Arvet efter förmyndarregeringen

Karl XI ärvde en stormakt på nedgång.

Han var bara fem år gammal, då hans far - Karl X Gustav - avled år 1660. Under tolv års tid - fram till 1672 - styrde en förmyndarregering.

Denna tid präglades av vanstyre. Precis som under drottning Kristinas tid som regent (fram till år 1654) gjordes en omfördelning till de rika med ökade klassklyftor som följd. Ämbetstillsättningar skedde mindre efter kompetens än efter "kontakter".

Därmed inte sagt, att inte även Karl XI efter sitt tillträde som regerande kung gjorde misstag. Således utsågs storgodsägaren Lorentz Creutz till riksamiral, med huvudansvar för den svenska flottan.


Olyckorna 1675 och därefter

Detta medverkade till det svidande nederlaget för den svenska flottan i kriget mot Danmark sommaren 1675. Utanför Öland förlorades bl.a. det enorma fartyget Kronan med besättning och en stor mängd kanoner.

Ur boken "Karl XI", Göran Rystad:

"Den flotta som gIck till sjöss bestod av inte mindre än femtionio fartyg, av vilka trettionio var örlogsskepp. Besättningen uppgick till I I 000 man varav 3 000 soldater. Eldkraften var betydande, skeppen hade sammanlagt mer än 2 000 kanoner. Amiralsskeppet Kronan var ett av samtidens största fartyg och hade ... hundratjugosex kanoner."

Ur "Storhet och fall", Herman Lindqvist:

"Creutz mötte danskarna i Bornholmsgattet den 25 maj 1676 klockan sex på morgonen. Totalt tjugofem linjeskepp och elva fregatter. Svenskarnas fartyg var fler och större, men danskarna hade varit ute i två månader. De var samövade och sjövana, deras flotta låg väl samlad. De svenska fartygen kom ifrån varandra, kaptenerna hade fatt oklara order och nu fick de signaler från Creutz som de inte förstod. De hade inte haft tid till en enda realistisk samövning."

Ur "Karl XI", Rystad:

"Den svenska slagledningens inkompetens visade sig ännu en gång, och misstag följde på misstag med förödande konsekvenser. Ett signalskott från Claes Uggla på Svärdet missuppfattades av Creutz, som beordrade en vändning med Kronan utan att minska segel och med de nedre kanonportarna öppna. Kronan krängde över, vatten strömmade in genom kanonluckorna, kanonerna slets loss, en lunta hamnade i krutförrådet och Kronan sprängdes sönder och sjönk. Creutz och 650 man av besättningen följde med i djupet, 15O räddade sig i land på Öland. Den övriga svenska flottan skingrades, flydde eller nedkämpades. Claes Uggla på Svärdet kämpade in i det sista. Hans fartyg sattes i brand och Uggla och flera hundra man av besättningen försvann i djupet. Efter katastrofen vid Ölands södra udde tvingades den svenska flottan rymma sjön."

Totalt förstördes elva svenska skepp i slaget. Cirka 3.000 sjömän dog.

Den 1 juli 1677 följde ett nytt sjöslag mellan Sverige och Danmark, vid Köge bukt. Det blev åter en förkrossande dansk seger, där Sverige förlorade 3.000 i döda och åtta fartyg.

Samtidigt med sjökatastrofen 1675 inträffade ett försmädligt nederlag till lands. I slaget vid Fehrbellin besegrades Sverige av den tyska staten Brandenburg.

Danskarna landsteg nära Helsingborg och hade snart besatt större delen av Skåne. Något motstånd från lokalbefolkningen mötte danskarna inte - tvärtom! S.k snapphanar anföll de svenska trupperna i bakhåll.

Inför slaget vid Lund i oktober 1676 var den svenska armén extremt pressad - pga matbrist, köld och sjukdomar. Den var tvungen att antingen gå till angrepp eller ge upp Skåne.

Ur boken "Karl XI":

"Att gå i vinterkvarter skulle kunna bli förödande. Karl XI hade redan upplevt hur svält och sjukdomar krävde långt fler offer än fiendens kulor. Danskarna befann sig dessutom i en mycket bättre situation och tiden skulle arbeta för dem. De kunde utan hinder få in såväl förstärkningar som förplägnad till armen över Landskrona. Dessutom kontrollerade danskarna de skånska kornbodarna. Det gällde för Karl att utnyttja armen innan dess stridsvärde urholkades.

