Innan telegrafer fanns

I Sverige och vårt närområde var en föregångare till telegrafen systemet med signaleldar - vårdkasar.

Genom dessa eldar kunde inga komplicerade meddelanden sändas, men när de antändes signalerade detta att fara var å färde och att krigsmakten skulle göra sig redo.

Vårdkasens träspiror ställdes i en konisk form runt en spira eller mittstolpe, och kunde vara tio meter hög. Väggarna var tätade för att bli snö- och regntät. Virket var kådrikt för att brinna intensivt. Kasen hade inuti utrymme för bränsle och en liten "dörröppning", skyddad av en vikbar skinnfäll. Den fungerade också som ett övernattnings- och regnsskydd för kasvakten.

Upptill fanns en öppning och genom att växelvis öppna och stänga denna med skinnfällen reglerade syretillförseln till elden. Det gav en blinkande effekt och vårdkasen kunde skiljas från andra nattliga bränder.

Underlåtenhet att vårda kasen, att tända den utan anledning eller att inte tända den när så borde ske, bestraffades. Kasarna bemannades vanligen först när krigsfara hotade, men de fanns alltid där, i beredskap.

Den sista gången som vårdkasesystemet användes i Sverige var 1854, under Krimkriget. En engelsk flotta hade siktats utanför Vinga, och detta tolkades av kasvakten som en möjlig attack på Sverige. Vårdkasen tändes. Det tog då 24 timmar för vårdkasekedjan att gå från kase till kase, från Vinga genom Götaland och Svealand, upp till Stockholm.

Ur boken "Skärgårdskriget", Jonson:

"Vårdkasarna utgjorde led i ett sedan urgamla tider brukat underrättelseväsen. De voro byggda som jättelika lappkåtor av mot varandra uppresta timmer. Ofta höllo de 10 meter i höjd. I kasens övre del var en kammare inrättad, genom vars gluggar utkiksposter i kritiska tider oavlåtligt spanade. Hit upp kom man på en slags stege, som utgjordes av de kvarlämnade grenarna på en i vårdkasen infälld stock. Hela rummet mellan dessa vaktrums golv och marken var fyllt med brännbara ämnen, som man när fara var å färde antände, därmed sättande hela byggnaden i brand.

Som vårdkasarna vanligtvis voro uppresta på höga berg syntes deras olycksbådande signaler vida omkring. Och varskodde en vårdkase om fara, var den nästa genast redo att sprida budskapet vidare."

 

Känt är också hur de nordamerikanska indianerna kunde förmedla budskap över avstånd med röksignaler från bergstoppar. Genom att täcka över en brasa med en filt och snabbt dra bort den skapades en rökpuffar. Med lite träning kunde rökpuffarnas storlek, form och timing styras. Signalernas mönster var i förväg kända för såväl sändare som mottagare, och utgjorde koder för enkla meddelanden.

En annan variant har varit ljudsignaler, genom trummor, näverlurar eller trumpeter. Till skillnad från rögsignaler kan de användas även nattetid. Å andra sidan klarar de inte så stora avstånd. Trumpeter kunde dock, om de inte blåste för mycket eller var berg i vägen, uppfattas på ett avstånd närmare an halvmil.

Ytterligare redskap för optisk kommunikation kan vara:

speglar, när solen lyser

• facklor eller lampor, nattetid.

• flaggor och semaforer.


Till detta kommer en helt annan form av kommunikation över avstånd, som förekom förr i tiden, utan hjälp av mänskliga budbärare. De var brevduvepost.

Duvposten använder sig av brevduvans goda orienteringsförmåga, flygförmåga och benägenhet att flyga hem när den transporterats bort. Duvan orienterar sig huvudsakligen med hjälp av jordens magnetfält. På kortare avstånd kan duvan använda luktsinnet, en erfaren duva kan också orienterar sig efter landmärken. En brevduva kan tilryggalägga över 100 mil på en dag.

Vid exempelvis dåligt väder, åska med elektricitet i luften eller extremt hårda vindar så kan brevduvan komma ur kurs och hamna fel. Begränsningar ligger också i duvans behov av svag vind och hög omgivningstemperatur, samt att risken att duvan kan bli tagen av en rovfågel .

Duvpost har använts seda långt tillbaka i tiden, i bl.a. Kina och Egypten. I Europa har duvpost använts sedan medeltiden, inom handeln, sjöfarten och framför allt krigsmakten. Vid belägringen av Paris 1870-1871 skickade de belägrade meddelanden och brevduvor med luftballonger.

