1. Magnus Eriksson (1316 - 1355)

Magnus Eriksson, föd 1316, var son till hertig Erik Magnusson och den norska prinsessan Ingeborg Håkansdotter. Sonson till Magnus Ladulås i Sverige.

1318, två år gammal, ärvde Magnus Eriksson Norges krona efter sin morfar.

1319 valdes han till kung även i Sverige. Därmed kan den första unionen mellan Sverige och Norge sägas vara ett faktum.

När Magnus Eriksson fyllt 15 år, dvs 1331, förklarades han myndig och blev regerande kung över de både rikena. Till Norge hörde Island, Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna.

1319 tillhörde Skåneland - dvs Skåne, Halland och Blekinge - Danmark. 1332 förvärvades dock dessa områden av unionen. Det skedde genom köp - för den väldiga summan 34.000 mark. Danmark vägrade ändå erkänna Skåne och Halland som svenskt territorium, frågan avgjordes då genom krig. Med freden i Varberg 1343 avsade sig den danske kungen, Valdemar Atterdag, anspråk på områdena.

Samtidigt genomfördes en kolonisation i norr, utmed Bottniska viken, på båda sidor. Någon åtskillnad gjordes på den tiden inte mellan Sverige och Finland, det var ju ett land.

Magnus Erikssons svensk-norska union bestod fram till 1355.

Denna första svensk norska-union omfattade alltså hela Norden, med undantag av Danmark.

Den varade i 36 år.

(En kort återupplivning av unionen gjordes 1362-64. Skåne, Blekinge, Halland och även Gotland hade 1360-66 erövrats av Danmark under Valdemar Atterdag.)


2. Kalmarunionen (1389 - 1521)

Margareta, dotter till Valdemar Atterdag i Danmark, hade gift sig med kung Håkan av Norge, son till Magnus Eriksson. Vid Håkans död 1380 blev deras son Olav kung av både Danmark och Norge. Därmed hade Danmark förenats med Norge och dess besittningar i Atlanten, i en union.

Olav avled sju år senare. Margareta lyckades då manövrera sig till att bli accepterad som regent i Först Danmark, sedan även Norge.

I Sverige hade, efter att stormannen Bo Jonsson Grip avlidit 1386, utbrutit en maktkamp. Svenska stormän vände sig till Margareta för stöd. 1389 stod ett slag vid Åsle kyrkby nära Falköping. Albrekt av Mecklenburg besegrades och drottningens välde utsträcktes även till Sverige.

I juni 1397 hölls ett möte i Kalmar, varvid Margaretas adoptivson Bogislav utsågs till kung för de tre nordiska länderna. Som regent gick han under namnet Erik av Pommern.

Kalmarunionen blev det största riket i Europa.

Unionen förenade hela Norden i ett rike: Sverige-Finland, Danmark och Norge-Island. Dessutom ingick Grönland, Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna i området.

Herman Lindqvist:

"Margareta har kallats vår största regent och det finns skäl till det. Hon var den första regenten som styrde över alla de nordiska länderna och den första kvinnan som var regerande drottning. ... Med henne följde den längsta fredsperioden under hela medeltiden. Det betydde att allmogen slapp främmande knekthopar som drog genom landet, inga våldgästningar eller tvångsinkvarteringar av stora arméer."

Härvid kan invändas att helt fredligt var det ju inte:

• konflikter utåt förekom alltså gentemot både Hansan och holsteinarna

• konflikterna internt blev många och varaktiga, genom slitningarna mellan danskar och svenskar.

I olika perioder var unionen upplöst, i den bemärkelsen att Sverige hade en egen kung. Karl Knutsson Bonde, svensk riksföreståndare 1438-40 var kung under inte mindre än tre olika perioder: 1448-57, 1464-65 och 1467-70.

Dessförinnan, 1434-36, hade Engelbrektsupproret inträffat, pga det höga skattetrycket.

Erik av Pommern avsätts 1439 i alla Kalmarunionens riken. Han efterträds av Kristofer av Bayern.

1471, i oktober, stod slaget vid Brunkeberg i Stockholm, då unionskungen Kristian I:s trupper besegrades av anhängare till den nyblivne riksföreståndaren, Sten Sture d.ä.

På hösten 1520 intogs Stockholm av danskarna under Kristian II . Efter att denne krönts till svensk kung iscensatte han Stockholms blodbad, med avrättning av närmare hundra adelsmän och biskopar.

I praktiken var Kalmarunionen upplöst efter att Gustav Vasa valts till svensk kung 1523. Formellt upplöstes den 1524, efter att den nye danske kungen Fredrik I avsagt sig anspråk på den svenska kronan.

Denna andra Norgeunion hade varat i 122 år, men avbrotten och striderna var alltså många..