"Försörjningsläget var desperat,  man saknade mat, salt, foder, ved och vatten. Det råa höstvädret var olidligt, regnet öste ner, marken blev som ett gyttjekärr, 'smutsen stod upp på halva skenbenet' (Clodt), och man måste vistas under bar himmel i genomsura kläder. Svält och sjukdomar härjade, fåltsjukan - ett samlingsnamn på flera olika sjukdomar, där rödsoten, dysenteri, var den vanligaste och svåraste, skördade varje dag hundratals offer. ... De skånska bönderna hade visat sig ytterst ovilliga att leverera spannmål till svenska armen, och dittills hade krigets utveckling onekligen pekat på att provinsen skulle komma att återgå till det gamla landet.

Karl XI insåg att det skulle vara katastrofalt att ligga kvar under de rådande eländiga förhållandena."

"Den här med vilken Karl XI gått in i Skåne räknade från början kanske bortåt I5 000 man, med en effektiv numerär, dvs. stridande och stridsdugligt manskap, på kanske drygt 12 000. Men sjukdomar och svält skördade offer i skrämmande antal.... Soldaterna måste bo i jordkulor eller primitiva hyddor och situationen var I förfärande. Hären decimerades varje dag."

Inför slaget fanns drygt 12.000 soldater på den danska sidan, 8.000 på den svenska. Det blev ett av de blodigaste slagen i svensk militärhistoria.

Den svenska armén segrade, men till priset av 3.000 stupade. På den danska sidan stupade 6.500 soldater. Det betydde förluster kring 50% på båda sidor - en ovanligt hög andel, som vittnade om slagets bitterhet!

Inte sedan slaget vid Kirkholm år 1605 (mot Polen) hade Sverige i ett slag lidit större förluster. Först vid Poltava 1709 skulle denna förlustsiffra överträffas.

För Karl XI, då vid 21 års ålder, var slaget vid Lund ett elddop.


Lärdomar av kriget och vanstyret

Ur "Karl XI",

"Parallellt med den förbittrade kampen mellan de svenska styrkorna i Skåne och den danska invasionsarmen pågick en annan, annorlunda, men i många avseenden lika betydelsefull kraftmätning inom Sverige, kampen mellan rådet i Stockholm och högkvarteret i Skåne, mellan centralförvaltningen i huvudstaden, som behärskades av de dominerande högaristokratiska släkterna, och den maktbas som växte fram kring Karl XI i högkvarteret."

"Sommaren 1676 är läget mörkt. Flottan är slagen, fienden har landstigit i Skåne och från Norge tränger en annan arme in i Västergötland. Stämningen i rådet är dyster men präglas också av villrådighet. Det finns ett undantag, Johan Gyllenstierna. Denne hade spelat en viktig roll i de räfstekommissioner som kungen tillsatt efter flottans debacle och de militära motgångarna i Pommern. Med en kraft och outtröttlighet utan motstycke i rådet ägnade han sig också åt arbetet att utrusta flottan och sätta den i stridsdugligt skick och skaffa utrustning och folk till landets försvar. I det hotande läget krävde han vid rådsöverläggningarna den andra veckan i juni radikala åtgärder... Förslagen väckte ingen anklang i rådet. Gyllenstiemas hänsynslösa kraft och uppslagsrikedom skilde sig markant från den tveksamhet och försiktighet som präglade inläggen från andra håll."

Sverige har dragits in i krig mot bl.a. Brandenburg genom att Frankrike hade hamnat i krig. Sverige fick subsidier av Frankrike och var genom fördrag förpliktat att ställa upp på fransk sida i kriget.

När det gick dåligt för Sverige förklarade även Danmark krig mot Sverige - i hopp om att kunna återerövra Skåne, som förlorats mindre än två decennier tidigare. Danskarna var ytterst nära att lyckas.

Karl XI drog lärdomen att Sverige måste stå oberoende för att inte dras in i andra länders krig. För att klara detta behövdes en stark och effektiv krigsmakt. Detta i sin tur förutsatte ekonomiska resurser.

Riksdagarna 1680 och 1682 fattades viktiga beslut. Karl XI drev med hjälp av de ofrälse stånden igenom en omfattande reduktion. Genom denna återfördes stora gods och rikedomar till staten. Fram till år1700 minskades adelns hemmansbestånd från totalt 66% till 33%.