Den första militära brevduveverksamheten i Sverige var i Karlsborg 1887. Man började då träna duvor på sträckorna Örebro-Karlsborg och Bråviken-Karlsborg. Denna verksamhet lades ned i slutet av 1890-talet.

Då hade ju telegrafen slagit igenom.


Optisk telegrafi

I begreppet "telegrafi" innefattas här fyra moment:

1. Budskap förmedlas över stora avstånd och snabbt

2. Det sker utan hjälp av budbärare - människa eller djur - som fysiskt förflyttar sig

3. Det sker genom ett kedjesystem, med länkar som tar emot och sänder vidare

4. Budskapet kan vara utförligt och detaljerat.

Sverige var det andra landet i världen, efter Frankrike, när det gäller utvecklandet av optisk telegrafi.

"Skärgårdskriget":

"En krigsexpedition av de förenade flottorna kunde inte improvisera utan krävde långa förarbeten. På seglingen från Ölands norra udde till Dalarö hade man nödtorftigt kommunicerat med ropare. Men var och en sjökunnig förstod att för en krigsexpedition måste man ha en signalbok. En sådan började utarbetas,.."

Som föregångare till den optiska telegrafen kan ses flaggspel till sjöss. 1790 hade fasttällts en sifferkod för flaggor och olika positioner för hissande av flaggspel på fartyg.

Vid samma tid utvecklades ett semaforsystem till lands av fransmannen Claude Chappe. Det byggde på master, placerade på högt belägna punkter med fri sikt. Masterna hade tre rörliga armar, semaforliknande vingar. Dessa kunde vinklas på olika sätt med ett system av linor och trissor. Antalet olika signaler som kunde sändas var 92.

Chappes system invigdes 1792. Ett kort meddelande kunde då skickas från Strasbourg till Paris på 36 minuter.

Svensken Abraham Edelcrantz (född Clewberg i Åbo, men senare adlad till Edelcrantz) kunde två år senare inviga ett liknande system i Sverige. Det skedde genom att han sände en hyllningsdikt till kungen (Gustav IV Adolf), på dennes födelsedag.

Edelcrantz vidareutvecklade sedan det franska systemet. Hans konstruktionen bestod av tio fällbara järnluckor, som var och en var antingen "synliga" eller "ej synlig". Luckorna kunde ställas på kant så att de inte syntes på avstånd (= 0), eller vändas så att de syntes väl (= 1). Deras olika lägen bildade kombinationer av siffror. Den ensamma luckan överst kallades A, de nio luckorna på de tre armarna under betecknade de tal, som kunde tolkas med hjälp av en kodbok och översättas till bokstäver.

Systemet kan ses som föregångare till dagens binära dataspråk med dess ettor och nollor.

Luckornas läge kunde avläsas på långt avstånd med hjälp av kikare. En grund för den optiska telegrafen var med andra ord att kikaren fanns. Denna hade uppfunnits på 1600-talet.

Edelcrantz system var bättre och snabbare än Chappes. Det rymde fler kombinationer, kunde åstadkomma 512 olika signaler. Dessa var dessutom lättare att avläsa än Chappes.

Vid god sikt kunde man räkna med en telegraferingshastighet av 12 tecken i minuten. Meddelandet "Nu kommer skärgårdsflottan och styr mot Öregrundsgrepen" tog 45 minuter att överföra från Gävle. En postryttare behövde två dagar för att befordra ett brev på samma sträcka.

Avståndet mellan telegrafstationerna var cirka en mil. På sträckan Stockholm-Gävle, som var 31 mil, fanns det 24 optiska telegrafstationer.

Liksom det franska systemet användes det svenska mest för militärt ändamål.

Det var koncentrerat till Stockholms, Göteborgs och Karlskronas skärgårdar. Sin största utbredning hade systemet under finska kriget 1808-1809. Då fanns linjer även Stockholm-Göteborg och Stockholm-Karlskrona.

Efter finska kriget fick detta telegrafnät förfalla, men senare byggdes det upp igen. I det nya optiska telegrafnät som uppfördes på 1830-talet infördes en nyhet. Efter att tidigare ha varit reserverad för officiella och militära meddelanden öppnades telegrafen 1837 för allmän korrespondens. Sverige var här först i världen.