3. Bernadottarna (1814 - 1905)

Efter framgångsrika svenska fälttåg på kontinenten under ledning av kronprinsen, den f.d. franske generalen Karl Johan Bernadotte, kom freden i Kiel 1814.

Danmark tvingades därvid avträda Norge till Sverige, dock inte island.

Danskarna och norrmännen försökte efteråt hindra en anslutning av Norge till Sverige. Den danske prinsen Christian Frederik lät sig den 17 maj 1814 väljas till kung i Norge.

Med militära medel tvingar svenskarna norrmännen att acceptera en union med Sverige, där Sveriges kung även blev Norges. Norge skulle behålla en hög grad av självständighet, med en egen riksdag, stortinget.

Detta beslöts genom konventionen i Moss.

Den unionsflagga som först använde såg ut enligt nedan, till vänster. Med Oscar I:s tillträde som kung 1844 byttes denna ut med dem i mitten och till höger - olika men ändå lika - för Sverige respektive Norge. Den nya flaggan fick smeknamnet "sillsalladen".

 

Unionen upplöstes 1905, vid ett möte i Karlstad mellan svenska och norska företrädare. Det skedde efter att man i Norge hållit en folkomröstning, där en majoritet på 99,9% röstade för unionsupplösning.

Ur "Boken om Sveriges historia":

"I Norge var dock vänstern starkare och när den norska högern fick kungens stöd i striderna om parlamentarismen på 1880-talet blev den norska opinionen mot unionen starkare. Den norska vänstern var också starkt nationalistisk."

"I Norge drevs parlamentarismen igenom redan 1884 och i det närmaste allmän rösträtt för män infördes 1898. För den svenska vänstern framstod Norge därför som ett föregångsland. Unionens praktiska betydelse var liten utom på utrikespolitikens område. De låga tullarna mellan länderna ansågs verka till Norges fördel, men 1895 sade den svenska riksdagen upp detta tullavtal och då blev unionen inte lika tilltalande för Norge.

Den fråga som slutligen fällde unionen gällde det gemensamma konsulatväsendet. För Norge var konsulerna, som främst verkade för att främja Sverige-Norges handelsintressen i främmande länder, av stor betydelse eftersom Norges handelsflotta snabbt växte. Norge krävde därför att få ett självständigt konsulatväsende.

Frågan ledde till utdragna och komplicerade förhandlingar som inte fick något resultat och slutligen upplöste stortinget ensidigt unionsavtalet på våren 1905.

Detta väckte vrede i Sverige och på sina håll förordades att militära medel skulle användas mot norrmännen. Svenskarna hemställde om att det skulle ordnas en folkomröstning i Norge och så skedde också, men endast 184 röster avlades till stöd för unionen;"

Denna tredje Norgeunion hade varat i 89 år, men den var alltså från början till slut ett ensidigt svenskt projekt, eller ett projekt för den svenska högern.

 

Ned med vapnen!

Då det för hvarje dag som går blir allt tydligare, att den svenska öfverklassen och de reaktionära tidningarne söka driva upp en stämning för att med vapenmakt möta Norge i dess kamp för sin frihet, så uttala de i Stockholm samlade representanterna för Sveriges arbetande ungdom:

att det är ett brott mot Sveriges fredliga folk att hetsa till krig mot broderfolket;

att det är Sveriges arbetares och dess arbetande ungdoms oryggliga beslut att aldrig efterkomma en vädjan till vapen;

att Sveriges arbetare är beredda att nedlägga arbetet öfver hela landet för att förhindra ett krig;

att Sveriges arbetande ungdom helt säkert är besjälad af den uppfattningen att det är dess plikt att vid en eventuell mobiliseringsorder vägra inställa sig under fanorna, väl vetande att vapnen - om de skulle riktas mot någon - icke borde riktas mot norrmännen; och uppmana vi till sist arbetare och bönder landet rundt

att anordna massmöten för att afhandla hvad situationen kräfver.

Vår lösen är:

Fred med Norge!

Socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress

 

Detta upprop antogs av det socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress 1905 och spreds som flygblad. Dess författare var förbundets ordförande, Zeth Höglund.

Flygbladen beslagtogs och Höglund dömdes till sex månaders fängelse.

 

 

Unionsregenter:

Karl XIII (regeringstid 1809 - 1818)

Karl Johan Bernadotte (regeringstid 1818 - 1844)

Oscar I (regeringstid 1844 - 1859)

Karl XV (regeringstid 1859 - 1872)

Oscar II (levnadstid: 1872 - 1907)

 

 

Jan Milld, den 8.2.2007

 

Unioner med Norge

Vid åtminstone tre tillfällen under vår historia har Sverige varit i union med Norge:

1. Magnus Eriksson (1319 - 1355)

2. Kalmarunionen (1389 - 1521)

3. Bernadottarna (1814 - 1905)