Det infördes också ett kungligt envälde. Fram till kungens död 1697 sammankallades riksdagen bara vid få tillfällen. Under Karl XII bestod enväldet och under hans tid sammankallades överhuvudtaget inte riksdagen.

EN SVENSK KRIGSMAKT skulle kunna avskräcka andra länder från att angripa Sverige. Blev det ändå krig skulle Sverige ha goda utsikter att vinna detta.

Det handlade om en försvarsmakt. Den var inte till för att erövra nya territorier utan den var till för att försvara gällande gränser.

Ur boken "Karoliner" av Alf Åberg/Göte Göransson:

"När Karl XI blev myndig kung år 1672, hade den svenska stormakten redan börjat deklinera. Sverige var alldeles för fattigt för att i fredstid kunna underhålla alla de många trupper som behövdes för att skydda rikets långa och svårförsvarade gränser.

Vår naturliga utrikespolitiska linje borde vara neutralitet och maktbalans, men också ett sådant program var för dyrbart. Vårt enda hopp stod till främmande subsidier. Svenskarna blev Frankrikes vasaller och drevs ut i ett krig som vi inte ville och som Frankrike avslutade för vår räkning bakom vår rygg."

"Kungen var inte någon djupsinnig person, men han hade några politiska ideer som han höll fast vid. Sverige skulle hållas utanför ett nytt krig. 'Ett krig kan man lätt börja, men hur det slutar står i Guds hand', kunde han vittna av egen dyrköpt erfarenhet. Sverige skulle inte längre ta emot några subsidier eller gå i främmande ledband. För att bevara sin handlingsfrihet skulle Sverige skaffa sig en förstklassig fredsarme.

Vid riksdagen i Stockholm år 1680 skedde den stora förändringen i vår historia. Då genomdrevs räfsten med kungens gamla förmyndare, och då beslöt man att genomföra indelningsverket och upprustningen av örlogsflottan med hjälp av de indragna adelsgodsen.

Då utfärdade också riksdagen en förklaring som gjorde kungen enväldig. Enväldet inskränkte riksdagens makt,..."


Upprustning, organisering och intrimning

En effektiv krigsmaskin - det betydde organisering och uppbyggandet av en infrastruktur, det betydde beväpning och träning. Inte bara av soldater, utan även av hästar.

Organiseringen skedde genom vad som kallas indelningsverket, eller "yngre indelningsverket". Trakterna indelades i rotar, som skulle underhålla en soldat: "det permanenta knekthållet". Ett liknande system hade funnits tidigare, men nu sattes det mer i system, över hela landet.

Innebörden var att man här inte använde sig av legosoldater, inte heller av otränade bondsöner och drängar. Krigsmakten byggde på unga män ur folket, som var tränade och utrustade för uppgiften.

Därtill organiserades det områdesvis, så att de olika kompanierna utgjordes av män, vilka redan kände varandra. Där fanns från början en naturlig sammanhållning.

Beträffande besättningar till fartyg gjorde man tvärtom - ett sänkt fartyg inte skulle dränera en hel bygd på unga män.

Ur "Karoliner"

"Grunden för den karolinska armen var indelningsverket. I varje landskap eller län åtog sig bönderna att underhålla ett fulltaligt regemente av fotsoldater i goda och onda tider. Flera gårdar bildade tillsammans en rote, och varje rote åtog sig att anställa och försörja en soldat.

Vid kavalleriet träffade kungen överenskommelse med enskilda personer, som åtog sig att bli rusthållare och underhålla en ryttare och en häst på villkor att de blev befriade från skatten."

"Genom sina boställen var det militära befälet fast förankrat i den civila omgivningen. Ofta drev de jordbruket i samarbete med några bönder. De malde sin säd på böndernas kvarn och hade sina hästar och kor i byns hagar."

"Det fanns inalles nära 18.000 indelta fotsoldater och 8.000 ryttare i det egentliga Sverige,medan Finland ställde upp över 7.000 fotsoldater och 3.000 ryttare. Dessutom hade flottan I 6.600 båtsmän i Sverige och 600 i Finland.

Varje regemente låg utspritt över ett stort område, och för att armen skulle kunna möta ett överraskande anfall var det ett livsvillkor att regementena kunde samlas så snabbt som möjligt. Kompanierna fick lämna uppgifter på hur lång tid de behövde för att samlas till sin egen mötesplats och därifrån marschera till regementets. Flera gånger gjorde man provmobiliseringar med delar av armen.