Ur "Telegrafboken", K.V.Tahvanainen:

"Den 1 maj 1837 är en märkesdag i de svenska telekommunikationernas historia eftersom telegrafnätet då officiellt uppläts för allmän korrespondens mot en avgift av 32 skilling banco för varje 'depesch', oberoende av dess längd. Den svenska optiska 'Telegraf-inrättningen' blev därmed det första statliga företaget i världen med ett telegrafnät för enskild korrespondens."

Trafiken var dock liten, eftersom den optiska telegrafen bara kunde användas vid gynnsam väderlek. Inte heller kunde den användas kvälls- eller nattetid. Den sista telegrafstationen på Vinga lades ner år 1881.

Då hade den elektriska telegrafen, via ledningar, tagit över.


Elektrisk telegrafi

I slutet på 1700-talet hade de italienska fysikerna Luigi Galvani och Alessandro Volta utvecklat batteriet, som för första gången gav en stadig och kontrollerbar ström vid en tämligen låg spänning. Detta gav förutsättningen för att kunna utnyttja elektriciteten.

År 1820 upptäckte dansken Hans Cristian Örsted elektromagnetismen. Han hade ställt en kompass nära en strömförande tråd och märkte att den då gav annat utslag än nord-sydlig riktning efter jordens magnetfält. Örsted hade upptäckt att att en elektrisk ledare ger upphov till magnetism.

Ur "Svensk teknikhistoria", Hult m.fl:

"Med upptäckten av elektromagnetismen 1820 kom möjligheten till snabb telegrafering långa sträckor på elektrisk väg.

Det av amerikanen Samuel Morse 1832 utvecklade systemet med korta och långa signaler antogs nästan omedelbart som ett internationellt system för telegrafering."

Engelsmännen William Cooke och Charles Wheatstone kunde 1837, demonstrera den första elektriska telegrafen. En magnetnål gav utslag åt höger eller vänster beroende på vilken laddning spolarna i telegraflådan hade. En kod grundad på utslagen motsvarade bokstäver.
 
Samma år blev också amerikanen Samuel Morse färdig med en elektrisk telegraf. Han utvecklade ett eget språk som fick namnet Morsealfabetet. Genom detta alfabet fick den elektriska telegrafen sitt genombrott. Den första fasta telegraflinjen invigdes 1844, i USA.

Vid den har tiden började järnvägar att anläggas. Större delen av järnvägsnätet i England ännu enkelspårigt, vilket ställde höga krav på kontroll över var tågen befann sig. Telegrafin blev då ett ovärderligt instrument, som medgav en tät och ändå säker trafik.

En förbindelse mellan England och Frankrike skapades 1851, då en undervattenskabel lades ut mellan Dover och Calais.

Tekniken utnyttjade det faktum att ett magnetfält uppstår kring en elektrisk ledare och lät en elektromagnetiskt styrt skrivstift rita långa och korta sträck på en remsa. När möjligheten att åstadkomma ljud vid en strömförändring upptäcktes kunde man använda en högtalare och lyssna till ljudet. Om man istället använder en lampa för att visa strömförändringen avläser man signalerna genom att studera lampans blinkningar.

För att skapa variationen i strömmen kopplar man en strömbrytare, som i det här sammanhanget kallas telegrafnyckel, mellan strömkällan och avläsningsapparaten. Strömkällan och telegrafnyckeln utgör nu en sändare och avläsningsapparaten en mottagare.

Den första typen av telegraf som användes i Sverige var den s.k. visartelegrafen.

Den fanns i ett skede vid alla järnvägsstationer.

Den var okomplicerad att använda, men långsam.

Snart slog morsetelegrafen igenom även i Sverige. Denna krävde mer av användaren, men var snabb.

.

Ur "Bra Böckers lexikon":

"De tidigaste elektriska telegrafförbindelserna nöjde sig med en ledning och använde jorden som retursändare. Som strömbrytare för denna krets användes en telegrafnyckel, som i viloläget bröt strömkretsen. Då den nedtrycktes slöts kretsen, och strömmen från en strömkälla passerade en elektromagnet på mottagarsidan, varvid en länkarm rörde sig. Dess rörelse registrerades på en pappersremsa, som sakta drogs förbi ett ritstift på länkarmen. Med telegrafnyckeln kunde man åstadkomma markeringar på pappret som med telegrafalfabet, vanligen Morses alfabet, uttyddes till skrivtecken.

