sidan av jordbruket
ägnade sig åt bergsbruk som säsongsarbete. Till följd
av sina extrainkomster blev bergsmännen ekonomiskt privilegierade
i förhållande till vanliga bönder; de utgjorde ett
överskikt inom den senmedeltida svenska allmogen. Under politiska
kriser kom de därför att ställa sig i spetsen för
bönderna och vid vissa tillfällen även organisera väpnat
motstånd. Under den oroliga tid som inleddes på 1430-talet
spelade bergsmän som Engelbrekt
Engelbrektsson en nyckelroll."
Vid sidan av norra
Spanien var Mellansverige under slutet av medeltiden Västeuropas
viktigaste järnleverantör.
En viktig gruva
var också Dannemora, i norra Uppland. Där kom brytning
av järnmalm igång under 1500-talet. Dannemorajärnet
skulle komma att bli av hög kvalitet.
"Svenska
krönikan ":
"Järnhanteringen
befinner sig ...i oavbruten utveckling och geografisk utbredning från
1600-talets början till tiden kring 1700, då ... produktionen
blivit nästan femdubblad. Sveriges del i världens samlade
stångjärnsproduktion... uppskattades till hela 35%,.. Vår
viktigaste avsättningsmarknad var England, av vars totala järnimport
över 3/4 kom från Sverige."
|
|
|
Järnbruk
i Mellansverige i slutet av 1600-talet |
Järnbruk
och kopparbruk 1600-1850 |
4.
Silvermalm i Sala
När Gustav
Vasa tillträdde som kung hade han stor skulder till Lübeck,
han behövde också statsinkomster för att finansiera
uppbygget av en armé och en flotta. Detta möjliggjordes,
förutom höga skatter för bönderna, genom inkomster
från Sala silvergruva, i nordöstra Västmanland.
Ur "1000
år. En svensk historia" av Häger/Norman/Villius:
"Silvergruvan
i Sala upptäcktes 1510. Den blev snart Kronans viktigaste inkomstkälla
eftersom den försåg centralmakten med stora kvantiteter
av ett betalningsmedel som var lätthanterligt och gångbart
överallt. På 1540-talet rörde det sig om inte mindre
än 3.500 kilo silver årligen.
Sala
var ett primitivt och farligt Klondyke, dit Kronan försökte
locka arbetskraft, bl.a. genom att göra gruvan till en fristad
för sådana som kommit på kant med samhället.
'Var och en man som biltog varder i riket, som arbete förmår
göra för sitt bröd, skall hava frid på Salberget',
stod det i Gustav Vasa privilegiebrev.
På
1540-talet hade gruvdriften vuxit ut till en storindustri med noga
avgränsade yrkeskategorier; bergsmän och kolare, dagkarlar
och gruvdrängar, sovringskarlar, vaskare, smältare, drivare,
hyttväktare och blyskrivare."
Hundra år senare
upptäcktes silverfyndigheter också i norra Norrland, nära
gränsen till Norge, vid Nasafjäll.
Ur
"Boken om Sveriges historia":
"År
1634 reste fogden i Pite lappmark ner till Stockholm för att
inför riksrådet förevisa en bit malm, som en same
hade hittat vid Nasafjäll nordväst om Arjeplog. Det var
silvermalm!
Rådsherrarna
fick nu stora förväntningar om att man skulle kunna finansiera
kostnaderna för kriget genom inhemska ädelmetaller. Efter
nederlaget vid Nördlingen samma år hade den svenska kronans
kreditvärdighet sjunkit och behovet av reda pengar - silver -
var enormt.
Redan
två år senare hade 115 svenska så kallade bruksknektar
transporterats till Nasafjäll och arbetade vid gruvan och hyttan.
Frakterna av det färdiga silvret de 40 väglösa milen
ner till kusten och frakten av förnödenheter till bruksknektarna
ålades samerna."
5.
Kopparmalm i Falun
Koppar var en
metall som användes i mynt - vilka kunde bli mycket stora och
tunga! Koppar användes även till yttertak på kyrkor
och herrgårdar samt vid framställning av mässing.
Sverige hade,
i Falun, Europas största koppargruva.
Kopparbrytning
i där finns dokumenterad sedan år 1288, arkeologiska fynd
tyder på att brytning kan ha påbörjats där redan
under 900-talet. Vad som satte fart på den svenska kopparbrytningen
var inte minst de fredsvillkor som Danmark dikterat för Sverige
efter Kalmarkriget.
Kopparbrytningen
i Falun kom tidsmässigt att sammanfalla med stormaktstiden. Det
var också kopparexporten som till stor del finansierade den
svenska krigsmakten. Tidvis svarade Falugruvan för 2/3 av den
samlade världsproduktionen av koppar.
Ur "Boken
om Sveriges historia":
"Koppar
har sedan 1500-talets senare del exporterats med framgång, men
en verklig fart på produktionen blev det efter 1613 då
det bestämdes att delar av krigsskadeståndet till Danmark
- Älvsborgs andra
lösen - skulle finansieras genom kopparexporten. Expansionen
fortsatte därefter och stod på topp vid århundradets
mitt då det producerades 3000 ton koppar, av vilket det mesta
exporterades. Detta motsvarade en betydande del av Europas totala
kopparproduktion."
Den forcerade
brytningen gjorde att det gång på gång inträffade
omfattande ras. Det största raset skedde år 1687, då
väggarna mellan de tre största dagbrotten, tillsammans med
underliggande rum och orter störtade in och bildade den nuvarande
Stora Stöten. Som kopparproducent förlorade gruvan successivt
betydelse, andra malmer intog kopparens plats.
Kopparbrytningen
gjorde att staden Falun i slutet av 1600-talet hade blivit landets
i storlek andra stad (räknat på nuvarande geografiska område
för Sverige). Det var 1641 som Falun fick stadsprivilegier.
6.
Järnmalm i Norrbotten
De första
malmproverna i Gällivare togs redan på 1660-talet, så
förekomsten av järnmalm i norra Norrland var tidigt känd.
Någon brytning av den norrländska malmen kom dock inte
igång förrän långt senare.
Det var först
på 1870-talet med Thomasprocessen, en ny metod att framställa
stål ur fosforrik malm, som malmfyndigheterna blev kommersiellt
intressanta. När sedan järnvägen byggdes till Malmfälten
och vidare till Narvik fanns förutsättningarna för
en större utvinning.
Det handlade om
malmfält kring dels Gällivare, dels Kiruna. Staden Kiruna
grundades långt in på 1900-talet.
1913
bröts det 7,5 miljoner ton malm i Sverige, varav drygt 6,5 miljoner
ton exporterades. Cirka 5 miljoner ton kom från de lappländska
malmfälten.
Luleå var
ännu på 1800-talet en liten stad med endast ett par tusen
invånare. Det var först med malmtrafiken som staden började
växa. Med järnvägen följde elektrifiering samt
etablering av järnverk och annan industri.
7.
Annan malm
En annan metall
som brutits i Sverige är guld. Denna fick dock aldrig någon
nationalekonomisk betydelse som järn, koppar och silver.
Den första
guldgruvan i Sverige var vid Ädelfors, nära Vetlanda i norra
Småland. Det var 1737 som man där hittade guld.
1924 upptäcktes
andra guldfyndigheter, i närheten av Skellefteå i Västerbotten.
Detta utvecklades till Bolidengruvan.
Jan
Milld, den 16.2.2007