Noggranna kartor gjordes upp, vägarna förbättrades, och gästgivargårdar byggdes som nattkvarter och bivackplatser åt de marscherande trupperna. På 1690-talet blev kungen och hans män färdiga med alla mobiliseringsplanerna. De visade hur varje kompani skulle marschera för att kunna ta sig fram till utskeppningshamnarna längs rikets kuster."

I denna upprustning ingick alltså även att rita nya kartor och att göra många vägar mer farbara.

Dalaregementets uppmarsch år 1700,de röda pilarna visar utskeppningshamnarna.

 

Varje soldat fick förfoga över ett litet torp, för att kunna livnära sig. I torpet skulle finnas en soldatkista med uniform, vapen och annan utrustning. Kistan skulle stå tre decimeter över golvet, så att råttor inte kunde komma åt innehållet.

Befälen hade, efter grad, hus med flera rum. Det fanns ca 3.000 befälsboställen i Sverige och ca 800 i Finland.

Ur "Karoliner":

"Karl XI hade mycket bestämda åsikter när det gällde officersutbildningen. Han ville få fram det bästa urvalet och såg därför helst att officerarna gick den långa vägen. De skulle börja som meniga och lära sig känna den vanlige soldatens villkor, innan de började föra befäl. 'Han har tjänat sig upp från ryttare', antecknade han i sin dagbok, när han fick bud om generalen Aschebergs bortgång - det var ett gott eftermäle."

"De karolinska officerarna var helt solidariska med sina underordnade soldater. De var förbundna med bondesamhället och delade sina menigas intressen när det gällde avkastningen av åker och äng."

"Det rådde väldiga löneskillnader mellan olika graderna. En förare - den högste i det 'ringare befälet' - tjänade 30 daler silvermynt om året, och en fältväbel, som motsvarade senare tiders fanjunkare, 41 daler, men löjtnanten hade en lön på 100 daler om året och kaptenen tjänade 200 daler."

Den minsta enheten inom infanteriet var kompaniet, som omfattade 150 man. Fyra kompanier bildade en bataljon. Två bataljoner bildade ett regemente, som således omfattade 1.200 soldater.

Ur "Karoliner":

"Flera gånger om året sammankallades kompaniet till övningar. Truppen fick lära sig att hålla tätt tillsammans, att snabbt ändra frontriktning och gå till anfall i sammanhållna linjer. Vid de regelbundna gudstjänstbesöken övades soldaterna i exercis på kyrkbacken.

Varje år drogs hela regementet samman till ett fjorton dagar långt möte, då man övade samverkan i större förband. Däremellan kallades officerarna ofta till överstens boställe för att lära in de nya reglementena."

Det fanns olika underbefäl, där envar var tilldelad bestämda uppgifter:

Ur "Karoliner":

"Föraren skulle ha noga uppsikt över kompaniets fana, som han under marschen bar bakom fänriken men överlämnade till denne, när det drog ihop sig till strid. Han hade också hand om kompaniets sjuka."

Furiren skulle utsticka kompaniets lägerplats. Han skulle också mottaga provianten och utdela den till kompaniet.

Rustmästaren skulle ha hand om ammunitionen och utdela den efter order till de meniga. Han skulle också visitera gevären och se till att soldaterna visade allan flit att hålla dem färdiga och rena.

Fältväbeln eller kvartermästaren skulle vara kompaniets öga... Han skulle kunna läsa och skriva... Han skulle rapportera vilka karlar som var frånvarande och känna var och en av kompaniet till deras kapacitet och villkor. Smärre förseelser bland de meniga skulle han direkt bestraffa.."

Högre kompanibefäl var fänriken, löjtnanten och kaptenen - vid kavalleriet ryttmästaren."

Rekryten skulle granskas och inskrivas i rullan som soldat vid generalmönstringen. Kungen var ofta själv med vid dessa mönstringar och tog rekryten i noggrann besiktning.

Det var 1687 som den blå enhetsuniformen kom. På huvudet hade först en slags mössa, en "karpus". Den trekantiga hatten blev sedan vanligare.  Skorna var märkliga: lika långa på höger som vänster sida, så att varje sko passade lika bra på båda fötterna.

Det fanns flera typer av infanterister: nära en tredjedel av bataljonen var pikenerare,nära två tredjedelar musketerare. Därutöver fanns grenadjärer, till ett antal av tolv inom varje kompani, dvs 48 per bataljon.