Till Sverige kom den elektriska telegrafin i mitten av 1800-talet. På uppdrag av regeringen lämnade general Carl Akrell, chef för Optiska Telegraf-Inrättningen, i december 1852 ett förslag elektriskt telegrafnär för Sverige.

"Telegrafboken":

"Det föreföll mest angeläget... att med varandra förbinda landets huvudstad och länsresidensstäder, därnäst de viktigaste orterna för näring och handel. Särskild uppmärksamhet borde fästas vid de gränsorter från vilka förbindelser med utlandet kunde åstadkommas.

Planen upptog två huvudlinjer från Stockholm, den ena över Uppsala, Västerås, Örebro, Svartå, Mariestad, Vänersborg och Göteborg till Helsingborg och den andra över Nyköping, Norrköping, Linköping och Eksjö till Karlskrona och därifrån till Ronneby och Karlshamn. Dessutom ingick i planen flera förgreningar, från Uppsala över Gävle till Falun,..."

"De föreslagna telegraflinjerna följde till stor del de järnvägslinjer som Akrell också hade i uppdrag att föreslå... man kunde göra vissa besparingar om man kunde anordna gemensamma stolplinjer... ordna gemensam uppsikt och bevakning av linjerna."

Den första telegrafförbindelsen öppnades 1853, mellan Stockholm och Uppsala. Till denna linje skule det komma att åtgå 1.800 stolpar:

"Stolparna brändes i rotändan för att motverka röta. I slutet av juni meddelades att stolparna var uppsatta och att man nu väntade på tråden, som .... var på väg från England. Det var en galvaniserad järntråd och som isolatorer användes guttaperkahattar, tillverkade i Sverige. Ledningen var enkeltrådig och placerades på isolatorerna i toppen på varje stolpe."

Året därpå fanns en förbindelse även mellan Stockholm och Göteborg.

Den linjen byggdes sedan vidare söderut till Malmö och norrut till Oslo.

Telegrafverket och Statens Järnvägar (SJ) slöt ett 1859 ett avtal om att dela på stolparna utmed järnvägarna så att Telegrafverket kunde använda dessa istället för att sätta upp egna.

"Svensk teknikhistoria":

"När de stora järnvägsbyggena kom i gång efter halvsekelskiftet, fanns telegrafförbindelser färdiga, till stor nytta för järnvägstrafiken. Dessa två kommunikationsformer utvecklades samtidigt och allteftersom järnvägstrafiken tätnade ökade telegrafens betydelse."

En undervattenskabel drogs 1855 mellan Helsingborg och Helsingör, vilket skapade en kontakt med både det danska och det tyska telegrafinätet.

De internationella förbindelserna utsträcktes 1860 genom att linjen Stockholm-Haparanda anslöts till linjen Åbo-Tornio på finska sidan. Därigenom fick Sverige telegrafförbindelse också med Finland och Ryssland.

År 1874 var antalet telegrafstationer i Sverige 151 och längden av telegraftrådarna 18 800 kilometer.

 

En milstolpe i utvecklingen internationellt var Atlantkabeln. Försök att lägga ut en kabel på Atlantens botten hade gjorts tidigare, men misslyckats.

År1866 lyckades man. Det skedde från världens då största fartyg, ångaren Great Eastern. Kabeln hade dragits mellan Irland och New Founland i Kanada. Därmed fanns en förbindelse mellan Europa och USA.

I slutet av 1870-talet täcktes i stort sett hela världen av ett elektriskt telegrafnät.

När allt fler länder börjat bygga telegrafnät och utväxlingen av meddelanden mellan dessa ökade, behövde man besluta om gemensamma regler och taxor. Detta skedde vid en speciell Telegrafkonferens i Paris år 1865. Representanter från de deltagande 20 länderna undertecknade en internationell telegrafkonvention. Därmed övergav man tidigare zonsystem och införde ett enhetligt telegramporto för varje land, vilket innebar stora taxenedsättningar.
 
Parallellt med att nätet av telegraflinjer byggdes ut och samordnades internationellt skedde en utveckling som moderniserade systemet. Ett nytt, och snabbare, telegrafsystem togs i bruk 1874 - det så kallade Wheatstone-systemet, med maskindriven apparatur. För att öka trafikkapaciteten på ledningarna införde Telegrafverket också duplex, som gjorde det möjligt att sända telegram på linjerna samtidigt i båda riktningar.