Pikenerare var utrustade med en pik och värja, musketerarna med en värja och en musköt utan bajonett, grenadjärerna med handgranater, värja och en musköt med bajonett.

 

 

 

Träffsäkerheten på dåtidens vapen var dålig, de tog dessutom lång tid att laddda om.

Karolinernas taktik var därför att marschera rakt emot fienden utan att avlossa vapnen förrän man var dem riktig nära. Det gjorde att man sällan missade. Som en bieffekt kan detta ha injagat skräck hos fienden: de sköt och sköt, många karoliner träffades och föll, men leden av karoliner marscherade ändå avbrutet närmare.

Taktiken innefattade att efter avlossade skott gick man till angrepp med bajonetter och värjor.

Ur "Karoliner":

"Musketerarna avlossade sina salvor på nära håll för att nå bästa möjliga resultat. Efter en salva gjorde hela kompaniet inbrytning på fienden med värjor och pikar. Under striden skulle alla hålla uppsikt på fanan som fänriken bar. Den var kompaniets samlingsmärke och fick inte falla i fiendens händer."

Varje kompani hade sin egen fana, och denna hade en central roll. Bakom fanan samlades man, den var riktpunkten i vimlet, den gav mod till fortsatt strid.

Farligare än att våga trupperna i en strid mot i fienden, ett öppet slag, var att låta trupperna ligga still en längre tid, när man var ute i fält.

Ur "Karoliner":

"De flesta soldater som avled i krig dog sotdöden i fältlägren. Det var bara en mindre del som stupade för kulor och svärdsegg. Det stora flertalet dog genom olika slags fältsjukdomar, genom ovanlig kost, dålig skötsel och vårdslöshet i kvarteren. Så var det i alla armeer vid denna tid."

"Karl XII kunde krigshistorien och var medveten om att de flesta soldaterna dog av obekväma läger, hunger och sjukdomar. Därför ansåg han det bättre, säger en karolinsk officer, att våga sitt manskap i en batalj hellre än att inspärra dem i ett läger och låta dem sjuktla och dö bort i stank och elak lukt."

Kärnan i den kaolinska taktiken var offensiv, anfall. Där spelade kavalleriet en nyckelroll, med sina värjor. Förutom värjan hade ryttaren en karbin och två pistoler.

Ur "Karoliner":

"Ryttarens bästa vapen i striden var värjan. Kring den enkla, raka och eleganta ryttarvärjan utformades den karolinska taktiken. Det var ett fruktansvärt anfallsvapen lika lämpat för hugg som för stöt. Taktiken anpassade sig därefter. Det gällde att - som Rutger von Ascheberg skrev i sitt reglemente - snarast skåda fienden i vitögat. Chocken med blanka vapen avgjorde striden."

Taktiken var att bilda en kil, som slog ett hål i en fiendens linje. Därvid red man mycket nära varandra, knä mot knä. I fullt fart framåt med dragna värjor. I närstriden användes man sedan även pistolerna.

Enheten för kavalleriet var skvadronen, som normalt omfattade 125 hästar.

Vid sidan av det vanliga rytteriet, lokalt rekryterat, fanns livgardet. Detta var ett elitförband.

Ur "Karoliner":

"Livgardet var inte något indelt regemente utan soldaterna var värvade och fick sin avlöning av kronan. Under fredsåren var det nära knutet till rikets huvudstad. Soldaterna låg inkvarterade hos Stockholms borgare i gamla staden och på malmarna."

"Karl XI ville ge gardet en rent nationell prägel. Till nya officerare utsåg han nästan uteslutande ungdomar ur lågadeln, ofta söner till hans närmaste medarbetare. Däremot tog han inga som helst personliga hänsyn vid befordringarna inom gardet. Officersaspiranterna skulle - liksom vid andra regementen - börja som meniga musketerare och pikenerare för att lära känna manskapets villkor och bättre kunna föra befäl."

Därutöver fanns dragonerna, som var ett beridet infanteri. De tog sig fram på hästar, men i strid var de fotsoldater.

 

Hästarna spelade således en central roll i den karolinska krigföringen. De var ganska små, men fanns i stort antal. Kraven på dem var höga - både att fysiskt orka tillryggalägga långa sträckor med tung last och att kunna fungera i kaotiska stridssituationer.

Hästarna var utbildade för strid precis som soldaterna. De tränades att klara kraftiga smällar och explosioner. Under fälttåg blev det lika viktigt att förse hästarna med foder som soldaterna med mat.

Ur "Karoliner":

"Det var massor med hästar som behövdes för armen. Vid varje kavalleriregemente hade man förutom de vanliga 1.000 ryttarhästarna 435 tross- och packhästar och 204 ridhästar för officerarna. Också vid infanteriregementena fanns det många rid- och trosshästar. När armen år 1707 bröt upp mot Ryssland, räknade den 43.600 man och 35.000 hästar."

"...Många av dem höll knappast måttet för moderna större ponnies.  Men starka och uthålliga måste de vara för att kunna bära en ryttare som kanske vägde 70 kilo, sadelutrustningen på 16, vapnen och kyllret på 25 och proviant och packning på inalles 24 kilo.

Hästarna utförde förnämliga prestationer.  Det finns exempel från kriget i Sachsen i oktober 1704, då flera karolinska kavalleriregementen i svår terräng och under två häftiga fäktningar med fienden på vägen förflyttade sig 300 kilometer på fem dygn - det är ett gott prov på vad detta svenska rytteri kunde åstadkomma."

 

Lika viktigt som bra vapenutrustning och tränade hästar var en hög stridsmoral bland soldaterna. En "grundplåt" låg i sammanhållningen från hembygden. Därutöver bands man samman av en gemensam religion. Det faktum att kungen själv fanns med i striden och även han riskerade sitt liv hade naturligtvis stor betydelse.

Det ställdes stora fordringar på den som ville bli soldat: inte bara en god fysik, utan också ett "frejdat rykte". Kompanicheferna skulle tillse att soldaterna inte ingick några "liderliga eller oanständiga" giftermål. En giftaslysten soldat fick visa upp sin fästmö för kaptenen och få hans godkännande av äktenskapet.

Boken "Karoliner":

"Det var mycket som krävdes av soldaten: han skulle vara 'oförskräckt, trogen, nykter och litet högfärdig samt god kamrat, kunna sjunga visor, berätta sagor och hitta på roliga tidsfördriv'. Framför allt skulle soldaten lära sig lyda order och vänja sig vid den stränga disciplin som Kart XI en gång för alla formulerat så här: 'Kommando bör med allvarsamhet och tystnad föras utan något inlåtande i resonemang med de under lydnad stående'.

Hårda bestraffningar förekom vid förseelser, för att upprätthålla disciplinen. Soldaten skulle frukta Gud och lyda konungen.

"Karoliner":

"Varje krigsman skulle hedra och vörda sina överordnade.

Att smäda Guds namn var belagt med dödsstraff - det är det första som sägs i krigslagarna. Samma straff gällde för den som vägrade lyda order av något befäl. Den karolinska armen var en enhetlig organisation, fast sammanhållen och behärskad aven en enda, uniform tro."

"Straffen för kyrkliga brott var rigoröst stränga. Om en officer utan laga förfall höll sig borta från korum och bön i lägret, skulle han betala böter till Vadstena krigsmanskassa, den militära pensionsstiftelsen. Om en soldat försummade korum skulle han första och andra gången straffas med att bära några musköter, men tredje gången skulle han stå i halsjärn dag och natt. Samma straff drabbade den som kom onykter till korum."

"Gifta soldater som begick hor straffades med gatlopp."

 

I karolinerarmén fanns mycket av yrkeskunnande representerat. Hantverksskicklighet var nödvändig för att klara många av de uppgifter man ställdes inför, t ex att snabbt kunna bygga en bro över en flod.

"Karoliner":

"...soldaten skulle gå bönderna till handa i jordbruket...

Ofta var han något aven tusenkonstnär när det gällde att reparera saker och ting. En del av soldaterna hade dessutom lärt sig att läsa och skriva i armen. Det var färdigheter som alltid kom till nytta därhemma."

 

 

 


Olyckorna 1697 och därefter

År 1697 avled Karl XI. Kungen död åtföljdes av en serie olyckor för Sverige. En påtaglig sådan var den stora branden, där slottet Tre Kronor brann ned.

Därtill drabbades landet av en svår svältkatastrof, följt av en epidemi. Detta slog särskilt hårt i Finland.

"Karoliner":

"Slottsbranden var kulmen på en serie olyckor som hemsökt riket. På 1690-talet hade Sverige drabbats av några fruktansvärda nödår. Aret 1695 gav dålig skörd, och i augusti 1696 var det två mycket stränga frostnätter som förstörde grödan. Nöden blev särskilt stor i Finland och i de norra delarna av Sverige. Det fanns visserligen tillräckligt med spannmål inom riket,, i Skåne och Livland, men det dröjde alldeles för länge innan hjälpen hann fram till de svårast hemsökta områdena.