Utvecklingen skapade också utrymme för nya industrier och nya arbetstillfällen. Telegrafdirektör A. H. Öller i Stockholm grundade 1857 en särskild telegrafverkstad. Den blev huvudleverantör av telegrafutrustning till Telegrafverket. År 1891 startade verket i Stockholm en egen verkstad, som blev en viktig leverantör av telekommunikationsutrustning.

1877 började telefoner användas i Sverige, men telegrafin fortsatte att utvecklas.

"Bra Böckers lexikon":

"Telegrafi kräver betydligt mindre frekvensomfång än telefoni, varför större räckvidder kan uppnås. Teckenöverföringen går å andra sidan vid manuell telegrafi ganska långsamt."

 

År 1884 infördes Iltelegram, dvs telegram med företrädesrätt och dubbel avgift .

Telegrammen bar ut av särskilda telegrambud, en hel kår.

Ur "Från röksignal till fiberkabel", Bengt Eriksson:

"Telegram som kom till stationerna bars ut till adressaten. Som regel anställdes unga pojkar efter de hade konfirmerats. På alla större stationer fanns det telegrambärare."

 

En ny form av telegramservice infördes 1912, då telegram för uppvaktning och gratulation kunde fås utskrivna på särskilda lyxblanketter mot en extra avgift.

Trådlös telegrafi

Grunden till trådlös telegrafi lades av flera olika vetenskapsmän, däribland den tyske fysikern Heinrich Hertz . Denne genomförde1888 experiment med elektromagnetiska vågor, som visade hur de kunde både sändas och tas emot.

Det blev dock italieneraren Guillermo Marconi som lyckades genomföra den första trådlösa förbindelsen för telegrafi, och framstår som uppfinnaren av trådlös telegrafi. 1899 telegraferade Marconi trådlöst över Engelska kanalen mellan England och Frankrike. Två år senare lyckades han genomföra en sändning över Atlanten.

De första proven med trådlös telegrafi i Sverige gjordes vid Flottan 1899. Kustradiostationer uppfördes sedan och det öppnades för allmän korrespondens med fartyg 1910. Telegrafverket öppnade sin första kustradiostation 1911 i Göteborg, följd av flera stationer utmed svenska kusten. Även flera fasta radioförbindelser med utlandet öppnades.

1924 öppnades en stor antennanläggning i Grimeton, nära Varberg. Med hjälp av denna upprättades en förbindelse med USA.

"Telegrafboken":

"Långvågsstationen i Grimeton gjorde pålitlig tjänst ända till 1950 men redan på 1920-talet började den bli omodern. Under vintern 1920-21 gjorde radioamatörer i USA lyckade försök att kommunicera med Europa över kortvåg."

Det skedde också en automatisering av telegraftrafiken, som gjorde att det gick snabbare. Hålremsor användes för sändningen, och en likadan remsa mottogs på adresstationen. Denna sattes sedan in i en printer och texten skrevs ut på papper.

Dessa Wheatstone-Creed-apparater började installeras i Sverige 1913. De var mycket driftsäkra och hade stor trafikkapacitet, vilket kom väl till pass när telegraftrafiken ökade under första världskriget.

Krigsutbrottet 1914 medförde att telegrafförbindelser mellan många länder bröts och trafiken måste omdirigeras. Eftersom Sverige var neutralt blev det en sorts telegrafcentral för Europa och kom att fungera som förmedlare av trafik mellan länder som inte längre hade direkta förbindelser.

En direkt transatlantisk radioförbindelse mellan Sverige och USA tillkom 1924. Kortvågsförbindelser kom snart alltmer att ersätta långvåg - med kortvåg kunde man skicka meddelanden över ett längre avstånd.

Bärfrekvenstelegrafi, där en telefonförbindelse användes för flera telegrafkanaler, infördes 1923 och medförde en väsentlig utökning av antalet telegrafförbindelser.


Bildöverföring

Redan i början av 1900-talet hade professor Arthur Korn i Tyskland konstruerat ett system för att sända fotografier telegrafiskt. Detta togs i praktiskt bruk 1907 när bildtelegrafi infördes mellan Tyskland, Frankrike och Storbritannien. I slutet av samma år anslöts svenska dagstidningar till detta nät.

År 1929 infördes Siemens-Karolus-Telefunkens bildtelegrafsystem på Stockholms telegrafstation. Bilder kunde då utväxlas med de flesta europeiska länder och även vissa utomeuropeiska länder.