På våren 1697, då svälten var som värst, följde en svår epidemi, som troligtvis stod i samband med de felslagna skördarna. Forskarna har beräknat att en tredjedel av Finlands befolkning svalt ihjäl under vintern 1696-1697. Det var en fasansfull katastrof, som drabbade landet lika hårt som digerdöden under medeltiden, men det finns märkvärdigt nog inte några berättelser om denna händelse. De enda säkra uppgifterna står att hämta i kyrkböckerna, där prästerna fört in alla dem som dog i församlingarna."

Olyckorna uppfattades av andra länder som ett svaghetstecken, länder som hade motiv att försöka erövra territorier från Sverige. Ryssland hade intresse av att få en hamn i Östersjön, Danmark hade inte accepterat den svenska erövringen av Skåne. Freden i Roskilde låg ju bara 42 år tillbaka i tiden, slaget vid Lund 24 år tillbaka.

Således gick Danmark och Sachsen-Polen våren 1699 i allians mot Sverige. Senare samma år utvidgades alliansen - olyckligtvis, för Sverige! - med Ryssland. Sverige stod inför ett nytt krig, därtill ett tvåfrontskrig.

Därmed hade Karl XI:s strategi misslyckats i sin första del, kriget blev ett faktum.

Återstod den andra prövningen: att försöka vinna kriget.

Som svensk kung hade Karl XII nu tillträtt. Trots sin ungdom hade han förklarats myndig redan i november 1697, vid bara femton års ålder.


Det långa kriget

Den svenska krigsmaskinen rasslade igång planenligt.

"Karoliner":

"Vid Dalregementet bildades de båda bataljonerna i Brunnbäck och Vik. De marscherade mot Köping, där regementschefen Magnus Stenbock tog emot regementet den 26 april. Efter fastställd marschrutt och med tre dagars mellanrum mellan bataljonerna fortsatte regementet sin nedmarsch till Skåne, dit man anlände en månad senare. Marschtiderna hölls och ingenting kickade. Den svenska stormaktens sista mobilisering skedde med ett lugn och en styrka som imponerar ännu idag."

Danmark tvingades först att sluta fred, utan svårigheter.

Därefter, den 1 oktober, skeppades armén över från Karlskrona till Pernau i Estland, för att undsätta det av ryssarna belägrade Narva.

På samma sätt som inför slaget vid Lund anlände de svenska soldaterna uthungrade efter en ilmarsch, där de sovit under bar himmel. Möjligen underlättade detta anstormningen mot de ryska linjerna. En snöstorm gav dessutom överraskningsmomentet.

"Karoliner":

"I Wesenberg samlades efter hand en liten armé på 10.000 man. Ytterligare trupper var under framryckning, men kungen ansåg sig inte kunna vänta på dem. Det rådde svår brist på proviant i det svenska lägret. Ryssarna hade förhärjat landet kring Wesenberg - och det måste komma till strid innan trupperna svalt ihjäl.  Narva var dessutom hårt ansatt av fienden, och varje timme var dyrbar när det gällde att undsätta fästningen."

"Allt bagage lämnades kvar, och trupperna ryckte fram i full beredskap genom det ödelagda landet. Väglaget var uselt och försörjningen bristfällig.  Vissa nätter måste man övernatta under bar himmel 'upp till lorten under knäs'. Inget under att soldaterna längtade efter att komma i handgemäng med fienden 'och göra ändskap på allt besvär'."

Antalet svenska soldater i slaget blev 10.000, antalet ryska mer än 30.000. På svensk sida stupade 900 och 1.200 sårades. På rysk sida dödades mer än 6.000, kanske så mycket som 18.000. Många tillfångatogs.

För Karl XII, vid 18 års ålder, var slaget vid Narva ett elddop.

Efter den stora segern gick Karl XII söderut med sin armé, för att ta sig an Polen-Sachsen. Rådgivare hade förespråkade en förhandlingsuppgörelse med Polen, men Karl XII ville få ett militärt avgörande. Detta skulle visa sig svårt.

 

"Karoliner":

"Kung Augusts trupper drog sig tillbaka till Preussen, och svenskarna kunde besätta hela Kurland. Men något avgörande hade man inte nått vid Düna. Den sachsiska armén hade undkommit med rätt små förluster och kunde fortfarande hota Sveriges välde i Baltikum. Kunge beslöt därför att uppge den gamla fälttågsplanen. Han avskrev anfallet mot det ryska Pskov och fortsatte kriget mot kung August på polsk botten."

Slag efter slag vanns, men det blev inget riktigt avgörande. Düna 1701, Kliszow 1702, Fraustadt 1706 och Holowczyn 1708.

Karl XII hade underskattat ryssarna - något som skulle visa sig vara ett ödesdigret misstag. Under tsar Peter kunde de både rusta upp sin armé och erövra svenska områden vid Finska viken. Med tillgång till kusten kunde man också bygga upp en flotta.


Nederlagen

Efter vinterkvartet i Sachsen 1707 hade karolinerarmén hämtat ny kraft, efter sex år ute i fält. Armén mönstrade nu 35.000 soldater.

"Karoliner":

"Framåt våren hade armén utan större svårigheter nått trakten kring Vilna i Litauen. Här stod kungen vid ett vägskäl. Antingen kunde han tåga norrut genom oändliga ödemarker och hjälpa sina härjade och hotade Östersjöprovinser. Eller också kunde han gå sydost ut mot Moskva, tsarens huvudstad. Det rådde stor oro i det svenska högkvarteret. Generalkvartersmästaren Axel Gyllenkrok berättar att han sökte övertala kungen att välja den norra vägen.

Men kungen hade redan fattat sitt beslut. han ville gå fienden in på livet. Han avvisade Gyllenkroks invändingar med orden 'Vi måste våga så länge vi är i lyckan'."

När Karl XII började tåga mot Moskva tillämpade ryssarna den brända jordens taktik. Försörjningsläget blev snart mycket svårt för karolinerna.

"Karoliner":

"Hela vägen måste man röja undan träd, som ryssarna fällt över vägen, och nätterna igenom fick de hålla vakt i regnet mot ryska strövkårer. 'Aldrig kunde vi komma dessa vinthundar så nära att få skott på dem', klagar han. Fienden var runtomkring dem och de vågade därför aldrig lämna lägret för att proviantera. Några tält kunde de inte slå upp.

Många vagnar fastade i gyttjan..."

Svårigheterna blev så mycket större när kölden satte in.

Karl XII:s armé vände då söderut mot Ukraina, där det stora nederlaget vid Poltava väntade, år 1709.

Den svenska armén uppgick inför slaget till 19.000, den ryska till 53.000.  Cirka 6.900 svenskar stupade, ytterligare flera tusen togs tillfånga. De ryska förlusterna uppgick till mindre än 4.000 döda eller sårade.

Återigen när Sverige fått svårigheter passade Danmark på att förklara krig. Man landsteg i Helsingborg år 1710, men vid denna tid hade försvenskningen av Skåne hunnit så långt att danskarna inte mötte något stöd från befolkningen.

Inom loppet av bara några månader hade svenskarna stampat fram en ny armé. Under ledning av Magnus Stenbock besegrades den danska armén i mars 1711.

Till det som också förknippas med karolinerna och svenska nederlag hör general Armfelts marsch över bergen från Norge 1718, där många soldater dukade under i kylan.

 

 

Ytterligare en prövning var skärdgårdskriget kring 1719, då ryska galärfartyg härjade svårt utmed den svenska ostkusten.

 

Nederlaget i Poltava gjorde att många karoliner blev krigsfångar och sändes till Sibirien. De flesta kom till Tobolsk. Här ryms många fantastiska människoöden.


Jan Milld, den 4.8.2008

 

Karoliner

Denna redogörelse baserar sig i huvudsak på boken "KAROLINER", skriven av Alf Åberg och Göte Göransson, utgiven av Bokhuset, Höganäs 1984. En rikt illustrerad bok i A4-format på nära 200 sidor.

Det handlar om den tid då Karl XI och Karl XII var regenter i Sverige. Båda tillträdde i mycket unga år och båda vann stora segrar. Karl XI fick sitt elddop i slaget vid Lund år 1676, Karl XII fick sitt elddop i slaget vid Narva år 1700.

Arvet efter förmyndarregeringen

Olyckorna 1675 och därefter

Lärdomar av kriget och vanstyret

Upprustning, organisering och intrimning

Olyckorna 1697 och därefter

Det långa kriget

Nederlagen