Efter andra världskriget förlorade bildtelegrafen sin betydelse när den moderna Telefax-servicen infördes internationellt. Bildtelegrafservicen vid Stockholms telegrafstation lades ned 1979.

"Telegrafboken":

"Omfattningen av bildtelegramtrafiken med utlandet blev inte särskilt stor. Under förkrigstiden och de första åren av andra världskriget uppgick hela antalet utväxlade bildtelegram inte till mer än ett eller annat hundratal per år. Sedan trafik per radio under 1943 hade öppnats inte bara med USA utan också med Sovjetunionen och Storbritannien ökade dock trafiken avsevärt."


Fortsatt utveckling

Kring år 1930 inleddes en ny epok. Fjärrskrivmaskiner började användas, vilket förenklade telegraferingen så att det inte behövdes specialkunskaper i telegrafering för att sköta den.

Inmatningen skedde inte längre genom hålkortsstansningen. Man arbetade vid en skrivmaskin, med tangentbord.

"Telegrafboken":

"Omkring 1930 sker en påtaglig förändring inom telegraftekniken i Sverige. Det gamla morsesystemet och Wheatstone-Creeds typtryckssystem ersätts allt mer av s.k. fjärrskrift. Det gäller en typ av telegrafapparat som liknar en vanlig skrivmaskin. Det nya systemet bygger på ett helt nytt telegrafalfabet, det s.k. femenhetsalfabetet. De olika tecknen bildas här av fem olika impulser, strömförande och icke-stömförande i olika kombinationer."

"På mottagningssidan påverkas en elektromagnet, som stället in linjaler så att rätt typarm anslås. Synkronisering mellan sändare och mottagare krävdes och skedde varje gång ett tecken sändes; tecknet föregicks av en startimpuls och avslutades med en stoppimpuls."

Ändå kunde man få hög skrivhastighet, som på en skrivmaskin. På de första maskintyperna, de s.k. teletype-apparaterna, måste man särskilt skifta , med särskilda tangenter, mellan bostäver och siffror.

Här skedde snart en automatisering med ankomsten av teleprintern.

 

Systemet Telex, en förkortning av "Teleprinter Exchange Service" infördes i Sverige 1945. Telex är maskinsänd telegrafi mellan enskilda abonnenter och handhas med hjälp av en teleprinter.

År 1952 anslöts också telegrafstationer till telexnätet, vilket gjorde det möjligt att sända telegram direkt till andra telegrafstationer utan omtelegrafering på förmedlingsstationer.

Telex blev ett helt dominerande kommunikationssättet för diplomatisk telekommunikation mellan ambassader och dess hemländer men användes även flitigt av större företag.

Teleprintern var först elektromekanisk men blev i slutet av 1970-talet elektroniska. Dessa datorer var utrustade med skärm, så man kunde se vad man just skrivit. Det blev också möjligt att redigera och rätta fel, innan man skickade iväg ett dokument

Teleprinterutrustningen är vanligen kopplad till allmänna telenätet, men kan även anslutas till en radiosändare och mottagare.


Jan Milld, den 5.1.2008

 

Telegrafi

Ordet "telegrafi" kommer från de grekiska orden "tele" = fjärran och "grafo" = skriva. Det handlar alltså om att kunna sända signaler och kommunicera över stora avstånd.

Innan telefonen kom fanns telegrafen.

Ur Svenska Telegrafverkets historik, Hans Heimbürger:

"Genom den ojämförligt mycket snabbare nyhetsförmedling, som telegrafin möjliggjorde, ... blev naturligtvis hela förvaltningen effektivare, när behövliga åtgärder omedelbart kunde beslutas och vidtagas och när därtill dylika åtgärder kunde genomföras samtidigt på flera orter... Vad den enskilda affärsverksamheten beträffar, var det av största värde, att priser, kursnoteringar o.dyl. snabbt kunde spridas, att beställningar av varor kunde ske utan dröjesmål, att underrättelse i förväg kunde sändas om avsända varor, om fartygs beräknade ankomsttid till annan ort etc. Över huvudtaget var den elektriska telegrafen en nödvändig förutsättning för det sedemera följande uppsvinget av världshandeln."

 

Innan telegrafer fanns

Optisk telegrafi

Elektrisk telegrafi

Trådlös telegrafi

Bild-överföring

Fortsatt utveckling